Många har försökt att sätta Stalin tillbaka på sin forna piedestal, men utan framgång. Nu verkar dock tiden vara mogen för en renässans för Folkens fader och kulten kring honom. Detta som Brezjnev och Andropov så gärna ville, men inte vågade. Det energiska motståndet från inflytelserika kretsar inom intelligentsian, framför allt kärnfysikerna, fällde avgörandet. Kreml vågade inte riskera tekniska bakslag inom kapprustningen och tvingades ge efter. Men kommer Kreml att kapitulera också denna gång? Allt beror på pragmatikern Putins kalkyler. Han lär fortsätta att ignorera opinionen såväl inom som utanför landet, så länge hans maktställning förblir orubbad.
Det hela kan förefalla att vara en symbolfråga som vissa av tradition fäster alltför stor vikt vid. Men det finns andra som på goda grunder uppfattar det som en tydlig signal uppifrån. Denna signal kom i själva verket redan för fem år sedan, då Putin trots massprotester från representanter för kultur och vetenskap i praktiken återinförde den sovjetiska nationalsången med lätt friserad text. Att i början av sin regering demonstrativt ignorera en opinion som omfattade landets mest framstående medborgare, många med världsrykte, var ett djärvt steg. Likväl tog han det. Det var en tydlig signal om kursändring från Kreml.
Kort därefter inleddes kampanjen för Stalins återupprättelse som sedan tilltagit i styrka och aggressivitet. Bysten på gravplatsen vid Kremlmuren står på sin plats sedan 1970, men i tysthet har ett antal monument blivit resta på andra platser. Statyn i Beslan förde. som vi alla vet, ingen lycka med sig. Byn Kurtag i Nordossetien har också rest ett monument, kanske som tack för att Stalin skonade osseterna, medan han deporterade deras grannfolk, tjetjenerna och ingusjierna intill sista man. Sovjetprospektet i Kaliningrad har också hedrats med en Stalinstaty, kanske för att fullborda treenigheten Stalin, Kalinin och Sovjetunionen. Vidare återfinner vi honom i en rad småstäder i Tjeljabinskdistriktet i Ural och Tiumendistriktet i Sibirien. De lokala myndigheterna i Orjol har beslutat att resa en staty, och det kan knappast vara för att hedra de 156 sovjetiska och utländska kommunistledare som Stalin lät skjuta just här i september 1941. Krasnojarsk står i tur, huvudstad i ett av de största Gulag-distrikten. Den 9 maj tänker man resa en Stalinstaty i Mirnyj i Jakutien, ”diamanternas huvudstad” och på sockeln skall det stå: ”Till Josef Vissarionovitj Stalin, generalissimus av Sovjetunionen, från krigsveteraner och tacksamma efterlevande”, med andra ord de efterlevande till människor som blivit oskyldigt avrättade före, under och efter kriget. I en rad städer pågår kampanjer för att återbörda Stalins namn till gator och torg och till och med uppkalla nya trafikleder efter honom.
Ju närmare vi kommer 60-årsdagen av ”Det stora fosterländska kriget”, som överallt utom här kallas andra världskriget, desto fler blir tecknen på den nya Stalinkulten. Den flinke bildhuggaren Zurab Tsereteli som med Moskvas borgmästares goda minne belamrat Moskvas offentliga platser med förskräckliga skulpturer, har färdigställt ett monument över Stalin, för jämviktens skull omgiven av Roosevelt och Churchill. Det var tänkt att placeras i Jalta, men Ukrainas nya ledare vägrade ta emot det. Symptomatiskt nog anmälde Volgograd sitt intresse och ånyo blossade den gamla striden kring stadens namn upp, nu under förevändningen att Stalingrad blev krigets vändpunkt.
