Svårigheterna att få information om förhållandena i Nordkorea illustreras med den nattliga satellitbilden av Koreanska halvön där Sydkorea exploderar i ljus medan Nordkorea är fullständigt svart, med undantag av en enda ljusfläck där huvudstaden Pyongyang ligger. Förhållandena leder till att vi kan göra oss vilka föreställningar som helst om vad som sker innanför det som Kim Il-Sung själv beskrev som en nation insvept i moskitnät.
Ett exempel är pseudonymen James Churchs deckarserie om kommissarie O. Den första boken ”A corpse in the Koryo” (lyxhotell i Pyongyang) utkom 2006. Den stillsamt uppstudsige O vill helst bara dricka te i fred med dras in i mordfall där smugglare av Mercedes och en finländsk inspektör från Internationella atomenergikommissionen är inblandade. Stämningen är grå, byråkratiska intriger legio och Os vägran att bära knappen med Kim Il-Sung på ett orosmoment.
Churchs version av nordkoreanskt liv kan vara väl så trolig som någon annans. Inga besökare har kunnat berätta något väsentligt om livet i Nordkorea, så välövervakade har de varit. Det är dock ingen brist på böcker om Nordkorea. Nordkoreas satsning på kärnvapen och konflikter med Sydkorea, för att inte tala om Koreakriget 1951–53 är rikligt behandlade. Nyligen har Bruce Cumings grundläggande verk om just Koreakriget kommit ut i en ny upplaga: ”The Korean War. A history”.
Men när det gäller de verkliga förhållandena för befolkningen är situationen annorlunda. De källor som finns att tillgå förutom rapporter från hjälporganisationer är av två slag: böcker, filmer och nyhetssändningar producerade i Nordkorea samt vittnesmål från flyktingar.
Tre nyutkomna böcker utgår från just sådana källor. Ralph Hassig och Kongdan Oh, han amerikan och hon sydkorean, har i The hidden people of North Korea. Everyday life in the hermit kingdom (Rowman & Littlefield Publishers, 300 s), tagit sig an uppgiften att beskriva livet i Nordkorea. De sticker inte under stol med att deras avsikt är att bidra till att den nordkoreanska regimen störtas, men beskriver också Kim Il-Sung som en som ”bara gjorde sitt jobb” som diktator.
Trots sådana omdömen innehåller boken en värdefull genomgång av Nordkoreas historia och sociala och ekonomiska utveckling. Det organiserade samhället inkluderar sedan 1958 uppdelningen i tre klasser, songbun, med ytterligare 51 underavdelningar som infördes 1970. Till skillnad från den marxist-leninistiska staten är grunden för klassuppdelning inte arbete utan lojalitet. ”Kärnklassen”, 30 procent av befolkningen, är partikadrer medan ”Den vacklande klassen”, som består av arbetare, bönder, lärare, värnpliktiga soldater och andra, uppges uppgå till hälften av befolkningen. ”Den fientliga klassen” består inte enbart av dem som direkt misstänks för opposition utan också de som arbetade för japanerna under ockupationen 1910–1945 och deras efterlevande, medlemmar av religiösa organisationer, sydkoreanska soldater som togs som krigsfångar under Koreakriget och koreaner, som fötts eller vuxit upp i Japan. Indelningen gäller också deras barn och barnbarn. Det är mycket svårt att göra någon klassresa.
Under 1960- och 1970-talen var utvecklingen i Nordkorea relativt god, men den välkända kollapsen på 1990-talet ledde till ett kaos som varar än idag. Förutom ekonomin, som undergrävdes av kommunismens fall i Sovjetunionen och Östeuropa samt misskötsel, och missväxten som ledde till hungersnöd och uppskattningar av antalet döda 1995–1999 som pendlar mellan 25000 och 3 miljoner, rasade den sociala disciplinen samman.
