I El País den 15 november avlossar filosofen Josep Ramoneda en salva mot riskkapitalismens kultur som han menar har förintat begreppet gräns. I skydd av eufemismen ”konkurrens” har en rovgirighetskultur uppstått. Denna kultur dyrkar effektiviteten och samexisterar med de nyaste kommunikationssätten, men den kan inte kallas modern, eftersom den har brutit ned de gränser som under den moderna epoken representerades av begrepp som medborgerlig värdighet och allmänintresse.
Otaliga andra exempel på avståndstagande från den hyperkapitalistiska andan kunde förstås hämtas ur världspressen. Intressantare än denna ofta yrvakna opinionsbildning är att man kan finna en snarlik oro i artiklar och inlägg som inte primärt handlar om finanskrisen, utan om bloggvärldens framväxt. Det räcker att titta på svensk press.
Den 13 november skriver Bo Rothstein i Göteborgs-Posten om reaktioner från olika bloggskribenter på åsikter han uttryckt om USA:s ekonomi och om några kontroversiella feministiska forskare. Enligt Rothstein har nyliberala och feministiska bloggare öst obsceniteter och antisemitiska obeskedligheter över honom. Han använder detta som argument mot hela bloggosfären och ser i den ett hot mot en kritisk, öppen och demokratisk offentlighet, en ”cyberbalkanisering”.
Samma hållning intar Nils Schwartz i Expressen (13/11) i en artikel där han tar avstånd från Johan Lundbergs plädering, i samma tidning (5/11), för en värdekonservativ kultursyn genom att mobilisera begreppet kulturradikalism. Schwartz menar att den kulturradikala hållningen rider spärr både mot värdekonservatismen och mot de ”trendspanare” som ”lovsjunger bloggosfären /…/ och öppnar dammluckorna för amatörerna”.
Bloggkulturen är en intensifiering av en generell trend vi levt med ganska länge: en optimering av alla mänskliga mellanhavanden. I detta har bloggvärlden som struktur en del gemensamt med den hyperkapitalism som Ramoneda dundrar mot. Alla möjligheter till reaktion, respons, utbyte, kommentar, provokation och utspel skall utnyttjas omgående.
Det finns många läsvärda bloggar, inte minst i den spansktalande världen där jag ofta letar efter bra litteraturkritik. Men det finns också en tendens till innehållslig bekräftelse (smågruppsjargonger) och strukturell polemik (förlöjligande av ”gammelmedierna”) som inte bådar gott.
Papperstidningen liksom radion kännetecknas av motsatsen: innehållspolemik (strid om sakfrågor och omdömesfrågor) och strukturbekräftelse (redaktionell sovring, lugn förlitan på mediets fortsatta betydelse i offentligheten).
I fem år nu har jag arbetat med FSL, Fria seminariet i litterär kritik, ett nordiskt forum för framställning av kritik och essäistik. Under samma tid som bloggosfären etablerades har detta seminarium knutit ett stort antal nordiska författare, forskare och kritiker samman i engagemanget för en kvalificerad kulturell offentlighet. Genom sin kunskapsnivå och experimentella karaktär har denna offentlighet å ena sidan haft en begränsad publik och liknar därvidlag bloggkulturen. Å andra sidan inkluderade seminariets arbetsmetoder från början en av gammelmediernas centrala funktioner: redaktören.
Under en tid har seminariet studerat hur begreppet ”uppmärksamhetsekonomi” kan användas. Vi hämtade det från den amerikanske retorikern Richard Lanham som i en bok för några år sedan lanserade tanken att vi inte lever i en informationsekonomi, utan i en uppmärksamhetsekonomi. Ekonomi är läran om ändliga resurser, men informationen är inte längre en ändlig resurs. Däremot är uppmärksamhet en ändlig resurs, och det är de som vet hur man använder sin uppmärksamhet kritiskt som kommer att vinna striden om inflytandet över framtidens offentlighet.
