Det första kriget i den västerländska litteraturen–det trojanska, skildrat av Homeros i Iliaden–slutar först efter tio långa år med Trojas fall och många stupade på båda sidor. Allt detta elände, brukar man sucka, bara för att grekerna ville återbörda den av prins Paris bortrövade sköna Helena till Sparta. Kanske slogs man dock inte om en kvinna utan om en eidôlon, en av gudinnan Hera tillverkad skengestalt vilken hade tagit Helenas plats under det att hon själv hela kriget igenom befann sig i Egypten. Denna variant av berättelsen om Helena utgör bakgrunden till innehållet i Euripides skådespel ”Helena”, som uppfördes i Athen 412 fKr. Helena kan således när hon återförenas med sin förvånade make Menelaos sannfärdigt bedyra sin oskuld. Denna avbildning, så naturtrogen att den kunde lura Paris och trojanerna i hela tio år, och därefter Menelaos, är den första i en lång rad av levande skulpturer som från antiken fram till våra dagar återkommer i många olika skepnader i litteraturen, måleriet, bildhuggarkonsten och filmen.
Två nyligen utkomna böcker från The University of Chicago Press behandlar i ett historiskt perspektiv skildringar av statyer som får liv: The Pygmalion Effect; From Ovid to Hitchcock av Victor I. Stoichita (övers. från franska, 2008, 250 s.), och Falling in Love with Statues; Artificial Humans from Pygmalion to the Present av George L. Hersey (2009, 190 s.). Båda böckerna behandlar på skilda men kompletterande sätt olika försök att i och utanför fiktionens värld genom magi, tekniska innovationer eller konstnärlig skicklighet skapa, ersätta eller avbilda mänskligt liv. Författarna, i synnerhet Hersey, tar därför också upp dockor, robotar och virtuella identiteter till diskussion.
Stoichitas väldokumenterade och detaljrika genomgång, som enligt författaren är ett försök till konstnärlig antropologi, uppehåller sig främst vid framställningar inom bildkonsten och litteraturen vilka mera precist återger det ögonblick när den färdigskulpterade statyn animeras och i ordets konkreta bemärkelse tar klivet ned från sin sockel. Herseys bok har ett bredare och mera populärvetenskapligt upplägg, den förirrar sig dock stundom in på spekulativa sidospår.
Den första beskrivningen av mekaniska statyer, eller automata, finns i artonde sången av Iliaden, där smidesguden Hefaistos låter sig passas upp av tjänarinnor gjorda av guld, liknande levande flickor. Daidalos, skulptören och arkitekten som enligt myten byggde labyrinten i Knossos, sägs också ha tillverkat statyer som kunde röra sig.
Andra antika berättelser handlar inte om levande statyer utan om statyer som ger ett intryck av att vara levande. Sådana berättelser vittnar inte sällan om en stark erotisk koppling mellan avbilden, oftast en kvinna, och betraktaren. I ”Erotes”, en skrift tillskriven Lukianos från Samosata, berättar författaren om hur han med några vänner beger sig till Afroditetemplet i Knidos för att beskåda Praxiteles berömda och redan under antiken för sin naturalistiska skönhet hyllade staty av Afrodite i någorlunda naturlig storlek–den första skulpturen av gudinnan naken.
Vännerna är hänförda och vill kyssa och smeka statyn men upptäcker baktill på gudinnans lår en fläck vilken, får de veta, härrör från en ung man av god familj som blev så förälskad i statyn att han en kväll stängde sig inne i templet och försökte bedriva älskog med den. Admetos i Euripides drama ”Alkestis”, för att ta ett annat exempel, lovar sin hustru–som väljer att gå i döden för honom–att tillverka en bildlik staty av henne och låta den ta plats i den äktenskapliga sängen.