Till de yttre kan det verka som om man endast vore ute efter att skapa historisk rättvisa och i det avseendet råder ofta rörande enighet över partigränserna. En av ledarna för Rysslands Enhetsparti, Dumans förste vice talman Ljubov Spiska påpekade nyligen att Napoleon minsann inte var något helgon, men att detta hindrade inte fransmännen från att hylla och akta honom. Hennes politiske motståndare ur det kommunistiska blocket, Viktor Iljuchin förklarade i radiokanalen Moskvas Eko: ”Blotta faktum att Stalin vann kriget och krossade fascismen gottgör alla hans misstag”. 31 procent av de tillfrågade i en lyssnarundersökning med rekordstort antal deltagare stödde Iljuchin och svarade alltså jakande på frågan om man kan förlåta Stalin hans förbrytelser - ordet som användes var inte ”misstag” utan ”förbrytelser” - för hans insatser för att vinna kriget. Tendensen i undersökningen visade för övrigt att antalet ja-röster ökade efter hand som programmet pågick och skulle gissningsvis ha hamnat närmare 50 procent.
Detta faktum är i sig oroväckande. Men det allvarliga i saken var att frågan utgick från att Stalins militära förtjänster vore en allmänt accepterad sanning som inte tarvar någon diskussion. Samtidigt är det lätt att med all önskvärd tydlighet bevisa motsatsen: att Stalins segertåg gick över miljoner och åter miljoner döda som inte hade behövt offra sina liv. Stalin vägleddes av en princip som var oacceptabel inte bara för hans allierade utan till och med för hans fiende Adolf Hitler. Soldatens liv saknade värde, för Stalin var människan en outtömlig resurs som lätt kunde ersättas. För att erövringen av en stad skulle sammanfalla med ett jubileum, i stället för att komma någon dag senare, skickade han utan betänkligheter tiotusentals soldater i döden.
Till råga på allt skänkte den geniale fältherren i praktiken bort hela sin armé. Vid krigsutbrottet räknade sovjetarmén omkring 5 miljoner man i soldater och officerare. Antalet krigsfångar var lika många, fem miljoner. Under krigets första dagar förlorade armén på grund av den store strategens personliga misstag praktiskt taget alla flygplan och stridsvagnar och hela sitt artilleri under det att armén hastigt flydde österut. Men sådant vill ingen lyssna till i dag. Tvärtom försöker många förringa de allierades insatser och förklarar utan att blinka att Stalin skulle segrat dessa förutan, trots att USA:s och Englands betydelse för utgången av kriget värderades mycket högt av Stalin själv.
Det är emellertid meningslöst att föra en diskussion om detta ämne med stöd av historiska fakta och vittnesmål. Stalinisterna är inte ute efter att göra historiska analyser eller att finna sanningen. Stalin är enbart en symbol eller förevändning för att hitta speciella lösningar på dagens konkreta politiska frågor. Yrkesideologer och skickliga politiska trendmakare har gjort Stalin till den kanske mest auktoritativa historiska gestalten i dagens Ryssland och därmed, paradoxalt nog, till en reell politisk aktör. Namnet Stalin, som inbördes stridande politiska grupperingar gärna slår varandra i huvudet med, används inte bara som ett tillhygge av den äldre generationen gentemot de unga som saknar historiska minnen. De mest brinnande stalinisterna hittar man tvärtom bland den politiskt engagerade ungdomen, de som föddes ett drygt kvartssekel efter Stalins död och för vilka Stalin inte är mer än en projektion av deras politiska prioriteringar.
Ett övergripande mål för dagens stalinistiska renässans är att misskreditera de demokratiska institutionerna. Och då passar Stalin som hand i handske, för här handlar det inte om att drömma sig tillbaka till firma Brezjnev&Andropovs 70- och 80-tal och ännu mindre Chrustjovs töväder utan till Stalinepokens bistra ”ordning och disciplin” som demokratins fiender längtar efter.
De drivande krafterna bakom den återupplivade Stalinkulten är kommunisterna och ultranationalisterna som själva kallar sig patrioter. Kommunistledaren Gennadij Ziuganov förklarade vid det senaste partimötet att Stalin inte har något behov av rehabilitering, eftersom detta begrepp inte äger tillämpning på mänsklighetens räddare och folkens ledare. ”Vem har över huvud taget rätt att döma honom eller rehabilitera honom?” utropade Ziuganov under åhörarnas ovationer. Den 22:a partikongressens resolutioner från 1956 angår oss inte längre, förtydligade han, därför har vi ingen anledning att ompröva dem.
