Av Rita Paqvalén

Den tredje augusti år 2000 - lagom till Stockholm Pride-festivalen - gjorde Veckorevyn historia genom att ge ut temanumret ”Tjej & gay”. I det färgstarka numret kunde undrande tonårsflickor läsa om vem i Hollywood som är homosexuell, hur man kommer ut, hurdant ett lesbiskt förhållande kan vara samt hur det är att ha två mammor. Utöver dessa identitetsförstärkande samt informativa artiklar innehöll numret bland annat en kåserande artikel kring begreppet queer. Texten var skriven av Calle Norlén, författare till boken ”Bög - så funkar det” (1999). I sin artikel spekulerade Norlén över hur världen skulle se ut om den var queer och konstaterade bland annat att då skulle ”skvallerpressen para ihop prins Carl Philip med olika lumparkompisar” och ”Carola ge förklaringen till skilsmässan från Runar: 'Jag trodde han var kvinna'” samt ”Runar avslöja att han var förälskad i Carola redan när hon var man”.

Att Veckorevyn år 2000 gjorde ett temanummer om lesbiskhet och introducerade begreppet queer var inte ett sammanträffande. 90-talet innebar en definitiv frammarsch för den homosexuella kulturen i Sverige - såväl juridiskt som kulturellt. Sverige fick igenom partnerskapslagen redan 1995 och med den följde kändispartnerskap typ Eva & Efva. För övrigt slogs garderobsdörren upp på full gavel och ut marscherade (eller knuffades?) den ena kändisen efter andra. Inom litteraturkritiken talade man om en lesbisk litterär boom och åsyftade då romaner av författare såsom Eva Lejonsommar, Lotta Lundberg och Louise Boije af Gennäs. Filmen ”Fucking Åmål” - om tonårskärlek i lesbisk tappning - blev en (inter)nationell succé medan Elisabeth Ohlssons utställning ”Ecce Homo” provocerade många kristna konservativa till barrikaderna. 90-talet innebar att den icke-heterosexuella kulturen blev en relativt synlig del av den urbana kulturen - inte minst en gång om året i samband med Stockholm Pride.

Också i universitetsvärlden innebar 90-talet en utveckling - queerteorin trädde in på den akademiska scenen och ersatte delvis lesbisk och gay forskning. En av den svenska queerforskningens pionjärer är teaterforskaren Tiina Rosenberg. Hennes första bok, ”Byxbegär” (2000), var en queerteoretisk studie av teaterns och framför allt operans byxroller. I sin nu aktuella bok Queerfeministisk agenda (Atlas, 209 s) tar hon ett steg tillbaka och analyserar redskapen för den queera analysen, det vill säga själva queerteorin.
”Queerfeministisk agenda” är en sorts introduktionsbok i queerteori - den första i sitt slag i Sverige och vad jag vet: i hela Norden. Dessutom är den, till skillnad från många andra queerteoretiska texter, skriven på ett stilistiskt stringent men lättillgängligt sätt. Men samtidigt som jag således gläds åt boken är jag också lätt irriterad över den entusiasm som queerteorin - speciellt queera texter och fenomen med en hög camp- och kitschfaktor - har rönt i medierna och bland allmänheten, delvis på bekostnad av lesbisk och gay forskning. Jag vill betona att jag ser queerteorin som ett ypperligt analysredskap för att komma heteronormativiteten under skinnet och för att nå en del estetiska dimensioner av en skönlitterär text som till exempel en lesbisk teori inte förmår nå. I likhet med Rosenberg anser jag att queerteori skall ses som en akademisk teori som inte nödvändigtvis befattar sig med det sociala utan som snarare analyserar normerande praktiker ur ett bredare teoretiskt perspektiv. Däremot kan queerteorin inte ersätta vare sig lesbisk och gay forskning eller feministiska teorier - åtminstone inte så länge som den heterosexuella normen, uppfattad som en exkluderande princip, dominerar förståelsen av kön/genus och sexuella identiteter.

