På min bädd om natten söker jag den jag har kär. Jag söker men finner honom inte. Jag vill stiga upp och gå runt i staden, på gatorna och över torgen, och söka den jag har kär. Jag söker men finner honom inte.
Kvinnan i Höga Visan är drabbad av kärlek. Hennes längtan är en kraft som ger avtryck även i vår tid. Hon talar om en mänsklig erfarenhet. Om passion som drabbar skoningslöst – som begär, lust och lidande. Hon som lever i passion kan inte vara utan den. Men, varnar hon, ”stör inte kärleken, väck den inte, förrän den själv vill”.
Den som någon gång har väckts av kärleken vet att det inte finns någon återvändo. Passion kan leda oss ända ner i dödsriket för att hämta den vi älskar. Den begär det orimliga: splittrar familjer, skapar konflikter, orsakar krig, bryter mot lagar och konventioner. Den som inte älskar passionerat kan säga att kärleken är oförnuftig, att de älskande inte är vid sina sinnens fulla bruk. Passion kan också vara farlig eftersom den väcker svartsjuka och missunnsamhet hos dem som inte själva älskar med hungrigt begär. Men för den som drabbas av kraften är passion det mest meningsfulla i livet och den som gör oss klarsynta. Den är värd att sätta allt på spel för. Därför kan den användas hänsynslöst gentemot dem som slungas ut i marginalerna av passionens centrifugalkrafter. Kvinnan säger till Mannen i Höga Visan: ”Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven. Dess pilar är flammande eld, en ljungande låga”.
Denna kraft har både gudar och människor velat kontrollera och tukta. Inte minst i relation till förnuftet, till ratio, och till de verksamheter som utgör grunden för social ordning och trygghet: familj, tradition, sexualitet. Men passion och begär banar sina egna vägar. För dem som drabbas är det bättre att slita ut sitt ena öga, än att låta sig hänföras av en annan mans hustru och forslas dit passionen leder, säger Jesus när han i Bergspredikan förklarar vari ett äktenskapsbrott består. Passion är även i vår liberala kultur provocerande. Vi må vara sexuellt frigjorda, men passionen vill vi ändå disciplinera socialt och politiskt. Den är tabubelagd mellan äldre och yngre, mellan fula och vackra, mellan feta och smala, mellan intelligenta och korkade. Den passion som den sociala konventionen bejakar ska vara symmetrisk. På politiskt språk säger vi att relationer måste vara jämställda.
Kritikern och essäisten Cristina Nehring anser att vår kultur har förlorat passionen och kärleken. Nu behöver vi återkräva dem. I somras publicerades hennes appell A Vindication of Love: Reclaiming Romance for the Twenty-First Century (Harper Collins Publishers, 328 s). Titeln är en parafras på Mary Wollstonecrafts feministiska manifest ”A Vindication of the Rights of Woman” (”Till försvar för kvinnans rättigheter”, 1792). Även om Wollstonecraft i teorin ville avromantisera kärleken för att vinna jämlika rättigheter mellan könen, så brann hon under sitt korta liv ändå passionerat för dem hon kom att älska. Nehring anser att problemet som många moderna feminister har med Wollstonecraft inte är vad hon skrev utan hur hon levde – eller snarare hur hon älskade – utan inskränkningar, försiktighet eller reservationer. ”Kärlek kan vara en form av feminism”, skriver Nehring som en hyllning till Wollstonecraft och andra kvinnor och män genom historien som har vågat älska passionerat.
Vi, i de liberala västerländska demokratierna, säger att vi har kommit långt i utvecklingen av jämställdhet mellan könen. Den moderna feminismen erkänns som en nödvändig kritik av den patriarkala ordningen. I folkhemmet har ett trygghetssystem installerats för att garantera symmetriska och stabila kärnfamiljer. Vad vi däremot inte har lämnat rum för i feminismen eller politiken är passionen – kärleken som makt. I stället har vi i välfärdssamhället förklarat passionen och den romantiska kärleken som kvinnoförtryckande, medan den sexuella frigjordheten har identifierats som befriande för jämställdhet. Modernismen kan sägas ha sekulariserat kärleken. Men passionen bryter sig fram, nu liksom alltid. Vad som dock skiljer vår tid från andra epoker är synen på passion och kärlek. Faktum är att trivialiseringen av kärleken inte bara är en förlust. Det är en tragedi.
Den romantiska kärleken behöver återuppfinnas i vår tid, skriver Nehring. Kärleken har blivit kommersialiserad, förytligad och terapeutisk. Kärlekens avbilder intas som snabbmat genom ytliga sexuella bekantskaper eller pragmatiska äktenskap. Den ska vara bekväm, lätt och okomplicerad. Våra partner ska vara så lika oss själva som möjligt för att vi ska känna trygghet: den symmetriska enkelheten. Vår självbild är att vår kultur är erotisk därför att erotikens handlingar är lättillgängliga, men i stället är vår erotiska kultur nästintill outhärdligt menlös. Några klick på tangentbordet så utspelas ett samlag på skärmen. Men tänk om passionen inte är eller bör vara jämställd eller lättillgänglig? Tänk om passion också bär med sig faror, mörker, ångest och maktkamp? Nehring ger många exempel från historien och litteraturen på män och kvinnor som har älskat mot alla odds: Héloïse och Abaelard, Mary Wollstonecraft och William Godwin, Werther, Tristan och Isolde, Hannah Arendt och Martin Heidegger. I många fall har passionen drivit människor in i döden.
