På 50- och 60-talen uppstod det en högkonjunktur för ismer i vårt land. På den kulturella arenan tävlade marxism, humanism, positivism, existentialism, ateism, naturalism, scientism och så vidare om uppmärksamheten. En hel litteraturgenre skapades vid denna tid, så kallad livsåskådningslitteratur, som skulle hjälpa människor att välja i det stora utbudet. Titlar som ”Att välja ståndpunkt” lockade läsare. De flesta av ismerna var inte nya. Många härrörde från 1800-talet och några var betydligt äldre än så. Vad som var nytt var kultursituationen. Kristendomen hade mist sin andliga särställning och plötsligt fanns det en ”fri marknad” för olika tankeriktningar. En ny känsla av valfrihet infann sig bland intellektuella. Ett populärt alternativ bland de mer sofistikerade var dock att deklarera att man inte trodde på någonting alls. Man bekände sig med stort engagemang till nihilismen – tron att det inte finns några absoluta sanningar eller värden.
Högkonjunktur brukar betyda inflation och så har det också varit i ismernas värld. Den första ismvågen var behäftad med absoluthetsanspråk och hade påfallande intoleranta drag. Huvudalternativ som positivism eller andra former av sekulariserad vetenskapstro uppfattades av ledande tänkare som intellektuellt överlägsna. Men redan i slutet av 60-talet, samtidigt med positivismens tillbakagång, börjar det ske en uppluckring av sådana anspråk. Med vilken rätt kunde en ism sägas vara bättre än en annan? En attityd som ”tro på allt” eller ”allt är lika sant” börjar nu bli ett lika gångbart credo som det tidigare ”tro på ingenting” eller ”tro på det”. Kulturklimatet svänger med andra ord från andligt översitteri till överdriven tolerans och relativism. Behovet av litteratur som vägleder människorna i ismernas djungel avtar eftersom valet mellan dem blir en fråga om tycke och smak och inte om vad som är sant.
Genom sin relativitet förlorar flertalet av ismerna efter hand mycket av sitt existentiella värde. Sociologer och kulturfilosofer har också mycket riktigt länge talat om ismernas och ideologiernas annalkande död, vilket paradoxalt nog lett till att de fått ett nytt om än kortvarigt liv i form av post-ismer: postkommunism, postmarxism, postpositivism, postfeminism, postmaterialism och så vidare.
Ryktet om ismernas död är dock aningen överdrivet. Det går åtminstone att hitta en ism vid fullgod vigör som ännu inte hunnit få någon post-stämpel: relativismen. Den färgar av sig på hela kulturklimatet och har en minst lika stor andlig makt över tänkandet som till exempel 50-talets positivism. Dess ställning är så stark att det kan vara missvisande att kalla den för en ism eftersom den sällan omfattas som en vald ståndpunkt, utan snarare hör till den andliga livsluften. Den brukar inte heller räknas in i den vanliga familjen av ismer, vilket kan bero på att den egentligen inte utgör någon egen åskådning, utan mer är en följd av ett sönderfall av andra åskådningar.
Fenomenet relativism är inte heller det någon ny företeelse. I Europas idéhistoria går det att urskilja en minst 400-årig skeptisk idétradition, som har haft varierande uttrycksformer. Vår tids relativism, som är nära förbunden med denna vidare tradition, är bestämd av två stora intellektuella händelser som går tillbaka till 1800-talet men vars verkningar blir fullt synliga i det efterföljande seklet: den kris i tänkandet – ett huvudtema hos Nietzsche – som uppstår när den från antiken nedärvda tron på absoluta värden och sanningar börjar vackla och ”upptäckten” av historien, det vill säga den växande insikten om de stora skillnaderna i liv och tänkande mellan olika historiska epoker.
Som vardaglig företeelse märker vi bland annat relativismen som en utbredd ”låt-gå-mentalitet”, ett pragmatiskt och principlöst förhållningssätt i mänskliga frågor där det kan kännas som om ingenting längre är förbjudet. Det kan handla om ett långsamt tänjande av etiska gränser eller en gradvis uppluckring av respekten för människor och mänskligt liv. Vi accepterar i dag att barn i allt lägre åldrar exponeras för grovt våld via tv eller datorspel eller att nyheterna visar närgångna bilder på utsatta människor, bilder som kränker deras integritet.
