Våren 1998 var det miljontals tv-tittare i Europa som såg när den israeliska sångerskan Dana International vann Eurovision Song Contest. Strax efter fylldes Israels gator av tusentals människor som firade och festade hela natten. En del grät glädjetårar. Dana, som tidigare gått under namnet Yaron Cohen, var före detta soldat och son till religiösa jemenitiska judar med arbetarbakgrund. Hon blev senare personligen gratulerad av premiärminister Benyamin Netanyahu och till och med kysst av den förre presidenten Moshe Katsav. Vid en opinionsundersökning angav 80 procent av israelerna att den öppet transsexuella Dana var ”en bra representant för Israel”.
En månad efter segern samlades 15000 personer i Israels första Prideparad, som gick genom Tel Aviv. Stämningen var festlig, det dansades och Dana Internationals hit ”Diva” dånade om och om igen i högtalarna. Paraden avslutades på Rabin Square i centrala Tel Aviv där ledamöter från Knesset höll tal. Män kysste män och kvinnor kysste kvinnor. Det många kände den dagen var att Israels hbt-samfund äntligen blivit en accepterad del av samhället.
När Israel bildades 1948 ärvde landet den lag som instiftats när landet var ett brittiskt mandat, vilken gjorde homosexualitet olagligt. Även om det inte verkar som att någon någonsin blivit åtalad för detta, satte dock denna lag tonläget för homosexuellas ställning i den unga staten. De levde en undanskymd tillvaro och det var inte förrän på 1970-talet som det gjordes vissa trevande försök att organisera sig. Små framsteg gjordes successivt och i samband med att det israeliska lagverket reformerades och moderniserades i allmänhet, röstade mer toleranta ledamöter av det israeliska parlamentet 1988 för att lagen mot homosexualitet skulle tas bort. Fyra år senare blev det i Israel även olagligt att diskriminera någon på grund av sexuell läggning.
I Israel finns inte möjligheten för någon att gifta sig borgerligt – man måste gifta sig religiöst inom det samfund man tillhör (judiskt, muslimskt, kristet eller drusiskt) – men borgerliga äktenskap som ingåtts utomlands godkänns av israeliska myndigheter. Detta gäller även samkönade äktenskap. Nyligen förklarades även homoadoptioner som lagliga enligt ett domstolsutslag. Inom den israeliska armén är det förbjudet att diskriminera homosexuella och det finns även ett tämligen stort antal höga officerare som är öppet homosexuella. Den populära israeliska filmen ”Yossi & Jagger”, som handlar om två manliga soldater som inleder ett förhållande, har även varit med i den repertoar av filmer som visas av armén för värnpliktiga.
Lee Walzer, som skrivit boken ”Between Sodom and Eden” om gayrörelsen i Israel, ser framgångarna under 1990-talet som resultatet av två faktorer. Den ena faktorn har paradoxalt att göra med det ökade inflytande som religiösa partier under en lång tid fått i Israel. Traditionell ortodox judendom är negativt inställd till homosexualitet och de religiösa partierna har konstant försökt stoppa gayrörelsens framgångar. Detta samtidigt som man rent allmänt försökt öka religionens inflytande i det israeliska samhället; något som inte setts, eller ses, med blida ögon av Israels sekulära invånare. Och det är det, enligt Walzer, som är nyckeln till att förstå gayrörelsens framgångar. Den ökade toleransen är en reaktion mot de religiösa partiernas växande inflytande och ett uttryck för de sekuläras motvilja mot att låta religionen bli en del av den offentliga sfären.
En annan faktor som spelat en stor roll för gayrörelsens framgångar var dess medvetna taktik att inte ta ställning i den fråga som skapar de största sprickorna i det israeliska samhället och som det är omöjligt att komma ifrån – frågan om konflikten med palestinierna och hur den ska lösas. Gayrörelsen framhärdade endast i att landets homosexuella medborgare var minst lika patriotiska och goda medborgare som de heterosexuella. Den enda skillnaden var att de råkade vara attraherade av sitt eget kön.
Men det finns opposition inom de egna leden mot den strategin. Under Prideparaden i Tel Aviv 2001 stod en grupp deltagare som kallade sig Bögar i svart ut från de andra som gick i det uppsluppna och dansande tåget. De gick under parollen ”There is no pride in occupation”. Budskapet var klart – hur kunde Israels homo- och bisexuella, utan att se dubbelmoralen, fira sina ökade rättigheter och allmänna erkännande i Israel när palestinierna på Västbanken och i Gaza lever under en förnedrande ockupation? Ett år senare, när en delegation från gayrörelsen för första gången skulle få träffa en israelisk premiärminister, skrev Hagai El-Ad, ledande aktivist, en känsloladdad artikel där han rannsakade sig själv och rörelsen inför mötet med Ariel Sharon. ”Vår kamp för ökade rättigheter är meningslös om vi visar oss likgiltiga inför det som händer ett annat folk endast en kilometer bort”, skriver El-Ad och fortsätter: ”Det enda vi får ut av ett möte med premiärministern är en symbolisk legitimitet för vår rörelse. Vad han får ut av att sitta med oss är att få axla manteln av upplysning och pluralism.” Nyligen sa även Nitzan Horowitz, den för tillfället ende öppet homosexuelle ledamoten av Knesset, att frågan om hbt-rättigheter i Israel måste ses i samband med mänskliga rättigheter i allmänhet.