Den emblematiska skildringen av hur en skulptur får liv, och av de erotiska och konstnärliga implikationerna av en sådan förvandling, är berättelsen om den cypriotiske bildhuggaren Pygmalion och hans skulptur av en ung kvinna, senare känd under namnet Galatea. Det är i tionde boken av Ovidius ”Metamorfoser”, författad vid tiden för Kristi födelse, som den mest kända versionen återfinns. Ovidius beskriver hur skulptören mycket konstfärdigt av ett stycke elfenben framställer en flicka skönare än någon född till kvinna. Pygmalion blir förälskad i sin egen skapelse och han smeker och kysser den, ger den gåvor och klär på den. Han ber till Venus att hon skall skänka honom en hustru liknande elfenbensstatyetten, en bön som gudinnan uppfyller, ty Pygmalion finner snart inte bara att skulpturen (vilken nu har antagit mänskliga proportioner) mjuknar under hans händer, utan även att den mun han kysser inte längre är en imitation.
Den taktila aspekten av Pygmalionberättelsen är viktig. Hersey menar, i den amerikanske konsthistorikern Bernard Berensons efterföljd, att betraktaren av ett genuint konstverk upplever en fysiologisk reaktion motsvarande den som den avbildade gestalten skulle känna om den var levande. Konstverket manifesterar sig i estetisk mening genom att ett slags fysisk kontakt etableras, medan en enkel illustration inte reproducerar någon taktil respons utan förblir av enbart visuell natur. Pygmalioneffekten kan också materialiseras i själva konstverket. På så sätt beskrev nyligen en tysk konstkritiker hur Modiglianis stiliserade kroppar och porträtt kommer till liv genom att de, som det tycks, alstrar värme–de är uppvärmda antika statyer.
Om Stoichita och Hersey har rätt i att avbildningar, simulacra, är utmärkande för den västerländska föreställningsvärlden, och i att berättelsen om Pygmalion är deras grundläggande myt, kan man konstatera att receptionen av myten har förändrats över tiden. Under medeltiden blev den föremål för kritik från kyrkan som i Pygmaliongestalten inte bara såg en avgudadyrkare utan även den av otyglade lustar besatte skaparen, inte minst såsom han framställdes i det på sin tid så populära allegoriska diktverket ”Le Roman de la Rose”.
Myten har också fortlöpande uppdaterats i takt med den tekniska och konstnärliga utvecklingen. Renässans- och barockskulptörer, exempelvis, förmådde inte bara skapa statyer som var mer naturalistiska än de antika förebilderna–de lyckades också konstruera dockor som åtminstone temporärt kunde lura betraktaren, som den vaxfigur föreställande Ferdinand III som en viss Neuberger gjorde, och som styrd av ett urverk kunde röra på huvud och ögon samt resa sig upp. Pygmalion-motivet har från slutet av 1600-talet fram till idag också varit populärt hos pjäs- och operaförfattare. Drygt 130 pjäser och operor har skrivits, varav mer än hälften under 1700-talet – Jean-Jacques Rousseau, till exempel, skrev en melodram med detta innehåll.
Diskussionen om levande statyer fick en ny vändning under 1700- talet, då nya upptäckter rörande elektricitet och magnetism möjliggjorde, som man trodde, att skapa liv av död materia. I förorden till Mary Wollstonecraft Shelleys roman ”Frankenstein, eller den moderne Prometheus” (1818 och 1831)–en av de mest kända moderna litterära skapelsemyterna–flaggas för att händelserna i romanen eventuellt inte längre betraktas som orealistiska av vetenskapsmännen. Hersey menar, i det att han påminner om att Frankensteins monster var sammansatt av delar från människor, att biomorfiska skapelser inte bara är litterära fenomen, utan att de även finns runt omkring oss, eftersom en del människor idag lever tack vare inplanterade organ.
Enligt Hersey kan dessa personer, jämte de som genom skönhetsoperationer omformar sin kropp, oftast i enlighet med ett idealiserat skulpturalt ideal, benämnas partiellt artificiella varelser. En tidigare önskan att skapa statyer liknande perfekta människor har således fått konkurrens av en annan, den att skapa människor liknande perfekta statyer. Denis Diderots påstående, att statyn är en kropp förvandlad till marmor, och människan marmor förvandlad till en kropp, kan av denna anledning framstå som mindre konstigt.
