Vladimir Putin (bilden) och Dmitri Medvedev har lyckats återupprätta Stalin, något som hans föregångare aldrig vågade sig på , skriver Arkadij Vaksberg.
Foto: Reuters, Scanpix
Skottår är olycksår enligt rysk folktro. Detta gamla skrock har dock inte alltid slagit in – tvärtom har de största olyckorna som drabbat Ryssland inträffat under andra år; 1917 och 1941 är välkända exempel på motsatsen. Men föreställningen är trots allt djupt rotad, och under det senaste året har man haft all anledning att ta i trä. Ändå var det många som knöt förhoppningar till skottåret 2008, framför allt att Dmitrij Medvedevs entré i Kreml skulle öppna för en utveckling i demokratisk riktning. Hur ska vi idag summera det gångna året? Vad har vi fått se av faktiska resultat och hur mycket stannade vid tomma löften? Vilka är årets viktigaste händelser?
Särskilt många ljuspunkter hittar vi dessvärre inte. Vanligen brukar året bjuda åtminstone några glädjeämnen och för att hyfsa ekvationen tvingas vi nästan ta till våra OS-medaljer från Peking, även om deras nytta för samhället i stort och medborgarna är ganska liten.
Blixtkriget i augusti – inmarschen i Georgien och det officiella stödet åt separatistregimerna i Abchazien och Sydossetien – har splittrat det ryska folket. Propagandaapparaten har dock lyckats övertyga många om att Georgien först angrep Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Det är inte uteslutet att det förhöll sig så, den dunkla historien kring detta krig väntar ännu på en opartisk undersökning. Ockupationen av det suveräna Georgien har samma propagandamaskin dock lyckats vända till de överfallnas nackdel genom att utså fientlighet mot de ”personer av kaukasisk och centralasiatisk nationalitet” som varje ryss möter som gästarbetare över hela Ryssland. Kriget mellan Goljat och David uppenbarade för övrigt häpnadsväckande brister i den ryska arméns effektivitet och tekniska utrustning men har inte desto mindre blåst nytt liv i många ryssars imperialistiska ambitioner att återupprätta den forna stormakten inom de gamla gränserna.
Naturligtvis talas det tyst i offentliga medier om dessa ambitioner, men tonen hos propagandaapparaten i kombination med makthavarnas agerande skapar ett känslomässigt stöd för sådana tänkesätt. Och vi kan inte blunda för det faktum att 2008 var det år då den ryska krigsmakten, för första gången sedan Sovjetarméns tillbakadragande från Afghanistan, inledde krigshandlingar utanför sitt eget territorium. Lägg till detta att samma år sändes ryskt strategiskt bombflyg till Latinamerika. Enheter ur den ryska marinen ligger alltjämt kvar i latinamerikanska hamnar. Knäckfrågan är i det här fallet inte huruvida detta är ett hot mot världsfreden, utan snarare hur det påverkar den aggressiva patriotism som blomstrar hos många ryssar.
Det är händelser som dessa som bildar ramen kring valet av Rysslands nye president. Och vi kan inte urskilja några tecken som kunde tyda på en vilja till förändring av utrikes- och inrikespolitiken i Medvedevs Ryssland. ”Medvedev gick i en fälla”, menar Lydia Sjevtsova vid Carnegiestiftelsens Moskvakontor, när han accepterade ansvaret för Rysslands angrepp på Georgien och redan här utplånades förhoppningarna om ett politiskt töväder”. Vi bör hålla i minnet att inget land i världen hittills har startat liberala reformer med militär retorik.
Hade Medvedev någonsin för avsikt att införa liberala reformer? Eller åtminstone några förändringar i demokratisk riktning? Mer exakt: skulle han ha kunnat, om han velat? För varje dag blir det allt tydligare vem det är som i realiteten styr Ryssland, som demonstrativt betonar sin oföränderliga status. I sitt tv-framträdande till det ryska folket gjorde Putin klart att han inte vill bli kallad premiärminister. Detta skulle kännas alltför obetydligt för honom. Det över tre timmar långa framträdandet hade den helt anspråkslösa rubriken ”Samtal med Vladimir Putin”. Den ställning som han formellt innehar och hans verkliga roll som statsman matchar inte varandra. Vad kan en ”folkets fader” ha för officiell ställning?