Detta beskrivs levande i Barbara Demicks bok Nothing to envy. Real lives in North Korea (Granta Books, 319 s). Hon belönades i år med BBC:s Samuel Johnsonpris. Titeln refererar till en sång som alla nordkoreaner kan: ”Vår far, det finns ingenting i hela världen vi behöver avundas. / Vårt hem vilar i Arbetarpartiets famn. / Vi är alla bröder och systrar. / Om så ett hav av eld skulle hota oss, behöver små barn inte bli rädda. / Vår far är här. / Det finns ingenting i hela världen vi behöver avundas.”
Demick har, trots flera resor till Nordkorea som korrespondent för Los Angeles Times, huvudsakligen förlitat sig på intervjuer med flyktingar. På den tiden Sovjetunionen fanns ansågs det ytterst tveksamt ur källkritisk synpunkt att sätta allt för mycket lit till sådana personers vittnesmål. När det gäller Nordkorea är det få som misstror flyktingars berättelser, trots att många av de uppskattningsvis 100000 nordkoreaner som tagit sig över Jalu- och Tumenfloderna till Kina är att beteckna som ekonomiska flyktingar och i många fall passerat flera gånger över gränsen. Detsamma gäller många som nu befinner sig i Sydkorea, där det finns ett speciellt program för att ta emot och integrera de mer än 1000 nordkoreaner som årligen finner sin väg dit.
Men Demick väjer inte för att beskriva flera sorters flyktingöden, från småligisten som hoppas på en andra chans till toppstudenten som sett på sydkoreansk tv och inte längre tror på systemet.
Gemensamt för de flesta är de obeskrivliga umbäranden de gått igenom. Demick har koncentrerat sig på flyktingar från staden Chongjin i nordöst, en gång en sjudande industristad, nu nergången men med en livlig smuggelmarknad under de värsta hungeråren. En flicka som Mi-ran med en pappa som är gruvarbetare men ursprungligen från Sydkorea, och därför av ”Fientlig klass” fick mirakulöst tillåtelse att utbilda sig till lärare. Hennes sexåriga kärlekshistoria med sonen till en koreansk invandrare från Japan ledde aldrig till mer än promenader enligt de strikta umgängeskoderna, och att hon cyklade ansågs lätt oanständigt. Ett ”besök” i Kina blev början till flykten.
I samma stad strävade en kvinnlig läkare med att uppfylla partiets krav på fullständig renlärighet med förhoppningen att en dag få bli dess representant på sjukhuset – tills hon utmärglad och utan mediciner eller ens mat till döende barn upptäckte att hon placerats under övervakning.
Fru Soong var en verklig entusiast, som varje morgon ivrigt dammade Kim Il-Sungs och Kim Il-Jongs porträtt med den för ändamålet avsedda vita duk som följde med när man skaffade hem de obligatoriska porträtten. Inte ens när hungersnöden kom och både mannen och den ende sonen dog av svält gav hon upp. Hennes berättelse är full av tecken på ett helt annat Nordkorea än det man i allmänhet kanske föreställer sig. Hon den rättrogna som tjänat som övervakare i grannskapet men sålde rätten till sin lägenhet och använde sina matlagningskunskaper till att börja göra affärer med hembakat på privata marknaden för att överleva. Ändå hade hon ingen tanke på att lämna sitt land. Hennes ständigt uppstudsiga dotter, som flytt, levde med en kinesisk bonde för att äta upp sig och så småningom nådde Sydkorea, måste lura henne för att få henne till vad man i Nordkorea kallar ”byn i söder”.
Uttrycket ”byn i söder” är bara ett av många som understryker hur man på båda sidor av den demilitariserade zonen, som delar de två landsändarna åt i två totalt skilda stater utan ens telefonledningar mellan sig, ändå förväntar sig en återförening. Man talar om han nara, en nation.
Med långt historiskt perspektiv kan påpekas att Koreahalvön också tidigare varit delad i sinsemellan stridande stater. Men den koreanska identiteten är mycket stark, vilket den amerikanske forskaren B R Myers, verksam i Sydkorea, inriktar sig på i The Cleanest race. How North Koreans see themselves – and why it matters (Melville House, 200 s). Den fråga som man lätt ställer sig när man läser nordkoreanska officiella utfall mot omvärlden och hör talas om förhållandena i Nordkorea är naturligtvis vad nordkoreanerna själva tror. Kan de verkligen vara övertygade om att Nordkorea är en idealstat?
