Från början var ”queer” på svenska synonymt med bög. Nu betecknar ”queer” avvikelse, företrädesvis sexuell sådan. Queer har också blivit en akademisk teoribildning, en inneteori som vandrat in genom dörrar som öppnats av feministisk och postkolonial teori. Queerteorins syfte är att synliggöra utanförskapets mekanismer.
Namnet framför andra är Judith Butler, som med sitt tal om variationer, imitationer och karikatyrer gisslar talet om essentiella och förkroppsligade skillnader mellan ”manligt” och ”kvinnligt”. Hon talar om den heterosexuella matrisen, en kulturell förståelse av kroppar, kön och sexualitet som gör att könsrollerna uppfattas som ”normala”. Föreställningen om normaliteten i att dessa två heterosexuella motpoler begär varandra är, enligt queerteorin, en förtryckande struktur.

I tre nya böcker, Queersverige (red Don Kulick, Natur och Kultur, 458 s), Johan Hiltons No tears for queers. Ett reportage om män, bögar och hatbrott (Atlas, 322 s) och Annika Hamruds Queerkids - och deras föräldrar
(Normal, 158 s), skriver svenskar om queer och banar därigenom väg för ett queermedvetet Sverige.
”En norm”, skriver Annika Hamrud, ”är en regel, ett ideal. Normer verkar alldeles självklara ända tills någon bryter mot dem.” Författarna i de här böckerna bryter mot normen genom att definiera och kontextualisera ”självklarheter” som heterosexualitet, jämställdhet och föräldrar. Efter läsningen har man en skärva i ögat och världen ser inte längre likadan ut.

En del kan hålla sig på ”rätt” sida om queergränsen utan att deras välbefinnande tar alltför mycket skada. En del är oförbätterligt annorlunda, tar steget över och andas ut. Välbefinnandet på andra sidan är större än våndan i att vara utanför det ”normala”. För några är det queera politiskt. Steget över gränsen är ett medvetet och upproriskt ställningstagande. Här är det frågan om queer ”i bemärkelsen att bringa ur jämvikt och oroa, queer i bemärkelsen att synliggöra processer som gör en del personer och beteenden obegripliga och dåliga” (Don
Kulick i ”Queersverige”). För några är det kapitalt förbjudet inifrån och utifrån att erkänna sitt välbefinnande på andra sidan gränsen. Gränsen blir livsviktig och skillnaden mellan ”rätt” och ”fel” sida laddas av rädsla och förträngningar. Sådana gränsvakter utmärker sig ofta genom homofobi och misogyni, två företeelser som är intimt förknippade.

När det handlar om queer stavas normativiteten hetero. (”Normativitet” är ett föreskrivande maktsystem som utfärdar normer). Häri ligger skillnaden gentemot feministisk teoribildning, som menar att normen är androcentrisk. Heteronormativiteten finns överallt omkring oss. Till och med i begravningsannonser, visar det sig i Ingeborg Svenssons kapitel i ”Queersverige”, ”Släkten följa släktens gång. Sexualitet och begravningar”. Med utgångspunkt i en pjäs av Jonas Gardell, där en död mans föräldrar tar ifrån den homosexuelle partnern hans självklara moraliska rätt att stå som närmast sörjande, visar Svensson hur föräldrarna agerar i kraft av någon sorts absolut
”rätt” som inte är juridisk. Hon frågar sig vilken denna rätt är och visar sedan med all önskvärd tydlighet att det är heteronormativiteten som ger dem rätten. Livet som homosexuell är inte heterosexuellt reproduktivt, och i Svenssons analys blir det tydligt att det enligt en omedveten heteronormativ logik uppfattas som meningslöst. För att den döde ska kunna sörjas måste hans liv ha varit meningsfullt. Genom dödsannonsen och begravningen tar föräldrarna tillbaka honom in i släktens hägn. Han blir en son igen. ”Genom begravningsritualen gestaltas så att säga den familj som lever vidare. Den identitet som i begravningsritualen blir existentiellt meningsfull är alltså den reproduktiva heterosexualiteten.” Enligt föräldrarnas heteronormativa logik måste bögen reduceras till en son för att sorgen ska bli värdig. Om partnern tillåts stå först i dödsannonsen och om gåvor till aidsrelaterade institutioner anbefalles blir den döde primärt avvikande, inte död.