Vad är då queerteori och vad betyder det engelska begreppet queer? Bortsett från ordets lexikala betydelse - ”egendomlig”, ”konstig” och ”skum” - brukar man med queer avse en hel rad fenomen. I vardagligt tal brukar queer oftast användas som en synonym för bi-, trans-, lesbiska och gay identiteter/positioner/personer. Queer brukar också beteckna en hetero- eller homosexuell person som inte underordnar sig normativa genus- eller könspositioner. Och så vidare. Begreppet har sakta urladdats till att beteckna de mest triviala företeelser - i detta fall: av annanhet. Och i samma takt har dess ursprungliga betydelse eller betydelsehistoria glömts bort. Det är därför viktigt att definiera begreppet, även om queer, som Rosenberg påpekar, har som uppgift att bryta upp kategorier och inte att själv förvandlas till en. Queer är alltså inte en beteckning på en allmän motståndsidentitet (typ anarkist eller djuraktivist). Ett queert förhållningssätt står, enligt Rosenberg, alltid i relation till den heterosexuella normen, vilken aktivt ”(tvångs)heterosexualiserar kulturen i stort” och vilken för detta ändamål ”kräver två tydligt identifierbara kön: ett kvinnligt och ett manligt”. Således länkas kön/genus och sexualitet ihop; för att förstå heterosexualitet/homosexualitet behövs en förståelse för hur kön/genus är konstruerade och tvärtom.

Man brukar anse att den akademiska queerteorin föddes i och med några konferenser i USA kring 1989-90 och med utgivningen av tre publikationer 1990-91: Judith Butlers och Eve Kosofsky Sedgwicks böcker ”Gender Trouble” respektive ”Epistemology of the Closet” samt queernumret av tidskriften differences: A Journal of Feminist Cultural Studies. Rosenberg betonar att queerteorin inte är en enhetlig skolbildning utan ”en blandning studier vilka kritiskt fokuserar det heteronormativa, det vill säga de institutioner, strukturer, relationer och handlingar som vidmakthåller heterosexualitet som en enhetlig, naturlig och allomfattande ursprungssexualitet”.
I sin bok lyfter Rosenberg fram många av de diskussioner som förts kring begreppet queer och ger oss en inblick i teoribildningens historia. Rosenberg poängterar att queerteorins historia är kort och amerikaniserad, men att den bygger på en tidigare företrädesvis (lesbisk) feministisk samt fransk poststrukturalistisk tradition. Hon beskriver sin position som queerfeministisk och menar att denna position gör det möjligt för henne att ”undslippa radikalfeminismens separatism och den mer allmänna feminismens heterocentrism”. Genom att kalla sin position queerfeministisk betonar Rosenberg den lesbiska feminismens grundläggande betydelse för queerteorin, en betydelse som ofta underskattas i queerteoretiska texter.

Men Rosenberg själv är inte helt obesmittad av den amerikanska amnesin. Även om hon söker europeiska rötter till den amerikanska queerteorin använder hon en anglocentrisk modell för förståelsen av det som hon kallar ”den moderna homosexualitetens historia”. Enligt hennes historiesyn inleds den moderna homosexualitetens historia år 1869-70 då termen ”homosexualitet” myntades. Idén om den moderna homosexuella identitetens födelse i och med dess språkliga födelse, ursprungligen framkastad av sociologen Mary McIntosh och filosofen Michel Foucault, omfattas av de flesta sexualitetsforskare i dag. Nästa historiska anhalt hos Rosenberg blir år 1969, med tumultet kring krogen Stonewall Inn i New York. Med detta sker det, enligt Rosenberg, en politisering av den homosexuella kulturen och man annekterar begreppet gay för att skilja sig från 50-talets homofila grupper. Den tredje anhalten är åter New York och Pride-paraden år 1990 där en grupp som kallar sig Queer Nation delar ut ett flygblad - ”A Queer Manifesto”.
Problemet med Rosenbergs historieskrivning, i likhet med mången annan queer (eller lesbisk & gay) sådan, är att hon i sin diskussion om ”den moderna homosexualitetetens historia”, reproducerar en berättelse vars fokus ligger på den amerikanska storstadens manliga homosexuella. I sin avhandling ”Varjoelämää ja julkisia salaisuuksia” (2002) kallar den finska queerforskaren Tuula Juvonen denna historiesyn för ”den stora berättelsen”. Rosenbergs historiska nedslag är förvisso inte godtyckligt valda, men de säger ganska litet om den homosexuella historien i en annan lokal - eller i en större global - kontext. Det jag saknar är en diskussion kring varför vi måste nöja oss med att gång på gång återberätta denna stora berättelse då vi på närmare håll har minst lika intressanta och viktiga lokala berättelser. Även om Rosenberg tangerar den svenska historien och går i dialog med annan svensk forskning, fungerar de svenska exemplen endast som kuriosa eller fotnoter åt den amerikanska berättelsen som dikterar formatet. En av bokens höjdpunkter är dock Rosenbergs analys av mottagandet av filmen ”Fucking Åmål” som hon kallar ett ”skolexempel på heteronormativitet”. Här kombinerar hon queerteorin med den specifikt svenska historien och läsaren får en antydan om vilket användbart redskap queerteorin kan vara i forskningen.

