Med undantag av Förenta staterna torde väl intet annat land ha ägnat rashygienen ett så stort officiellt intresse som Ungern. Myndigheterna beredde sig att omsätta de rashygieniska lärorna i handling, och då denna avsikt endast delvis realiserats, ligger orsaken härtill i det fruktansvärda läge, vari inre och yttre fiender störtat det olyckliga landet.

Vid århundradets början vann Galtons eugenik åtskillig sympati i Ungern. Det skrevs talrika artiklar i dylika frågor, och år 1910 anordnade Sociologiska sällskapet i Budapest ett större möte, där eugenikens fundamentala problem avhandlades. Dessa rasfrämjande strävanden vunno emellertid icke fast fot, ty en del delvis överdrivna, delvis ensidiga konsekvenser, som hävdades av vissa adepter till den nya läran – exempelvis den påstådda nödvändigheten av sterilisation av mindervärdiga, äktenskapsförbud o. s. v. – snarare ogillades än hyllades av folket. Vid denna tid framträdde zoologen professor Stephan von Apáthy med sitt arbete ”Utvecklingslagarna och samhället”. Enligt honom besitter varje ras en viss mängd slumrande möjligheter, att utveckla dessa är ett eftersträvansvärt mål. Uppgiften är att främja denna utveckling på bästa sätt. Och framför allt: främja den egna rasens utveckling. Sin lära belade Apáthy med den av Alfred Ploetz valda termen rashygien. Det är alltså han, som infört detta tyska begrepp i Ungern. Omkring 1914 hade man kommit så långt, att man börjat tänka på stiftande av ett rashygieniskt sällskap, varvid man med rashygien förstod detsamma som Alfred Ploetz, Wilhelm Schallmayer, Max von Gruber, Fritz Lenz och andra tyska vetenskapsmän och läkare.

Vi äro här i Ungern övertygade om, att den tyska rashygienen är överlägsen den engelsk-amerikanska eugeniken. Det skulle föra för långt att här jämföra och angiva skillnaden mellan de båda riktningarna: vi vilja blott peka på den praktiskt viktigaste differensen: under det att eugeniken framför allt uppställer negativa krav och i främsta rummet önskar utgallra de faktiskt eller ponerat mindervärdiga elementen genom sterilisation, äktenskapsförbud, kolonisation o. s. v., går den tyska rashygienens strävan ut på, att öka de dugliga folkskikten. Det förefaller oss, som om denna positiva uppgift vore ojämförligt viktigare för rashygienen än utgallrandet av de mindervärdiga.

I februari 1914 tillsattes en kommitté bestående av representanter för de mest framstående vetenskapliga föreningarna i Ungern. Från officiellt håll underströks intresset för frågan, därigenom att ministerierna läto sig representeras i kommittén genom sakkunniga ämbetsmän. Det olyckliga kriget utbröt emellertid och hämmade det påbörjade arbetet. Men då greve Paul Teleki, ordförande i den rashygieniska kommittén, år 1917 återvände från krigsskådeplatsen och övertog ledningen av ”Landeskriegsfürsorgeamt”, upptog han i sin arbetsplan även främjandet av de rashygieniska ideerna. Han hemkallade mig från Berlin, där jag då var verksam, och lät mig påbörja förarbetena för en statlig rashygien i stor stil. Under den korta tiden till den nesliga revolutionens utbrott hösten 1918 hunno vi blott avsluta en del av det igångsatta arbetet. Vår förnämsta uppgift var att bibringa folket rashygienisk upplysning. Med stöd av iakttagelser hyllade vi nämligen den bikten att även de bästa åtgärder äro värdelösa, om de icke mötas av förståelse från folkets sida.

Till myndigheterna utsändes ett cirkulär, vilket i huvudsak innehöll följande.

Det gäller ej blott att förhjälpa det nu levande släktet till en bättre ställning, det gäller även att bota de kvantitativa och kvalitativa skador, som kriget tillfogat folkkroppen. De bästa männen i Ungern äro fallna eller stympade. Det är en fosterländsk plikt för de kvarlevande att ge upphov till så många barn som möjligt. Härvid bör emellertid följande beaktas. En av industrialismens faror är anhopningen av många människor i storstäderna. De, som inflytta till dem, hemfalla förr eller senare åt en begränsning av barnantalet. Ej sällan händer det, att de dö ut efter blott några få generationer. Krigsinvalider böra därför fly storstäderna. Vi måste klargöra för dem fördelarna av att bo på landet och nackdelarna av att bosätta sig i storstäderna – må man betänka de ekonomiska svårigheterna, bostadsnöden, den hotande arbetslösheten, upplösningen av familjebanden o. s. v. Lantlivet lämnar bättre utkomstmöjligheter och är ur alla synpunkter att föredraga.

