Sommaruppehållet är en politisk dödsäsong och har så varit sedan urminnes tider. Men Ryssland är ett undantag. Sovjetryssland fick uppleva en omtumlande sensommar med tragiskt efterspel – Molotov–Ribbentrop-pakten i augusti för nu jämnt 70 år sedan. Den symboliska inledningen till Den stora terrorn, processen mot Zinovjev och Kamenev, inträffade likaledes i augusti 1936. Under samma månad utspelade sig också den historiska, men dessbättre misslyckade kuppen 1991, och det skändliga rysk-georgiska kriget 2008. Är det en tillfällighet eller ett mönster? Därom kan man tvista länge. Men hur mystisk och vag verkligheten än kan te sig tvingas vi ständigt bevittna händelser som kan ha avgörande betydelse inte bara för Ryssland utan för hela världen.
Utan synbar anledning har plötsligt en alldeles speciell fråga hamnat på den politiska dagordningen, nämligen huruvida Vladimir Putin skall överta tronen i Kreml år 2012 eller om Dmitrij Medvedev kommer att fortsätta att regera fram till 2018. Putins avsiktligt förberedda uttalande inför det traditionella mötet med världspressen i Valdaj var entydigt med avseende på hans beredskap att återta presidentposten om två och ett halvt år. Medvedevs nästan omedelbart följande uttalande just i Valdaj och tal till folket via internet, visade med all tydlighet att den sittande presidenten har exakt samma planer. Inget annat alternativ (liksom naturligtvis inte heller en tredje konkurrent om makten) kunde de båda statsmännen föreställa sig. Och på sitt sätt har de naturligtvis rätt, hur absurt det än kan te sig för den helt oinsatte.
Hur kommer sig då denna plötsliga brådska att gå ut offentligt med dessa avsikter? Fram till nästa val är det alltså två och ett halvt år. I vår dynamiska värld är detta en enorm tidsrymd. Så mycket mer i Ryssland med den ständigt pågående maktkampen bakom kulisserna mellan de olika klanerna.
Man kommer kanske sanningen nära om man, som vissa personer, ser haveriet vid Sajano-Sjusjenskaja kraftverk som den utlösande faktorn. Återigen en katastrof i den ödesdigra månaden augusti. Men ingen gigantisk katastrof: ”bara” några tiotal omkomna, skadorna var enorma men inte förödande. Och hur hemskt det än kan låta: om den inte hade inträffat hade man varit tvungen att uppfinna den. Den blottade hela skröpligheten och fruktlösheten i den industriella och ekonomiska struktur som tagits i arv från Sovjettiden av en samling amatörer. Åsikterna om vad som egentligen hände är ganska varierande, men slutsatsen är alla överens om: landet undgick med nöd och näppe en katastrof i omfattning jämförbar med Tjernobyl. Den enda skillnaden var att omvärlden denna gång inte hotades av bieffekter i form av okontrollerbar strålning.
Dagens Ryssland är, liksom det forna Sovjetunionen, en koloss på lerfötter, något som är uppenbart för var och en som kan se verkligheten bakom de patriotiska slagorden och de maniska demonstrationerna av militär styrka. Genom att koncentrera makten till centrum och skapa Putins ökända ”maktvertikal”, berövas regionerna en stor del av sitt självbestämmande – i ett gigantiskt land som sträcker sig hundratals mil från kust till kust, och samtidigt är Kreml helt enkelt ur stånd att bemästra ens de mest akuta av alla uppgifter som länge väntat på en lösning. Det handlar om att modernisera ekonomin och näringslivet, implementera ny teknologi, men lösningen på problemet stöter på åtskilliga hinder som centralmakten helt uppenbart är oförmögen att bemästra. Jag vill här peka på två av dessa hinder.