Enklare då att låtsas som om de aldrig funnits. Ompröva är liktydigt med värdera, och hur skall man i så fall ställa sig till Stalins alla förbrytelser? Ingen kommunist vill i dag befatta sig med sådant. Kongressen antog följande resolution: ”Genom kommunistpartiets ledande roll under Josef Vissarionovitj Stalin vanns en lysande seger över det fascistiska Tyskland”. Det var ett krig mot Tyskland med sovjetarmén som ende deltagare och om någon annan till äventyrs hade ett ord med i laget var det uteslutande under Stalins ledning. Sådana befängda åsikter framförs öppet. Den förre toppdiplomaten och partifunktionären Valentin Falin yttrade på fullaste allvar i tv att varken USA eller England var Sovjetunionens allierade. Det var helt enkelt så att den kloke Stalin drog Roosevelt och Churchill vid näsan för att få vad han behövde för att Röda armén på egen hand skulle vinna segern.
Hur påverkar den nya utvecklingen relationen mellan makthavarna och den politiska oppositionen och hur ser presidenten och hans rådgivare i Kreml på denna rörelse bland gräsrötterna? Än så länge har Putin föredragit att inte blanda sig i. Men Kremls envetna tigande och konsekventa ovilja att ge uttryck för sin inställning till sovjetepoken ger onekligen grogrund för prostalinistiska och revanschistiska stämningar. Det råder nog inget tvivel om att Putin och generalerna från Lubjanka delar dessa sympatier, men det finns en politisk agenda som måste följas. Målet, som aldrig klart definierats, är att blåsa liv i en myt som förknippas med Stalins namn, nämligen att endast en hård och stark ledare kan leda Ryssland till välstånd och till en plats bland världens stora nationer och bevara det ryska imperiet intakt, låt vara i dess nuvarande, begränsade utsträckning. Myt nummer två: eftersom världen är besatt av en önskan att tillintetgöra Ryssland, försvaga landet och helst utplåna det från jordens yta finns det ingen annan utväg än att låta landet ledas av en diktator som styr med järnhand. Med automatik är vi tillbaka i den stalinistiska begreppsapparaten, där varje opposition mot makten är liktydig med landsförräderi. Med opposition avses av någon anledning alltid demokraterna eller västerlänningarna, som de numera kallas, medan dessas motståndare, patrioterna, helt enkelt ger luft åt sådana åsikter som Kreml av taktiska skäl inte kan kosta på sig att skylta med.
Det massiva stödet för den stalinistiska revanschismen har emellertid andra rötter. Om livet hade varit annorlunda, mera normalt, om klyftan mellan rik och fattig inte varit lika avgrundsdjup, om de demokratiska reformerna hade lett till ett bättre liv för det stora flertalet skulle det inte ha funnits något behov av att väcka Stalin till liv. Stalinkulten är en form av protest från massorna av missnöjda som är beredda att offra sina egna intressen till förmån för ett stort och mäktigt Ryssland som har Stalins gestalt. De följer därvid ett mönster som skapats av deras avgud med vars hjälp han kunde i ett kvarts sekel ensam styra över ett helt land och döma miljoner människor till förintelse.
Stalinismen har i praktiken redan återvänt; om detta vittnar striderna om monumenten och gatunamnen. Återvänt har också skräcken för myndigheterna, den påtvingade lojaliteten, rättslösheten, rättskipningen i maktens ledband, den okontrollerbara säkerhetstjänsten som alla människor åter är rädda för, spionskräcken, misstänksamheten mot allt utländskt, den totala bristen på samstämmighet mellan de högstämda deklarationerna och verkligheten, mellan den demokratiska fasaden och det antidemokratiska system som Putin givit namnet maktens vertikal. Belätets återuppväckande blir enbart ett symboliskt uttryck och en ideologisk plattform för att förankra denna vertikal. Det stundande jubileet kan bli en utmärkt förevändning.
Redan 1994, året före sin bortgång, gjorde författaren Jurij Nagibin följande anteckning i sin dagbok: ”Heil, du kommande Stalin, dina trötta ryska barn väntar på dig”. Profetian är på väg att slå in.