Man måste även varna för den starka böjelsen för intellektuella yrken. Det redan befintliga intellektuella proletariatet visar vådan av en ökning av detta samhällsskikt. Befolkningspolitiskt sett är denna företeelse särskilt ödesdiger, eftersom den innebär ett sakta utdöende av människor, som ligga över genomsnittet. Medlemmar av detta samhällsskikt har nämligen svårast för att stifta familj och att sätta barn i världen. De intellektuella yrkena locka och storstäderna locka – faran är ej mindre i förra avseendet än i det senare. Skenet bedrager: faktum är, att handens arbete betalas högre än andens.

I krigsländerna hyser man på sina håll farhågor för, att i kriget ådragna lemlästningar skola gå i arv på barnen. Dessa farhågor äro emellertid fullständigt ogrundade – förvärvade egenskaper nedärvas icke. Däremot gives det vissa sjukdomar, som utan allt tvivel äro ärftliga. Äktenskapskandidater, som äro behäftade med sjukdomar av detta slag, böra rådfråga läkare.

Detta cirkulär utgjorde blott ett led i en i stort driven propaganda. I Budapest anordnades icke mindre än 35 rashygieniska föredrag, som voro talrikt besökta av ämbetsmän och andra. Föredragen upprepades i andra städer och på landsbygden. Flygblad i hundratusental och ett stort antal böcker i rashygien utdelades. Och även genom andra medel sökte man att inom alla folklager sprida kännedom om rashygienens biologiska grundvalar och praktiska konsekvenser.

Sedan marken sålunda i någon mån förberetts, skred man successivt till genomförandet av praktiska åtgärder. I främsta rummet arbetade man för de rasdugliga krigsinvalidernas bosättning. Härvid tillsåg man, att de verkligt dugliga skulle få yttre betingelser för att uppfostra ett så stort barnantal som möjligt. Mindervärdiga invalider placerades däremot i sådana yrken i städerna, där förhållandena lägga hinder i vägen för uppdragande av en större barnskara. En byrå för förmedling av äktenskap mellan rasdugliga kontrahenter upprättades. Möjligheterna för giftermål underlättades genom understöd i form av pengar, verktyg, bostäder o. s. v. Man sökte förhindra duktigt lantfolk att flytta till storstäderna, och allt gjordes för att få lantbefolkningen, som under kriget blivit alltför kringflyttande, att stanna ”vid torvan”. Alla statstjänstemän beviljades ett årligt understöd av 800 kronen för varje barn (ett dylikt understöd av mindre storlek utdelas i Ungern sedan 1912 – veterligen var Ungern den första stat, som införde ett dylikt i lag förordnat familjeunderstöd). Ungkarlar och barnlösa familjeförsörjare – eller med endast ett barn – pålades en extra skatt.

Efter långvariga förarbeten stod man just i begrepp att upprätta officiella undersökningsanstalter för äktenskapskandidater. Men då utbröt revolutionen och omöjliggjorde allt fortsatt arbete i denna riktning. Hur liten förståelse bolsjevismen har för rashygien framgår därav, att sovjetregeringen indragit understöden till tjänstemannabarnen och förstört tusentals häften av Rashygieniska sällskapets tidskrift.

På en punkt står den ungerska rashygienen i tillbaka för vissa andra länders: den saknar först och främst stort anlagda forskningsarbeten. Hittills har man huvudsakligen bemödat sig om att bibringa folket rashygienisk upplysning och att förbereda praktiska åtgärder. Planer på självständiga forskningar, vilka ha en så stor betydelse, diskuterades bland vetenskapsmännen – men då skedde hösten 1918 det förfärliga sammanstörtandet och allt hopp om rent vetenskapligt arbete försvann. Den stämning, vari landet befinner sig, medgiver icke ett lugnt forskningsarbete. Unga och gamla, fattiga och rika, lärda och olärda – alla ha blott ett mål: återställandet av det tusenåriga Ungern. Denna stämning torde möjligen vara gynnsam för praktiska rashygieniska arbeten, men för rent vetenskaplig forskning blir knappast någon tid övrig.