Den amerikanska dominansen inom queerforskningen är speciellt synlig i vad Rosenberg kallar ”butchismen”. Butch/femme-paret, enkelt uttryckt som ett lesbiskt par som består av en ”feminin” och en ”maskulin” kvinna, ursprungligen hemmahörande i en lesbisk amerikansk arbetarkultur, har väckt många queerforskares intresse. Enligt Rosenberg är butch/femme-konstellationen ”inte spännande därför att det representerar heterosexuellt begär utan därför att det inte gör det”. Rosenbergs analys av butch/femme-rollspelet och speciellt hennes analys av butchen är intressant men samtidigt invänder jag mot hennes, och många andra forskares, universalisering av butchen. Rosenberg konstaterar bland annat att butchar ”benämnda eller inte, har alltid förekommit i lesbisk kultur” (min kursiv).
Vill man vara historiskt korrekt bör man göra en tydlig artskillnad mellan en historisk och en metaforisk användning av butchen. Den ”historiska” butchen är en benämnd identitetsposition som har en speciell historia (nordamerikansk, arbetarklass) samt specifika koder och traditioner. Det är alltså inte samma sak som en maskulin eller maskulint identifierad kvinnoälskande kvinna i Sverige på 20-talet. Den metaforiska butchen däremot är det som Rosenberg kallar butchismen eller det den amerikanska forskaren Judith Halberstam kallar female masculinity. Enligt Halberstam innebär den kvinnliga maskuliniteten en queer subjektsposition som utmanar heteronormativa föreställningar om kön/genus. Det är viktigt att säskilja dessa två betydelser ty i en alltför lös användning av begreppen förlorar man siktet på de lokala historierna.

I Finland har många forskare opponerat sig mot homosexualitetens stora berättelse. Sociologen Kati Mustola, som skriver en avhandling om den finländska lesbiska och gay historien 1894-1971, vänder sig bland annat mot historieskrivningens fokus på Stonewall-tumultet. Även om Stonewall innebar en vändpunkt åtminstone i en amerikansk östkustkontext, hade händelsen ingen eller liten betydelse för den finska kontexten. Mustola ser bland annat åren 1964, då gaymännena ockuperade en bar i Helsingfors, och år 1967, då den första finska gayföreningen grundades, som de historiska ögonblick som har en betydelse för en finsk kontext. Mustola nämner även 60-talets sexualpolitik samt de stora sexdebatterna (som inleddes i Finland 1965 och i Sverige år 1962) som vändpunkter för den homosexuella historien och hon lyfter fram Lars Ullenstams ”Erotiska minoriteter” (1964) och Henning Pallesens ”De avvikande” (1964) som två betydelsefulla böcker ur ett homosexuellt historiskt perspektiv. Ullestams bok översattes till både finska och engelska år 1968 och fick en stor betydelse för en finsk läsekrets. Motsvarande historiska nedslag kan göras även i Sverige och i den övriga världen utanför USA.
Även om Stonewall och queermanifestet på ett symboliskt plan kan ses som vändpunkter i den homosexuella historien är det viktigt att historisera och på allvar ta i beaktande de olika lokala historierna. På samma sätt som queerbegreppet behöver en definition för att inte urvattnas till att betyda allt-som-inte-räknas-till-det-normala, behöver ”vår” queer eller homosexuella historia kommentarer och lokala specifiseringar för att inte bli essentialiserande stora berättelser. Hur ser då den svenska queerhistorien ut och hurdana exempel på kvinnlig maskulinitet hittas i den svenska kontexten?

Rita Paqvalén är frilansskribent samt doktorand i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.