Trots den uppsjö av statsangelägenheter som håller Rysslands president ständigt sysselsatt lyckades Vladimir Putin nyligen ta sig tid till en testund i all vänskaplighet med en grupp särskilt utvalda meningsfränder som har till yrke att undervisa gymnasieelever i historia. Putin slösar som bekant inte bort en enda minut i onödan. Detta samtal tog följaktligen upp en ytterst viktig fråga. Han formulerade sitt syfte med all önskvärd tydlighet: det handlade om att ge ungdomen rätt orientering för att kunna ta till sig och förstå landets historia. Utan bestämda grundkriterier, gemensamma för hela skolsystemet kan, resonerar Putin, historieämnet över huvud taget inte läras ut, det kommer bara att ställa till kaos och oreda i huvudet på eleverna.

Det vore dock ett stort misstag att tro att saken gäller att förbättra själva undervisningsmetodiken. Samtalet, som för övrigt offentliggjorts i detalj, är en del i en kampanj som redan pågått en tid och som har ett annat och mera långtgående syfte. I botten ligger en omvärdering av hela världshistorien – inte enbart den ryska – och att byta historiska realiteter mot dagens politiska klichéer så att den skall överensstämma med Kremls ideologiska omorientering. Omskrivningen av historien efter Putins modell är ett av den nuvarande statsledningens farligaste tilltag. Och man skrider till verket med liv och lust och med totalt förakt för de reaktioner man kommer att möta från omvärlden och från de ryssar som ännu inte har mist allt förstånd.

Försöken att skriva om historien för att bättre passa Kreml inleddes nästan omedelbart efter Putins makttillträde. En första varningssignal blev återinförandet av Stalins nationalhymn trots massiva protester. Sedan dess har utvecklingen accelererat. Till en början märktes effekterna enbart på lägre nivåer: de statskontrollerade tv-kanalerna och framför allt i bokproduktionen. Den senare fylldes alltmer av av litteratur som hyllade Stalintiden och avsiktligt förteg de mörkaste sidorna av Sovjetunionens historia, ja rentav framställde massutrensningarna som någonting i och för sig beklagligt, men nödvändigt och nyttigt; naturligtvis ett ont, men trots allt bättre än det som hade kunnat inträffa om dessa åtgärder inte vidtagits. Under testunden fick historielärarna förklarat för sig att Stalin inte utrotat alla dessa oskyldiga människor av blodtörst eller makthunger, utan för ett högre syfte, för Ryssland bästa. Visserligen uppmanade Putin till att inte glömma ”år trettiosju”, som är en förskönande benämning på Den stora terrorn, men samtidigt finns det inte en enda statlig myndighet eller organisation, inte en enda högre statstjänsteman som i någon form har gjort en ansats att högtidlighålla det bittra jubileum som infaller under innevarande år.

Härmed är icke sagt att Rysslands makthavare är anhängare till repressiva åtgärder. Putin förklarar saken annorlunda: det är nödvändigt att varje medborgare, särskilt de unga, ”känner stolthet över sitt land och dess historia”. Alla skall minnas att Ryssland är ett väldigt land som inte behöver skämmas för sitt förflutna. Det är just så Putin uppfattar patriotismen som numera, liksom hos varje totalitär och reaktionär regim, utgör en hörnsten i statsideologin. Av hans ord framgick med all önskvärd tydlighet att den sanne patrio­ten skall vara stolt över varje ögonblick i sitt lands historia, också de allra blodigaste, och söka en rättfärdigande mening även för dessa. I hastigheten glömde han att i Tyskland, som han känner så väl, där det finns lika många patrioter som i Ryssland, är det ett brott att hylla landets nazistiska förflutna och att man kan förkasta det vämjeliga Hitlerriket utan att därför känna mindre stolthet över sitt land.