Det första är givetvis korruptionen som har nått en omfattning som är omöjlig att föreställa sig. Ju starkare brösttoner som används från regeringen om den skoningslösa kampen mot korruptionen, desto tydligare verkar den bli. Varje rysk medborgare vet att de förbud och inskränkningar av den personliga handlingsfriheten som föreskrivs i lag är en fullständig fiktion för dem som har pengar. Utan minsta svårighet kan man i dagens Ryssland köpa allt: universitetsexamina, körkort, offentliga utmärkelser, utländska pass, registreringsbevis för en fiktiv bostadsadress – allt, allt, allt! Det kan handla om att gå fri från straffansvar eller andra rättsliga åtgärder, sanktioner och böter – ja vad du vill och på en högst alldaglig nivå. Vad som försiggår i samhällets toppar vågar vi inte ens tänka på.
Varje ryss med den minsta förmåga till nyktert tänkande är medveten om att det är omöjligt att med ärliga metoder och enbart utifrån egna kvalifikationer erhålla beställningar, kontrakt, licenser, projekträttigheter. Allting kräver så kallade ”kickbacks” – kuvert (kassar!) med pengar åt personer med inflytande (ibland kan det finnas tiotals olika instanser som var och en kräver sin andel). Det är alltså inte yrkesskickligheten, utan plånboken och kontaktnätet som styr. Man kan bara välkomna det senaste uttalandet av Medvedev att han inte vill bekämpa korruptionen ”med totalitära metoder”. Men vilka metoder han avser att tillämpa har han inte specificerat. En handfull gripanden framför mediernas kameror gör naturligtvis varken till eller från.
Men för att återvända till vardagskorruptionen vill jag hänvisa till ett intressant samtal som jag hade i somras i Moskva med chauffören i en svarttaxi, som det finns tusentals av i Moskva. Han erkände helt obekymrat att han var officer vid trafikpolisen och extraknäckte som taxi på sin lediga tid. Enligt honom var inte mindre än 80 procent av alla körkort som utfärdats i Moskva under de senaste åren köpta åt personer som saknade varje form av förarutbildning. Just så: inte av personer utan åt personer – dagdrivare som gjort sig förmögenheter köper dem åt sina älskarinnor från landet som kommer till huvudstaden för att göra sin lycka. ”Och ni undrar varför vi har så många olyckor på vägarna”, tillade han sarkastiskt.
Det andra problemet – återigen ett problem bland väldigt många – är kompetensfrågan. Redan Stalin hävdade denna självklarhet. ”Kadrerna avgör allt” löd hans bevingade ord. Medvedev uttrycker sig mer modernt: ”Om ekonomin är intelligent, smart och effektiv kommer alla problem att lösa sig.” ”Ekonomin” är en abstraktion, den skapas av människorna själva. Hur skulle den kunna bli intelligent och effektiv, om det politiska systemet är ofritt och orättvist, om det inte hålls normala, fria val i öppen konkurrens? Istället fortskrider kompetensflykten.
Det existerar ingen officiell statistik, men tillförlitliga undersökningar visar att de mest begåvade och lovande ungdomarna med specialkompetens antingen har fått sin utbildning utomlands och stannat där, eller också har fått en bra utbildning i Ryssland, som de finner användning för utomlands. En vän till mig, en mycket begåvad forskare inom tillämpad matematik, som efter att ha disputerat i Paris vid 25 års ålder genast fått ett välbetalt arbete, berättar att han blivit kallad till en tjänst i Petersburg med en lön som var tre gånger större än den som han nu får. Han älskar Petersburg där han har sina föräldrar och nära vänner, men skulle inte kunna tänka sig att ta ett jobb där, även om lönen var den femdubbla. ”Jag skulle omedelbart hamna i en atmosfär av gräl, intriger, avundsjuka och hat”, förklarar han. ”Och kanske något ännu värre. Jag skulle tvingas med i olika stridande kotterier och det finns inga garantier för att jag inte blir instängd i en gyllene bur som det var på sin tid med Nobelpristagaren Pjotr Kapitsa.” Man frågar sig vem Kreml har tänkt ska genomföra den tekniska återhämtning som ska överbrygga klyftan till de utvecklade industriländerna, som enligt presidenten själv är minst 20 år?