”No tears for queers”, alltså. Så heter som sagt
Johan Hiltons bok om ”män, bögar och hatbrott”. Med tät reportageprosa gör han nedslag i tre mord på homosexuella män, samtliga utförda av två heterosexuella män. Det börjar i USA, extremernas land, vilket skapar en trygg distans hos läsaren: det händer over there, inte här hos oss. När han sedan tar oss till Sverige raseras denna falska trygghet. De värsta brotten i boken har faktiskt hänt här, mitt ibland oss. De mest homofoba och hatiska brottslingarna har svenska namn och hem, har gått i svensk skola och rättfärdigar sina brott på svenska språket. ”Vad skulle jag skämmas för?”, säger Johan Petterssons mördare till åklagaren. ”Vi har ju inte dödat Moder Theresa precis”, säger Josef Ben Meddours mördare i förhör.
Johan Hilton understryker det faktum att de tre morden alla utförts av två heterosexuella män som levt så nära varandra som män kan utan att vara sexuella. Han visar varför homofobin frodas i homosociala miljöer - avståndet mellan en homosocial och en homosexuell relation är minimal. ”Man jobbar nära varandra, i små grupper, duschar och badar bastu ihop... I sådana sammanhang är avståndsmarkeringen mellan homosociala och homosexuella relationer genom bögskämt och aggressiva utrop oerhört viktig. Är du bög eller? Kom hit så får du en kram, hä hä. Du är så snygg att jag får stånd.”

Kärleken och närheten mellan män märks överallt och hyllas i otaliga sånger och filmer, men genom bögskämten signalerar de till varandra och omvärlden att ”de inte är såna”.
Vad är det då som är så farligt med en avvikare? I ”Queersverige”, en antologi där 16 svenska queerforskare medverkar, talar ingen om patriarkatet. Man får intrycket av att den maktordningen inte finns med i queerteorins begreppsapparat. Ännu märkligare är det att flera av författarna framställer radikalfeminismen och det svenska jämställdhetsidealet som heteronormativitetens högborg. Man menar att radikalfeministernas jämställdhetsideal bygger på en uppfattning om könen som väsensskilda. Jag menar att det svenska jämställdhetsidealet, som
handlar om att med statliga medel ”bygga bort” skillnaderna mellan könen ifråga om löner, hemarbete, föräldraledighet och pensioner, knappast är radikalfeministiskt. Visserligen kan jag se det schablonartade och heteronormativa i den populariserade jämställdhetsdiskursen som Ulrika Dahl analyserar i ”Scener ur ett äktenskap”. Men radikalfeministisk? Nja. I den svenska jämställdhetsmodellen populariseras talet om den strukturella ojämlikheten så till den grad att det strukturella faller bort och blir till essens, vilket Dahl tydligt visar. Men då handlar det inte längre om radikalfeminism. Ändå är det just radikalfeminismen som författarna återkommande tar spjärn mot i ”Queersverige”.

”Radikalfeminism” blir ett begrepp som används i förbifarten för att misstänkliggöra ett påstående. I sitt kapitel om sexköpare skriver Don Kulick att de som debatterar prostitution ”alla ansluter sig till den radikalfeministiska analysen av prostitution, nämligen att det är en verksamhet som är förnedrande för alla kvinnor och att varje gång en man köper sexuella tjänster av en kvinna så är det en kränkning av alla kvinnor.” Lyckligtvis citerar han den kritiserade källan i fotnoten. Misstänkliggörandet visar sig vara en vantolkning av Margareta Winbergs och Louise Eeks formulering ”i ett samhälle med prostitution drabbas alla kvinnor av synen att kvinnor går att köpa för pengar”. Det är faktiskt något annat än att den individuelle sexköparen kränker alla kvinnor. Jag menar att ”Hora!” och ”Bögjävel!” på skolgårdarna är symptom på samma sjuka, nämligen patriarkatet. I patriarkatet är den heterosexuella matrisen en grundsten. Visserligen har kvinnorörelsen gjort sig skyldig till osynliggörande av lesbiska kvinnors problem och hjärtefrågor, men vid läsningen av ”Queersverige” får man lätt intrycket att det är radikalfeministerna som är de främsta förtryckarna och normbildarna; det är ohistoriskt och missar målet.