Så hur ser det då ut på den palestinska sidan av säkerhetsmuren? Ja, just säkerhetsmuren har haft en starkt negativ påverkan för de homosexuella på Västbanken och i Gaza. Islam är i allmänhet fientligt inställd till homosexualitet och runt om i Mellanöstern bestraffas det hårt. Ibland går det även så långt som till dödsstraff. Det enda land i regionen som tillåter homosexuella relationer är Jordanien. På grund av det kaotiska politiska läget i Gaza och på Västbanken och på grund av osäkerheten om vilka lagar det egentligen är som gäller, går det inte att entydigt säga hur den formellt juridiska situationen ser ut. I praktiken är det dock olagligt på den Hamas-styrda Gazaremsan, medan homosexualitet är tillåten på den Fatah-styrda Västbanken. Men oavsett det rent formella finns det en mängd rapporter som talar om trakasserier, misshandel och i vissa fall tortyrliknande bestraffning av polisen – både i Gaza och på Västbanken. Även anhöriga till homosexuella har utsatt sina söner, döttrar, bröder och systrar för misshandel och utfrysning. En del har även mist sina liv eller bara försvunnit. Att vara öppet homosexuell på Västbanken eller i Gaza är med andra ord inte helt säkert. Även om det finns ett antal öppet homosexuella i de ockuperade områdena, lever den stora majoriteten palestinska hbt-personer dubbla liv där deras läggning är en hemlighet som skyddas omsorgsfullt.
Israel har därför länge varit något av ett andningshål för palestinska homosexuella. Där har de kunnat träffas på gayställen helt öppet utan risk för efterverkningar och även kunnat träffa israeliska homosexuella. Det bör påpekas att även när relationerna mellan israeler och palestinier varit som mest ansträngda under de senaste åren, har stämningen dem emellan oftast varit öppen och vänlig på Israels gaybarer och kaféer. Men, som sagt, byggandet av säkerhetsmuren kring Västbanken har till stor del satt stopp för detta.
Man räknar även med att hundratals homosexuella palestinska män har bosatt sig permanent i Israel för att få ett säkrare liv. Där måste de leva i smyg och många har försökt smälta in som judiska israeler genom att träna bort sin arabiska brytning när de talar hebreiska och ha på sig israeliska symboler som davidsstjärnor eller militärhalsband. Vid upptäckt av polisen skulle de med största sannolikhet skickas direkt över gränsen till de ockuperade områdena – inte på grund av sin sexuella läggning utan för att de uppehåller sig illegalt i landet.
Rauda Morcos är en israelisk palestinier – ungefär 20 procent av Israels medborgare är palestinier – och en av grundarna till organisationen Aswat. Aswat är en organisation för palestinska lesbiska kvinnor som arbetar för ökade rättigheter för palestinska hbt-personer både inom Israel och i de ockuperade områdena. Som Morcos ser det, finns det en koppling mellan nationalitet, kön och sexualitet. Hon har tre identiteter – kvinna, lesbisk och palestinier – och ser sig själv som en ”minoritet inom en minoritet inom en minoritet”. För Morcos hänger den usla situationen för de palestinska homosexuella ihop med konflikten med Israel. De kan aldrig få några rättigheter att tala om förrän konflikten är löst.
Det finns definitivt en koppling när det gäller konflikten. Även om homofobi är mycket utbredd i hela Mellanöstern, fungerar Israels mer liberala inställning som ytterligare stigmatiserande för de palestinska homosexuella. Att vara homosexuell ses som något främmande för Mellanöstern (precis som staten Israel ofta ses inom radikal arabisk nationalism), en ”sjukdom” som sprids av främmande element.
Det israeliska utrikesministeriet, liksom vänner av Israel runt om i världen, har kommit att inse att landets liberala inställning till homosexuella är en tillgång när det gäller pr. Detta passar väl in i Israels allmänna strategi att marknadsföra sig som ett liberalt och öppet samhälle samt som Mellanösterns enda demokrati. Kontrasten till den mörka situationen för homosexuella i resten av regionen görs extra tydlig. Men som sagt är det just denna koppling som gör att homosexuella palestinier ofta ses som möjliga förrädare av andra palestinier.
Och i vissa fall kan den misstanken ha fog för sig. Enligt vad vissa rapporter gjort gällande, har den israeliska säkerhetstjänsten använt sig av utpressning mot palestinska homosexuella för att få tillgång till diverse information eller skapa infiltratörer. När en högt uppsatt officer inom säkerhetstjänsten, som länge arbetat med palestinska infiltratörer, för några år sedan i en intervju ställdes inför den frågan nekade han dock till anklagelserna genom att säga att homosexuella personer möts med för stor misstänksamhet i det palestinska samhället. Hur skulle de då kunna fungera som infiltratörer? Ett lite underligt svar kan tyckas och kanske en indikation på att anklagelserna trots allt är sanna. Som den som läst åtminstone ett par spionromaner vet, är det just hotet om avslöjande som är hållhaken, det är då man kan få någon att göra som man vill.
Om den israeliska säkerhetstjänsten nu använder sig av utpressning, finns det även rapporter om att dess palestinska motsvarighet också har gjort det. Det finns fall där palestinska homosexuella män tvingats ange och spionera på andra homosexuella. I en tv-intervju för ett par år sedan hävdade även en palestinsk homosexuell man att han av den palestinska al-Aqsabrigaden tvingats att bli självmordsbombare för att ”rena sig från synd”.
Konflikten mellan israeler och palestinier är som bekant både långvarig och djupt tragisk. I dagsläget verkar den inte ha något slut i sikte. Den finns hela tiden i de inblandades medvetande och är något som genomsyrar det mesta. Även när det gäller saker som man kanske inte skulle tro. Så oavsett om homosexualitet i Israel och på de ockuperade områdena kan handla om att vara en israelisk pr-resurs i den pågående kampen om världsopinionen, ett sätt att tvinga till sig information, något som misstänkliggör personer som möjliga landsförrädare, leder till landsflykt, misshandel eller till och med död, finns konflikten där som ständig bakgrund till något som när allt kommer omkring bara handlar om människors rätt att få älska varandra.