Till detta kan tilläggas att den härskande eliten, som älskar att vädja till patriotiska känslor och viljan att tjäna sitt land, för säkerhets skull har försäkrat sig om sin materiella framtid. Byråkrater och bankirer av alla schatteringar – från de högsta till de lägsta – har förvärvat fastigheter i det avskydda väst för att när så behövs inte stå husvill, utan kunna låsa upp dörren till sin egen lägenhet (lantgård, herrgård, slott etcetera). Dessutom kan det ha sitt intresse att dessa fristäder inte är belägna i USA, som under flera år ansågs som en särskilt lämpad tillflyktsort, utan i Europa. Ryssarna har köpt upp hela kvarter i London och Paris, Rivieran har åter förvandlats till ett ”ryskt ghetto”, likaså Monaco, italienska Rivieran, den spanska Solkusten och båda sidor av Adriatiska havet.
Allt detta beskrivs i hänförda ordalag av skvallerpressen, men tyvärr undgår man att se detta som ett uttalat politiskt fenomen som sträcker sig vida bortom den traditionella bilden av hur ryska köpmän brukade bete sig utomlands. Dessa palats är inte avsedda enbart till de nyrikas förströelse, där de kan vila ut från sina världsliga bekymmer, det är förberedelse till flykt. Konkret från vad, är det knappast någon som tänker på. Men vad som än kan komma gäller det att förse sig med en säker tillflyktsort. Om detta råder inga tvivel. Europa är bättre lämpat än Amerika – det är närmare och enklare. Den som tar mina ord för fria fantasier misstar sig grundligt; ”lägenheten utomlands” var ett ständigt återkommande samtalsämne i Moskva, St Petersburg, Ural och Sibirien under mina resor denna sommar. För somliga var det en fråga som redan hade fått sin lösning, för andra något som snabbt måste åtgärdas. Många har redan släkt och vänner i väst. Rysslands finanselit behöver vi inte ens nämna. Men viktigast av allt: det är inte bara människorna som flyr Ryssland utan också kapitalet som saknar tillförlitligt skydd. Konsekvenserna kan bli ödesdigra.
”Regeringen har begått många misstag”, har Medvedev förklarat. ”Men det är bara den som inte uträttar något som undgår att göra misstag.” Detta är ett trivialt erkännande – ett livbälte, som han kastade ut till Putin för att skydda denne från eventuella anklagelser. Putins ”arbete”, vars resultat gick i arv till Medvedev, varade i nio år. Vi kan idag se resultatet: ekonomin börjar falla sönder som ett korthus. Är det kanske dags att byta ut förloraren? Eller ska man låta honom fortsätta att göra misstag? Frågan är naturligtvis retorisk, svaret är känt. Att byta ut premiärministern är enligt konstitutionen presidentens rättighet, men kommer han att utöva sin rätt? Är han tillräckligt hård i nyporna? 2012 kommer landet att beskylla Medvedev för alla misslyckanden – det är han som är statschef. Och då kan han inte skylla på Putin, för ingen hindrade honom att utse en ny premiärminister. En ond cirkel…
Många bedömare såväl i Ryssland som utomlands tycker sig se tecken på en tilltagande konfrontation mellan presidenten och premiärministern som kommit till uttryck i en växande kritik från Medvedevs sida mot premiärministerns politik och konkreta åtgärder. Enligt den allmänna uppfattningen krävs det åtminstone två år för att bygga upp en kompetent, kraftfull och stark stödgrupp för presidenten. Två år har gått först i maj 2010. Är det möjligen därför som Putin har kastat handsken – på försök? I själva verket har han därmed redan inlett valkampanjen. Om Medvedev ville – eller kunde – övertyga världen om att han har oberoendet och makten, skulle det vara fullt tillräckligt att göra en symbolisk gest. Till exempel kunde han sätta punkt för den skamliga processen Chodorkovskij. Men detta kommer han inte att göra, det är det knappast någon tror.
Putins offentliga uttalande att han ska ”komma överens” med Medvedev om vem som ska bli nästa president reducerade statschefen till en springpojke, som om två och ett halvt år förväntas göra vad han blir tillsagd. Och Medvedev verkade ta detta för givet.
Men – gjorde han verkligen det? Det är knäckfrågan. Svaret kommer vi att få inom den närmaste tiden.
Översättning: Bengt Samuelson