Passion uppfattas som hotande även idag. I somras skrev Nehring ett försvarstal för guvernören Mark Stanford i den amerikanska tidskriften The New Republic. Stanford, en gift fyrbarnspappa, hade haft en kärlekshistoria med en kvinna efter tjugo års äktenskap. Han älskade henne uppriktigt. Folk anklagade honom hätskt och spekulerade i hur en man som han kunde göra något sådant. Nehring tog Stanford i försvar: ”Give it a rest. The man didn’t commit murder here. He’s in love.” Stanford bad offentligt om förlåtelse för att ha sårat både sin hustru och sin älskarinna – Den andra kvinnan. Detta uppfattades som ytterligare en provokation, att han offentligt erkände sin kärlek till Den andra kvinnan och därmed gjorde henne jämlik.
En av de mest intensiva kärlekshistorierna är den mellan Héloïse och Abaelard – hon 18 år, han etablerad som den mest kände teologen i sin tid. Passionen drabbar dem och Abaelard är redo att lämna en karriär inom kyrkan för ett liv med henne. Hon vill inte eftersom hon tror att äktenskapet kommer att döda passionen mellan dem. ”Jag sökte inga äktenskapliga band. Jag eftersökte aldrig någonting i dig utom dig.”, skriver Héloïse till sin älskade. Deras kärlek var förbjuden och farlig. En natt kastrerades Abaelard brutalt av släktingar till Héloïse. Han levde resten av sitt liv som abbot i ett kloster. Héloïse blev abbedissa. De älskade varandra livet ut, på avstånd. Deras passion blev incitament till kreativitet och skapande av fantastiska texter och tankar.
De fick inte varandra som man och hustru, men de fick en livslång kärlek. Kan man då säga att deras passion inte var ”framgångsrik”? Vi tänker ju lätt att kärlek alltid måste leda någonstans – till äktenskap, barn, sammanhållning. Den kärlek som inte landar där är misslyckad. Men om kärleken inte söker någonting annat hos den älskade än den älskade? Om kärleken uthärdar allt, som Paulus skriver, kan den då någonsin vara misslyckad? Passion är glädje, smärta, lidelse och längtan. Passion gör oss mer mänskliga, mer medvetna, mer modiga än vi skulle vara utan den. Är det då fel att bejaka passionen även om den drabbar oss sent i livet som den gjorde för Stanford? När vi är etablerade med karriär, familj och banklån?
Stanford och Nehring bidrar till konstruktiva moraliska reflektioner kring kärlek. För hur tryggt och ombonat vi än lever, hur höga ideal vi än har om monogamins förträfflighet, så blir människor passionerat förälskade även när det inte är socialt tillåtet. De flesta gömmer då sin förbjudna passion i hemliga rum. Om den avslöjas kan hela liv komma att ödeläggas. Därför skapas Den andra kvinnan – eller för all del Den andre mannen – den som är osynlig och som får bära skulden när passionen avslöjas. Men är det inte ett konstigt samhälle vi lever i när kärleken bedöms som ett av de mest avskyvärda brotten vi kan begå?
USA må vara än mer känsligt om frågor som rör passion och sexualitet, men vi har även i Sverige svårt att förhålla oss till ”förbjudna” passioner. Den andra kvinnan eller Den andre mannen blir avhumaniserad och hustrun eller äkta mannen överdrivet idealiserad i passionsdramer som rubbar monogamin. Vi har svårt att vara moraliskt nyktra beträffande andras passioner. Antingen fördöms de eller så intar vi en slapp attityd av att ”folk får väl leva som de vill”. Jag tror att den svårhanterliga moralen vad gäller dessa frågor har att göra med en rädsla för passion. Å ena sidan avundas vi dem som älskar passionerat, å andra sidan vill vi inte släppa kontrollen över sexualiteten och känslorna. Passion är ett omodernt fenomen, ett spår av det vilda.
Nehring är inne på ett viktigt spår när hon beskriver den romantiska kärleken som en tro och inte som något förnuftsstyrt. Passionen är inte jämställd eller symmetrisk. Därför blir den ett hot mot det som vi vill kontrollera och systematisera. Redan i antiken, till exempel av Platon, beskrivs kärleken som gudomlig galenskap, som en demon, som en religion och som en heroisk akt hos dem som vågar ge sig in i den. Nehring skriver att kärlek är ”extas och oförrätt, transcendens och fara, oegennytta och omåttlighet”. Men i vårt sekulariserade tidevarv har passionen avmystifierats och dess berättelser förlöjligats av tongivande samtida feminister som Germaine Greer och Andrea Dworkin. Nehring vill på intet vis avstå från de rättigheter som kvinnor har erövrat, men hon anklagar falanger inom den moderna feminismen för att ha förminskat människors kraft när de förkastade passionen. Den måste nu återkrävas och erkännas.
Teologin borde också återkräva passionen. Den har funnits genom historien som ett spår inom kyrka, konst och akademi, men har förkvävts av stingsliga kontrollanter. Det finns extatiska berättelser om passion till Jesus som älskare. Det finns berättelser sådana som kärleken mellan Abaelard och Héloïse. Biskopar som Tegnér har älskat passionerat och erfarenheter har samlats i fantastiska dikter och teologiska texter. Vi behöver återupptäcka passionen också moraliskt och etiskt – hur vi tar emot den när den drabbar oss. Det vore radikalt att teologiskt bejaka den vilda, vackra, mörka passionen i en tid av ytlig sexualitet.