Skapandet av en ny och annorlunda människa behöver inte involvera fysiska ingrepp. Stoichita avslutar sin studie med en analys av Hitchcocks film ”Vertigo” från 1958. I denna omskapar Scottie (James Stewart) Judy till att likna den kvinna som uppträtt som den döda Madeleine (båda två spelade av Kim Novak). Stoichita lyfter fram scener där mannekänger och påklädning spelar en stor roll, och han påpekar att filmen gjordes strax innan Barbiedockan lanserades i USA. Ett mera tydligt exempel hade emellertid kanske varit George Bernard Shaws ofta spelade ”Pygmalion”, uppförd 1913. Pjäsen handlar, som bekant, om den skrupelfrie men genialiske fonetikern Higgins som försöker förvandla den fattiga blomsterförsäljerskan Eliza till högreståndsdam.
Titlarna på deras böcker till trots har varken Stoichita eller Hersey ambitionen att täcka alla aspekter av Pygmaliontemat. Några ytterligare förgreningar skall därför avslutningsvis här i korthet nämnas. Antikforskaren Edith Hall har anmärkt att den ständigt frånvarande Helena mer än någon annan figur fick grekerna att fråga sig hur de visste det som de trodde sig veta. I vissa fall är avbildens status oproblematisk, så till exempel i Collodis sagoberättelse om Pinocchio. I andra fall, när avbilden förvrider betraktarens sinne eller när betraktaren ger fria tyglar åt sin fantasi, blir dock gränsen mellan fiktion och verklighet otydlig. Filosofen John R. Searle har menat att om en automat eller robot skulle konstrueras på så sätt att den i allt väsentligt verkligen liknade en människa, så skulle den ändå vara en automat. Även om detta är sant, visar talrika exempel från skönlitteraturen och den reella världen att denna distinktion kanske är av mindre betydelse.
En av de mest omtalade dockorna i litteraturen är den mekaniska dockan Olimpia i E.T.A. Hoffmanns novell ”Sandmannen” från 1816 (återanvänd av Delibes i baletten ”Coppélia” och av Offenbach i operan ”Hoffmanns äventyr”). Den naturtrogna konstruktionen lurar tillfälligtvis alla, men Nathanaels uppeggade sinne leder till en fatal förälskelse. Drömmen om en annan, bättre och skönare människa har fått en av sina mest intressanta framställningar i den av teknologiskt och estetiskt tänkande präglade romanen ”L’Ève future” av Villiers de l’Isle-Adam, publicerad 1886. I denna berättelse konstruerar uppfinnaren Edison en högteknologiskt avancerad docka, Hadaly, som dessutom blir besjälad. Tanken på den perfekta kvinnan återkommer även i Ira Levins kusliga men mindre ambitiösa roman ”Fruarna i Stepford” från 1972.
Mer eller mindre verklighetstrogna skulpturer är än i dag aktuella. Här går en linje, om än krokig, från Praxiteles Afroditestaty till John de Andreas moderna konstverk av nakna personer som vid första, om än inte vid andra, anblicken verkligen ser ut som riktiga människor. Auktionsverket i Stockholm skrev hösten 2007 i sin katalog om en av hans kvinnoskulpturer att den ser nästan plågsamt verklig ut och att det är omöjligt att förstå hur en skulptur kan te sig så mänsklig.
Steget från sådana skulpturer till de dyra, naturtrogna, anatomiskt riktiga och i silikon tillverkade real dolls är kanske inte så stort. Umgänget med sådana dockor kan till och med för vissa av användarna värderas högre än umgänget med verkliga kvinnor. På så sätt kan de tyckas uppleva vad Pygmalion en gång drömde om och vad Cliff Richard sjunger om i pop- låten ”Living doll”, med vilken han 1959 erövrade första platsen på Englandslistan: ”Got myself a cryin’, talkin’, sleepin’, walkin’, livin’ doll / Got to do my best to please her just cos she’s a livin’ doll”.