Relativismen som samhällsföreteelse har en överbyggnad i den inom politik och medier ofta inflytelserika samhällsvetenskapliga forskning som bedrivs vid våra universitet. Inom denna forskning är olika varianter av social konstruktivism vanliga. Inte bara som metod utan också som ideologisk plattform i form av ett okritiskt anammande av kulturrelativistiska tankegångar. Över huvud taget gäller att de radikala grupper som under modernitetens era velat omforma samhället ofta har använt sig av skeptiska eller relativistiska argument som ett led i frigörelsen från traditionen.
Är samtidens relativism den sista stora ismen? Människor kommer naturligtvis alltid att hänge sig åt och vilja utveckla olika idéer. I denna allmänna betydelse har det ingen mening att tala om den sista ismen. Men om man, vilket vi gör här, i talet om ”ismer” syftar på en speciell, historiskt förankrad idétradition, finns det fog att ställa denna fråga.
De historiska förutsättningarna hos den relativism vi lever med kan, som redan nämnts, i väsentliga avseenden härledas tillbaka till 1800-talet. Under 1900-talet sker, särskilt inom filosofin, en utveckling där de intellektuella excesser som drivit fram vår tids fritt skenande relativism övervinns och ersätts med ett mera sansat tänkande. Denna utveckling har emellertid inte haft någon genomslagskraft på ett allmänkulturellt plan.
Den utveckling inom filosofin som varit mest betydelsefull för övervinnandet av relativismen är det stora intresset för språket, som varit ett framträdande drag i över hundra år. På ett liknande sätt som man under 1800-talet upptäckte historien kan man säga att man under 1900-talet upptäckte språket. Denna ”upptäckt” hade, som filosofiprofessorn Sören Stenlund påpekar i boken ”Filosofiska uppsatser” (2000), delvis sin upprinnelse i den motvilja som framstående tänkare som Gottlob Frege, en av grundarna av den analytiska filosofin, vid slutet av 1800-talet kände inför dåtidens starka relativistiska tendenser i form av psykologism och historicism.
I den språkfilosofiska tradition som utgår från Ludwig Wittgensteins tänkande har relativismkritiken från pionjärer som Frege utvecklats och styrts in på nya banor. Kännetecknande för denna tradition är ett starkt intresse för vardagsspråket, i synnerhet den elementära språkanvändning vi tillägnar oss redan som barn. Detta i motsats till andra riktningar i nutiden där man antingen försökt konstruera ideala (filosofiskt förbättrade) språk med matematikens språk som förebild eller i postmodern anda tagit fasta på skönlitteraturens språk. I det sistnämnda fallet har intresset för språket snarare spätt på relativismen, till exempel genom idén att språket kan ses som en ändlös tolkning av tecken.
Den Wittgensteininspirerade språkfilosofin bryter med den 400-åriga skeptiska tradition som varit med om att forma den europeiska idéhistorien. Denna tradition brukar förknippas med filosofen Descartes (1596-1648) och hans frågeställningar. Descartes, som levde i en tid av uppbrott från det medeltida tänkandet, hade en närmast neurotisk längtan efter säkerhet, en orubblig punkt i tillvaron, och använde sig av tvivlet som en metod för att hitta en sådan. Metoden gick ut på att försöka betvivla allting för att se efter om det blev kvar något som inte gick att betvivla. Descartes hittade till slut en fast punkt – det tänkande jaget – vilket stillade hans tvivel. Men andra filosofer, som av olika skäl inte kunde acceptera Descartes lösning, har drivit hans tvivel vidare i ett ständigt nytt sökande efter ett orubbligt fundament.
Hur kan fakta om vår elementära språkanvändning användas som ett ”botemedel” mot den skepticism och relativism som i århundraden oroat filosofer? Om vi reflekterar över språkets inlärning kan vi inse att ”tvivel” är en rätt avancerad språklig funktion, som förutsätter att vi redan lärt oss en hel del saker – som inte betvivlas. Vi måste ha lärt oss att behärska begrepp och lärt oss göra enkla konstateranden att saker är på ett visst sätt. Därefter kan vi börja uttrycka tvivel av olika slag. Descartes förbisåg alltså att tvivel redan förutsätter säkerhet, att det är en omöjlighet att tvivla på allt. Vi har redan en fast grund att stå på i egenskap av att vara kompetenta språkanvändare. En sådan grund varken kan eller behöver tillverkas på filosofisk väg.