En vanlig beskrivning av det nordkoreanska systemet är att det är stalinistiskt. En annan hänvisar till konfucianismen med dess uppdelning av samhället i outplånliga beroenden mellan dem som står över och dem som står under. Det finns till och med de som ser systemet som en religion och jämför Kim Il-Sung med Gud och Kim Jong-Il med Jesus. Myers tes är att det sammanhållande kittet i Nordkorea är koreanskhet. Han hänvisar till ett citat från partitidningen Rodong Simmun: ”Monoetnicitet är något som bara vår nation och ingen annan på Jorden kan vara stolta över… Inget kan få vår nation att känna mer skam och vrede än prat om ett multi-etniskt, multirassamhälle… som till och med skulle förtunna vårt folks blod.”
Myers har koncentrerat sig på att analysera material ämnat för den inhemska befolkningen, inte riktat till utlandet. Han finner stora skillnader i både innehåll och språkbruk och anser att det är detta material som visar vad regimen verkligen står för.
Ett exempel är ett vida spritt foto av USA:s tidigare president Bill Clinton som besökte Nordkorea 2009. På den officiella bilden sitter han och hans delegation tillsammans med Kim Jong-Il framför en väldig tavla som föreställer skummande hav med höga vågor. Enligt Myers var valet av fond ingen händelse, tvärtom förstår nordkoreanerna genast att det symboliserar hur verkningslösa världens angrepp på Nordkorea i själva verket är.
Myers använder sig av många vanligt förekommande bilder för att driva sin tes att koreanskhet är ett effektivt medel att hålla samman befolkningen. Kim Il-Sung framträder inte som sträng far med krav på ideologisk renlärighet. På koreanska heter det Moderlandet, inte Fäderneslandet, och Kim uppträdde som en omhändertagande, tröstande, omtänksam, närmast androgyn ledare. I sina många besök på arbetsplatser löste han alltid problem, men dessa var aldrig oöverkomligt stora och krävde aldrig några komplicerade resonemang. Poängen är att han brydde sig om allt och alla.
Kim kallas ”Föräldraledaren” och även Kim Jong-Il har beskrivit hans moderliga sidor som avgörande: ”Som en lyhörd och noggrann mor tog Ledaren sig för att lära känna folket in i minsta detalj och att få dem att må bättre bara genom att säga ett enda ord. Därför är det helt enkelt naturligt att alla hyste förtroende för honom och följde honom.”
Myers anser att kulten av Kim Il-Sung bygger på att alla skulle känna sig som trygga barn. Tolkningen stöds av bilderna på Kim själv som rundhyllt och rödkindad och glad, omgiven av likaledes välnärda beundrande människor med strålande ansikten. Till och med en soldat finner tröst lutad mot hans bringa.
Denna bild är en del av en uppfattning om koreanskhet som Myers menar finns. Enligt citat av Kim Jong-Il är koreaner förståndiga, anspråkslösa och har viljestyrka. Idealet är barnet och dess oskuld. Det kan låta anstötligt i Sverige av idag att lyfta fram sådana påstått etniska drag. Men i Korea liksom i Japan växte det historiskt sett fram ett behov av att understryka egenarten i kontrast till Kina, som så länge varit dominerande både politiskt och kulturellt. Kineser framställdes som kalla och rationella. I Japan framhöll man, på ett sätt som påminner om vad Myers hävdar är koreanskhet, det intuitiva och i positiv bemärkelse känslostyrda.
Enligt propagandan är det just tack vare denna koreanskhet som Nordkorea till skillnad från Sovjetunionen, Östeuropa, ja till och med Kina, har bestått alla prövningar.
En helt annan sak är att ”byn i söder”, Sydkorea, också är koreansk. Det återstår att komma överens om vad det innebär innan den efterlängtade återföreningen kan äga rum.