Ett vältaligt bevis på den totala maktfullkomligheten var den hastigt pådrivna förändringen av konstitutionen, som förlängde kommande presidenters (underförstått: Putins och inte Medvedevs) mandatperiod en och en halv gång. Omedelbart inställde sig givetvis tjänstvilliga kommentatorer på högsta nivå, som bekräftade rätten att ändra konstitutionen, och president Medvedev, själv jurist – enligt juristen Putins ord en lysande sådan – förklarade för sina landsmän att ”författningen inte är någon helig ko, utan en levande organism”. Detta är varken mer eller mindre än en omskrivning av en berömd replik som fälldes av Chrusjtjov, eller möjligen Brezjnev, då det var påkallat att ge vissa repressiva lagar retroaktiv verkan: ”Det är vi som stiftar lagarna, och det är vi som ändrar dem”. I klarspråk betyder det: konstitutionen gör vi som vi vill med. Och just nu är det detta vi vill: konsolidera makten kring dem som nu befinner sig i Kreml, för åtminstone halvtannat decennium framåt.
Denna åtgärd var sedan länge förberedd och kom knappast som en överraskning, även om Putin upprepade gånger har förklarat att författningen inte får röras. Vad som kom oväntat var emellertid någonting helt annat, en av de mest signifikanta händelserna i Ryssland året 2008: varför kände sig makthavarna tvungna att genomföra sina planer så skyndsamt och så långt i förväg? Man kunde ju tycka att frågan skulle bli relevant först 2012, inför nästa presidentval. Förklaringen kan bara vara en: även om en omvänd rockad mellan Medvedev och Putin i förtid inte känns direkt förestående är det nödvändigt att se till att en sådan lösning har laglig grund redan nu. Vem vet vad som kan hända?
Och saker kan verkligen hända! Bara en blind kunde undgå att märka Putins nervositet och oro inför tv-kamerorna under hans tre timmar långa framträdande. Den stora optimism som han försökte ingjuta i tv-tittarna om att den ekonomiska krisen enbart var farlig för de Andra (amerikaner och européer) medan vi klarar oss ur den med minimala förluster, vittnade snarast om att han inte trodde på sina egna ord. Det ryska folket har sedan länge vant sig vid att uppfatta lugnande uttalanden av dess ledare med motsatta förtecken. 2008 slutar i Ryssland som ett år med massuppsägningar, katastrofala kapitalförluster, minskad produktion, skenande priser på baslivsmedel och total osäkerhet om morgondagen.
Inför dessa oroande händelser och ännu mer oroväckande prognoser borde det klokaste vara att dämpa motsättningarna i samhället, om så vore med rent symboliska tecken på medmänsklighet och liberalism. Men Kremls tänkande går i motsatt varv och man drar istället åt skruvarna ännu hårdare enligt det gamla universalreceptet mot hotande missnöjesyttringar; en lärdom från Stalin och hans redskap i Lubjanka.
Ingen skulle idag kalla en rysk domstol oberoende och fri. Inte desto mindre ser det ut som om ett domstolsutslag nyligen överträffar allt vad man hittills upplevt i den vägen. Den aktuella domstolen beslöt slutligen att ändra sitt utslag för den tidigare Yukosmedarbetaren Vasilij Aleksanjan (se Under strecket, 24/11). Han kan bli försatt på fri fot mot att han betalar en borgenssumma på två miljoner dollar. Endast då anser sig domstolen ha fått en garanti för att denne cancersjuke, i fängelset aidsdrabbade och nästan helt blinde man, som är oförmögen att förflytta sig utan hjälp, inte kommer att försöka fly. Tilläggas kan att Alexanjan inte är dömd för brott utan bara häktad och att tidsfristen för domstolsförhandlingen har utlöpt.
Den paniska skräcken för ett oberoende rättsväsende kom till uttryck i slutet av året i en annan rättsreform. Man har avskaffat nämndemansrepresentation i mål som rör spionage och terrorism, i synnerhet som dessa begrepp tillåter en vid tolkning i dagens Ryssland. Kreml kunde naturligtvis inte tillåta att den vanlige medborgaren utan kontroll uppifrån kunde fälla avgörande i sådana frågor. Antalet frikännande domar i nämndemansdomstolar var dessutom många gånger högre än i rättegångar med ensam domare som lätt kan utsättas för hot om sanktioner i händelse av felaktiga domslut. I ett uppmärksammat fall som rörde mordet på journalisten Anna Politkovskaja, tog en av bisittarna, taktäckaren Jevgenij Kolesov, bladet från munnen och protesterade mot domarens godtycke och lögner och återberättade hela historien för radiostationen Moskvas Eko. Han fick dessutom stöd från alla utom en av de ordinarie ledamöterna och deras suppleanter.