Johan Hilton försöker förstå hatet mot avvikarna. I ”No tears for queers” handlar det om ”fjolliga” män som
dristat sig över den heterosexuella gränsen. Varför blir mördarna så fyllda av hat? Förövarna i boken talar om hur bögen, genom sin existens, kränker deras heder och ära. Hilton föreslår att homofientligheten egentligen borde klassas som ”hedersrelaterat våld” eftersom det handlar om patriarkal maktutövning. ”Vid en bögknackning straffas alltså offret för att han inte beter sig som en karl, för att han abdikerar från sin plats längst upp på hierarkistegen, att han låter sig bli påsatt.” Bögar, liksom feministiska män, hotar den manliga hegemonin och undergräver könsrollerna.

Annika Hamrud visar i ”Queerkids” hur det evinnerliga talet om ”barnens bästa” i svensk socialpraktik faktiskt handlar om den biologiska pappans rättigheter. Hon skriver sin bok i egenskap av ”hbt-förälder”, (hbt står för homo-, bi- och transsexuell) för att synliggöra hur heteronormativiteten drabbar barnen mer än några andra i samhällets bemötande av queerfamiljerna. Hamrud citerar sin son, som helt klokt konstaterar: ”En familj kan vara hundra. Men, då måste man nog ha två lägenheter.” Det visar sig, när hon jämför adoptionsprinciper i USA med Sverige att vi här förutsätter att föräldraskap och sexualitet hänger samman. I USA kan man adoptera som ensamstående även om man är sambo. I Sverige är föräldrarnas sexuella samliv avgörande i adoptionsutredningar, något som ställer till det när människors sexualitet avviker från normen. I Sverige är också de genetiska föräldrarna viktigare än de sociala, argumenterar Hamrud. I den bästa av världar skulle barnen ha rätt till de närstående som han eller hon har knutit an till, vare sig de är fosterföräldrar, medmammor eller styvpappor.

Queer är en livshållning som går ut på att inget är betydelsebärande i sig. Queerteorin har djupa filosofiska rötter och omsätter insikten om icke-essens i en mängd intressanta analyser av samtid och historia. ”Med queerperspektivet uppmärksammas hur (en viss) heterosexualitet pågående görs till det normala”, skriver Lena Martinsson i ”Queersverige”. Vad som är norm respektive queer, är inte för evigt fastlagt; gränsen förflyttar sig med tid och kultur. Till och med heterosexualiteten, som vi älskar att tala om som det naturligaste av allt, har en början, menar Lena Lennerhed i samma antologi. ”Begäret mellan kvinnor och män, liksom mellan kvinnor respektive mellan män, blev under framför allt 1800-talet starkare kopplat till identitet än tidigare.” Så kan man genom att studera uppfattningar om homosexualitet spegla synen på heterosexualitet, och vice versa. Det ena definieras av det andra. ”En riktig man” blir i vår tid till i motsättning till föreställningen om ”kvinnan” och ”bögen”. I det antika Grekland blev han till mot ”kvinnan” och ”slaven”.

Talet om vad som är ”naturligt” är ett utövande av en normativ ordning. Insikten om innanför och utanför formuleras nu med framgång och nödvändighet av queerteoretiker som visar på normens relativitet. Före queerteorin formulerades samma insikt inom feminismen. Jag förstår därför inte de smockor mot
feminismen som flera av författarna i ”Queersverige” tycker sig nödgade att utdela. Är samhället feministiskt? Knappast. Lika lite som det är homonormativt. Problemet är bara att de mest inflytelserika maktutövarna är osynliga. Men inte länge till. Inte om samhället skulle följa Annika Hamruds råd: ”En utredning som tog reda på vilka familjetyper som fostrar barn som mobbar vore mer intressant än att fundera på vad man kan bli mobbad för.”