Det har länge varit känt att när upplysningsprojektet renodlas – maximal genomskinlighet, maximalt utbyte, ifrågasättande av alla grundantaganden – så underminerar det sig självt. Ett land med bara en tidning är inte självklart mer totalitärt än ett land vars offentlighet består av lika många bloggar som invånare. Likaledes medför en hållning som dikterar att varje möjlighet skall utnyttjas, att man förvandlar möjligheterna till nödvändigheter och gör sig till deras slav, samtidigt som man med hänvisning till en abstrakt mångfald tvingas predika allt mer automatiserat om frihet.
Ändå tycker jag att Bo Rothstein går för långt när han utifrån några skymfer bryter staven över hela bloggvärlden. När det gäller Schwartz – en av landets mest respekterade romankritiker – är det uppenbart att han förenklar bilden: kulturradikalismen är inte som han säger någon neutral metod för kritisk vakenhet, utan en ideologisk hållning utvecklad för att diskreditera alla former av värdebaserad, ”borgerlig” idealism.
Därför är kulturradikalismen nära förknippad med det moderna Sveriges framväxt som världens mest sekulariserade samhälle, och med etableringen av ett sociologiskt perspektiv på den estetiska erfarenheten. Att den tillämpade kulturradikalismen ibland vilar på ”kunskaper” är inte detsamma som att den utgör en politiskt neutral metod. Dess inneboende krav på ifrågasättande och konkretion gör den antiauktoritär, vilket tjänar vissa former av kreativ frihet och blockerar andra. Det är lätt att förbise att kulturradikalismen också har beröringspunkter med kapitalismens materialistiskt grundade syn på människans handlingsfält: en värdenivellerad verklighet definierad av nivåidentiska effektivitetskriterier. Den vänsterståndpunkt kulturradikalismen innebär behöver därför en markering av den estetiska dimensionens betydelse. En sådan markering gör John Swedenmark i ett klokt inlägg i Aftonbladet 24/11.
Med detta sagt delar jag flera debattörers uppfattning att det står något värdefullt på spel i en situation – vår, nu – när en krisande uppmärksamhetsekonomi har alstrat en uppmärksamhetskonsumism som har många likheter med den monstruösa konsumism som nu börjat äta upp kapitalismen inifrån.
Själv tror jag inte att det är vare sig kolumnisten eller bloggaren, utan redaktören och kritikern som bör vara de centrala gestalterna i en framtida intellektuell makrooffentlighet och det är dessa personers roller som borde diskuteras ingående. Goda försök i den riktningen har redan gjorts i höst, med den ambitiösa debatten i radions ”OBS” om kritik och bloggvärld, och Jonas Thentes presentation i DN av Rónán McDonalds polemiska ”The Death of the Critic”. Den hyllade engelske kritikern James Woods omtalade och förföriskt eleganta bok ”How Fiction Works” (se Under strecket 6/5) har också väckt många tänkvärda reaktioner det senaste året, inte minst utomlands: Woods estetik ifrågasätts exempelvis ingående i en passionerad artikel av William Deresiewicz i The Nation 19/11.
Men många fler initiativ behövs till samtal om hur aktörer med relevanta kunskaper i olika ämnen skall kunna ta ansvar för offentlighetens utformning nu och i en nära framtid. Själv har jag svårt att se hur denna ambition skulle kunna förverkligas framgångsrikt ur ett värdekonservativt perspektiv. Men om majoriteten debattörer biter sig fast i det perspektiv Nils Schwartz kallar kulturradikalt, utan att sätta in sin hållning i ett historiskt skeende, riskerar man att bekräfta det synsätt som drivit fram hyperkapitalismen och uppmärksamhetskonsumismen.
Den globala ekonomin behöver regleringar. På samma sätt behöver vi en kulturell uppmärksamhetsekologi med överenskommelser som skyddar mot exploatering och konsumism och utrotning av arter.
I en ekologisk modell betonas hur olika grupper av varelser är inbördes beroende i avseenden som sammantagna inte går att överblicka. Detta manar till respekt för den gemensamma sfären. Utrotar man en art kan det hända att hela systembalanser rubbas, med ibland katastrofala följder. Det är ingen nackdel att tänka likadant kring kulturlivet. Folk kan och bör ha olika grundhållningar i frågor som inte slutgiltigt kan besvaras, men det viktiga är att inse hur perspektiven ändå är beroende av varandra. Låt mig avslutningsvis kort redovisa en sådan fråga: idén om det sköna som estetisk kategori.