Ännu större vånda vållade en flitigt citerad artikel i ekonomitidningen Vedomosti av ekonomen Evgenij Gontmacher, ”Novotjerkassk – 2009”, där författaren diskuterar de tänkbara sociala konsekvenserna av den ekonomiska krisen i dagens Ryssland. Novotjerkassk är en stad där arbetare för några decennier sedan öppet protesterade mot outhärdliga levnadsförhållanden (lönesänkningar, prisökningar på baslivsmedel med mera). Brezjnevs polis öppnade eld och dödade flera av demonstranterna. Några av dem utsågs till anstiftare och dömdes och avrättades. Parallellen var alltför tydlig för herrarna i Kreml. Gontmacher klarade sig med en varning och en tydlig fingervisning om att han riskerar att åtalas för extremism och uppvigling.
Denna överreaktion på ett teoretiskt men högst realistiskt scenario är naturligtvis ingen tillfällighet. Den speglar det allmänna tillståndet hos en maktelit som hittills inte behövt leva sig in i vad en sådan kris kan medföra och därför inte vet hur man bör hantera den. Det vore egendomligt om myndigheternas nervositet inte fördes vidare till människorna ute i samhället. Till dags dato har detta utmynnat i ett tillstånd som praktiskt taget alla ryska sociologer har kunnat spåra hos stora delar av befolkningen: förvirring och ångest. Bakom Kremls murar kan man inte vara omedveten om dilemmat hur man ska gå vidare, om den oreserverade tron på ”folkets fader” förbyts i öppet missnöje.
Mot denna bakgrund ter sig de ”patriotiska” organisationernas återupprättande av Stalinkulten som fullkomligt logiskt och det har ett tydligt stöd uppifrån. Varken Brezjnev eller Andropov vågade försöket att återupprätta Stalin, trots att de gärna hade önskat. Putin och Medvedev har lyckats, till och med så väl att Stalins namn nästintill räknas som det största och mest betydelsefulla i Rysslands månghundraåriga historia. Detta blev åtminstone resultatet i den omröstning som arrangerades av Rysslands största tv-kanal.
Konsekvensen blir att detta land inte har dragit några som helst slutsatser av sitt historiska förflutna. Kreml har nu gått ännu längre. Man är inte endast beredd att urskulda det som varit, utan också att utnyttja sig av de ”nyttiga erfarenheterna”. Detta demonstrerades med särskild tydlighet i samband med den internationella konferens om studiet av stalinismen som hölls i december i Moskva med deltagande av framstående historiker från många länder. Konferensen ägnade stort utrymme åt Stalins förbrytelser och ignorerades följaktligen av det officiella Ryssland som odlar sin egen bild av historien som bättre överensstämmer med den politik som idag bedrivs av Stalins arvtagare. Orsakerna till detta plötsliga återupplivande av Stalin i det offentliga medvetandet kräver en särskild analys, men en sak står åtminstone klar: despotens och bödelns obarmhärtiga näve ska tjäna som förebild för hur man ska komma tillrätta med socialt missnöje och hur det ska bekämpas så effektivt som möjligt.
I en nyligen publicerad intervju gjorde den förre tjeckiske presidenten Václav Havel följande klarsynta bedömning av den nuvarande maktfördelningen på Rysslands politiska karta: ”Problemet består inte alls i vem det är konkret som bestämmer i Kreml, vem som fattar besluten och ger order och vem som enbart utför dem. Problemet ligger i att det politiska livet degraderas, att alla former av opposition undertrycks i den osunda alliansen mellan en auktoritär makt och ekonomiska maffiagrupper”. Denna koncentrerade formel duger utmärkt som en sammanfattning av det gångna året för Putins (och i mindre utsträckning Medvedevs) Ryssland.
Översättning: Bengt Samuelson.