”Upptäckten” av språket innebär även ett nytt sätt att förhålla sig till de sentida former av relativism som vi lever med i dag. Den förlust av tron på absoluta värden och en absolut sanning som känsliga sinnen kunde avläsa redan i slutet av 1800-talet får en annan innebörd. Den ter sig mer som en kris för det teoretiserande sätt att tala om värden och sanning som varit en del av det västerländska kulturmedvetandet ända sedan antiken, ett sätt där värde- och sanningsfrågorna lyfts upp på ett allmänt plan ”ovanför” det mänskliga livet. Förlusten av detta teoretiserande förhållningssätt fråntar oss inte våra möjligheter att på ett meningsfullt sätt tala om sanning eller förmedla värden i vardagliga situationer, snarare tvärtom. Vi gör det hela tiden och det är språkfilosofiskt sett helt oproblematiskt.
Den form av relativism, nära besläktad med den föregående, som är knuten till det under 1800-talet framväxande medvetandet om historisk förändring kan ges en likartad bedömning. Kännetecknande för denna relativism är en misstro mot försöken att formulera en tidlös sanning om till exempel världens beskaffenhet eller människans natur. Nya mutationer av detta historierelativistiska tänkande har i vår tid fortsatt att dyka upp, till exempel den inte ovanliga tanken att våra liv skulle vila på en världsbild som är historiskt föränderlig. Återigen frammanas känslan att vi saknar ett fundament, något fast att stå på.
Misstron mot de klassiska filosofernas pretentioner på att en gång för alla besvara livets stora frågor var sund men, kan vi i dag se, präglades samtidigt av en ytlig kritik av det filosofiska arvet. Man var ännu inte beredd att ge upp tanken på att filosofin skulle ha som uppgift att söka sådana allmänna svar, avsikten var snarare att visa att de alltid måste vara tidsbestämda, en avspegling av människors föreställningar och intressen under en viss epok, och därför ha en begränsad giltighet. Det var alltså inte fråga om att överge det abstrakta resonerandet kring livsfrågor, bara minska anspråken genom att historicera det.
Det Wittgensteininfluerade språkfilosofiska tänkande som har etablerat sig i Sverige med centrum i Uppsala, går här ett steg längre. Det är först när vi ger upp det som varit den klassiska filosofins stolthet, att försöka ge allmänna svar på de mest grundläggande frågorna, och i stället vänder uppmärksamheten mot vår gemensamma språkanvändning, som vi kan närma oss en lösning på exempelvis den historiska relativismens problem. Den består här i att erkänna att de filosofiska svaren varit relativa, men samtidigt visa att detta faktum, till skillnad mot vad man tidigare trott, inte har några större konsekvenser. På den nivå i språket där vi frågar efter priset på köttfärsen eller undrar när banken stänger, kort sagt en myriad av vardagliga aktiviteter, råder ingen relativitet. Den kommunikation vi ägnar oss åt i det vanliga livet vilar inte på något teoretiskt fundament, som skulle göra allt vårt handlande osäkert i någon djup, filosofisk betydelse.
Det är alltså inte all sanning som undermineras av den historiska relativitet som mycket mänskligt tänkande uppvisar. Vad som främst drabbas är de olika åskådningar och ideologier, som genom sin abstrakta natur redan har en bristande verklighetskontakt.
Här finns även skälet till varför ismernas död inte är något att beklaga. Ismernas existens, deras uppgång och fall i svenskt kulturliv på 1900-talet, framstår som en kvardröjande effekt från den period i tänkandet där man fortfarande tillskrev övergripande teorikonstruktioner någon sorts betydelsefull roll för förståelsen av det mänskliga livet. Den relativistiska anda som råder i vår kultur kan alltså ses som ett sista uttryck för denna tro.
Även om termen inte är lyckad kanske det inte dröjer så länge innan vi kan börja tala om ”post-relativism”.