Men saken handlar inte enbart om Den stora terrorn. I denna konkreta fråga har Putin konsekvent vägrat uttala sig. På direkta frågor har han förklarat att ”vi har redan sagt allt om detta”. ”Vi”, alltså Putin, men inte hans företrädare, har inte sagt någonting över huvud taget ”om detta”. Nu har han däremot bestämt sig för att ta bladet från munnen. Han har uttryckligen förklarat att Stalins terror inte var värre än atombomberna över Japan eller USA:s kemiska krigföring i Vietnam. I den ena av de båda nya handledningar för historieundervisningen som han godkänt sägs det att ”Stalin var vårt lands mest framgångsrike ledare” och att han utvecklade industrin och skänkte oss segern i kriget. Om utrensningarna sägs det helt kort att de var ett utslag av hans vilja att göra Sovjetunionen mäktigt. Författaren till den andra handboken, historikern Leonid Poljakov, har medgivit att syftet med hans bok är att skapa ”en enhetlig nationell världsuppfattning”. Putins ord i samband med de tragiska händelserna i Beslan 2005 att ”Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof”, framställs i detta arbete inte som en enskild persons privata uppfattning, utan som en historisk sanning, ett faktum som kommer att bestämma synen på Rysslands nyare historia.

I ett försök att lägga skulden någon annanstans beskyller Putin västerländska historiker för att vilja skriva om Rysslands historia, samma sak som han själv nu är i färd med. Det räcker med att se på de rekommendationer som lämnas till historielärarna. Gulag ägnas ett par, tre rader, det går trots allt inte att förneka att det existerade. Å andra sidan är det borta sedan länge och dessutom bidrog det till att skapa väldiga byggnadsverk och anläggningar av stor nationalekonomisk betydelse. Och förvisso är det så: med hjälp av slavarbetare grävdes kanaler som fortfarande gör tjänst, järnvägar byggdes och gruvor och vattenreservoarer anlades, utomordentligt nyttiga ting alltsammans. Som en reprimand åt det förhatliga Väst påpekar Putin att ”vi har inte haft någon nazism”. Men vad skall det i så fall kallas när man förvisar hela nationer till Sibirien, Centralasien och Kazakstans torra ökenområden? Och vad ska man sätta för etikett på deportationen av tusentals ester, letter och litauer 1941 och efter kriget? Och ska vi numera tro att vi bara har drömt om de våldsamma antijudiska kampanjerna i slutet av 40-talet och början av 50-talet – förspelet till en andra Förintelse som aldrig sattes i verket på grund av Stalins död?

I enlighet med den nya historiemodellen som skall tvingas på de ryska skolbarnen förekom inte heller någon Röd terror efter bolsjevikernas maktövertagande 1917. I själva verket skördades offer inte bara bland bolsjevikernas fiender utan inte minst bland de forna bundsförvanterna, mensjeviker, socialistrevolutionärer och andra, för att inte tala om den fredliga civilbefolkningen. Enligt historikernas uppskattning uppgick offren för den röda terrorn till en miljon människor. Att känna stolthet över dessa sidor av Rysslands historia är omöjligt, även om man läser historieböckerna med Putins ögon. Det viktiga är uppenbarligen att det förflutna inte får förmörka de ungas huvuden.

Ur det sista krigets förhistoria har nu Molotov–Ribbentrop-pakten avlägsnats och därmed allt som följde i dess släptåg. Detta innebär att vi är tillbaka vid den gamla historieskrivningen, där de baltiska staterna anslöts till Sovjetunionen av egen fri vilja. I den omskrivna historien söker vi också förgäves efter likvideringen av de främsta sovjetiska generalerna med marskalk Tuchatjevskij i spetsen, vilket medförde att det föll på de okunniga kavalleristerna Vorosjilovs och Budjonnyjs att ta sig an Hitlers ypperligt utbildade tyska officerare. Inte heller kan de ryska skolbarnen läsa om den dryga miljon ryska soldater och officerare som hamnade i tysk fångenskap i början av kriget, men å andra sidan slipper de få veta hur de blev behandlade vid återkomsten till hemlandet: Gulag fick ta emot lågt räknat två miljoner nya arbetsträlar. Om detta har det uppenbarligen redan talats tillräckligt.

Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att denna välfriserade historia inte heller har plats för 22000 mördade polska officerare i Katynskogen. Eller händelserna i Berlin 1953, Budapest 1956 och Prag 1968. Och invasionen av Afghanistan 1979? Upproret i Novotjerkassk och avrättningen av upprorsledarna? När nu ingenting av allt detta står att läsa, kan säkert många få för sig att det finns all anledning att vara stolt över sin bekymmersfria historia och drömma sig tillbaka till det sovjetiska paradiset och hålla Sovjetunionens sammanbrott för den största geopolitiska katastrofen i modern tid.

Denna ”nya bild av historien” har ingenting gemensamt med vad begreppet historia innebär, den tjänar enbart bestämda politiska syften. Historien är blott och bart en dimridå av myter som skall hjälpa dagens maktelit att samla sina väljare och vinna deras stöd i händelse av oplanerade gatudemonstrationer. Historien skall begränsa sig till att skildra de heroiska ögonblicken, de militära segrarna (men inte hur mycket de kostade i människoliv), polar­expeditioner, rymdfärder och idrottsliga bedrifter.

Denna kampanj har ett annat och kanske viktigare mål. Historierevisionen går hand i hand med en ökande västfientlighet och framför allt antiamerikanism. Försöken att svärta ned USA tar sin utgångspunkt i andra världskrigets historia. De västallierades och framför allt USA:s roll framställs som obetydlig. Den gigantiska strömmen av krigsmateriel, transportutrustning, livsmedel och kläder som vällde in från de allierade nämns inte med ett ord, trots att det borde stå klart för alla att Sovjetunionen utan denna hjälp inte hade kunnat stå emot de tyska arméerna, i synnerhet under de två första krigsåren. Amerikanernas misstag och övergrepp i Vietnam och Irak utnyttjas av Putin för att tona ner och helst få folk att glömma allt som kommunismen ställt till med i Sovjetunionen, Central- och Östeuropa och Asien. Det talas väldigt tyst om Koreakriget, Kubakrisen och andra konflikter som framprovocerats av Kreml och förde världen till randen av världskrig.

Vissa västliga bedömare anser att Kreml saknar vilja att komma tillrätta med sitt historiska arv. Och man gör inga ansatser heller i den riktningen. Tvärtom lyfter man fram de dåliga sidorna som förebilder och objekt för nostalgiskt drömmeri. Det spills inte många ord på det som faktiskt var positivt i Sovjetsamhället: det sociala skyddsnätet, sjukvården (som var ganska bra), utbildningsväsendet (bitvis av högsta klass), garanterad semester för alla. Nej, just dessa inslag i bilden, som är betydelsefulla för den vanlige medborgaren, kommenteras inte. De skulle antagligen inte bli en smickrande jämförelse för dagens makthavare.

Så återstår frågan hur effektiva dessa nymodigheter i Kremls ideologiska arsenal kommer att bli. Tveksamma röster har hörts. Författaren Jevgenij Bunimovitj, som är deputerad i Moskvas duma och sitter i det federativa expertrådet för utbildningsfrågor, påpekar att makthavarnas tendens att vilja kontrollera allting för varje dag blir alltmer påträngande. Men han är trots detta övertygad om att attacken mot vårt förnuft inte kommer att lyckas. Putins planer skulle möjligen lyckas om han införde totalcensur. Än så länge kan ingen förbjuda bokförlagen att ge ut vad de anser nödvändigt eller tvinga läsarna att läsa någonting annat än de själva vill. Den omfattande internetanvändningen, som är särskilt utbredd bland ungdomar, skulle göra varje försök till ett slag i luften. Den unga generationens världsbild formas dessutom inte enbart av lärarna som måste följa sina tjänsteåligganden utan också av föräldrar och anhöriga. Om nu Putins revidering av historien kommer att leda till något, så blir det snarast till ett ännu större hyckleri av sovjetisk typ, där man tänker det ena, säger det andra i skolan och gör det tredje. Det är ett beprövat sätt att överleva och den saken kan ingen rucka på, inte ens mästermanipulatören president Putin.



Översättning: Bengt Samuelson.