Ett inte särskilt lyckat nummer av den annars ofta beaktansvärda tidskriften Axess om det sköna recenserades under hösten avfärdande av DN:s Dan Jönsson. Han fick mothugg av chefredaktören Johan Lundberg men försvarade sig övertygande, utifrån en kulturradikal hållning. Begreppet det sköna är inte fördenskull helt oanvändbart.
Då och då stöter jag på folk som frågar mig vad som egentligen är bra med den ”smala” kulturen. Varför skall vi ha en kulturpolitik när efterfrågan på underhållning lika väl kunde lösa frågan om vilka uttryck som bör överleva? Jag brukar ställa en motfråga: Vad är det som är så upprörande med orättvisor? Naturen är full av dem. För den klumpigast skumpande gnun är lejonets anlopp synnerligen orättvist. Fast endast barn kallar sådana händelser orättvisa. Vuxna rubricerar dem ”naturens gång”.
Men när det gäller människor anser vi att liknande händelser är orättvisa, och inte bara händelser utan framför allt den successiva ödeläggelse som ekonomiska och sociala missförhållanden åstadkommer i enskilda liv.
Man kan bestämma sig för att rättvisa är bra, utan att reflektera över varför. Men man kan också – uppmärksamhetsekologiskt – sätta rättvisan i förbindelse med andra värden och på så vis svara på frågan om varför den kultur som inte kan reduceras till nöje bör få ökade resurser. Det är min övertygelse att det hos alla människor finns en viss egenskap: på prov kallar jag den här förmågan att uppleva det sköna. Denna mänskliga potential är ingen tillräcklig förutsättning för kultur, men en nödvändig sådan, och det är den förmågan som gör att orättvisor är upprörande.
Med det sköna menar jag inte det klassicistiskt konstsköna, och inte heller det idylliska eller det romantiskt stämningssköna. Uppmärksamhetsekologiskt sett är det sköna ett brett register av inbördes beroende meningsupplevelser, från det roliga och dråpliga över det egendomliga och förbryllande till det sublima och skakande: utan erfarenhet av det ena upplever man svårligen det andra.
Låt mig illustrera det med två amerikanska poeter som på olika sätt förkroppsligar den nationens nu så aktuella drömmar om frihet och rättvisa: hos misantropen Robinson Jeffers (1887–1962) är bergen som ”står där, medan åren som vatten/ urholkar deras sidor” det enda värdefulla. Människans närvaro på en vacker plats bara förminskar den, skriver Jeffers i början av 30-talet. På andra sidan världskriget följer beatpoeten Allen Ginsberg (1926–97) istället livsbejakaren Walt Whitmans credo: sanningen om livet finns i det kroppsliga jagets längtan efter andra: ”det förtrogna värnlösa levande sårade jag som är jag själv likadan som alla andra”.
Jeffers poesi indikerar en fara: misantropi som illusorisk befrielse från det mänskliga. Ginsberg kan överdriva kollektivet. Men uppfordran hos bägge uttrycken växer ur kampen mellan det sköna och känslorna inför mellanmänskligt beroende och därför står de i ett uppmärksamhetsekologiskt förhållande till varandra.
Att det är skönhetsförmågan som gör orättvisor upprörande är inte en exkluderande, utan en inkluderande tanke. Rättvisa bör per definition tillkomma alla, både principiellt och praktiskt. Om en människa inte kan uppleva det sköna, så kan det bero på att hon lider orättvisor.
Det finns alltså en tänkbar återkoppling mellan det sköna och rättvisan, en dubbelriktad relation som besvarar frågan om varför kulturen bör få ökade resurser. Skönheten gör rättvisan meningsfull. Rättvisan ger inte bara skönheten ett mänskligt ansikte: den ger också det mänskligas ansikte en mångfald bortom stereotyperna.
Ungefär så skulle jag vilja skissera en ny form av inkluderande global humanism – på prov här kallad uppmärksamhetsekologi – med rum för både det sköna, traditionen och den kulturradikala skepsisen.
