Hur kommer det sig att populära genrer inom exempelvis litteraturen och filmen plötsligt, nästan över en natt, kan bli omoderna och ur fas med samtiden? Det är en spännande fråga som kanske särskilt aktualiseras inom populärkulturen. Med sin relativt rigida insortering av berättelser i olika välavgränsade genrer kännetecknas det populärkulturella å ena sidan av stabilitet och förutsägbarhet. Å andra sidan är denna stabilitet hela tiden utsatt för både yttre och inre tryck. Genrer förändras och utvecklas, så också inom de populära kretsloppen. Det yttre trycket kan handla om att förändringarna i den omgivande kulturen till slut blir så genomgripande att genren framstår som en anakronism om den envisas med att plöja vidare i upptrampade fotspår. Det inre trycket kan handla om estetiska energier som inte låtit sig regleras av genrens regelverk, små avvikelser eller subversiva infall som med tiden växt sig starkare och hotar att spränga formeln inifrån.
En utmärkt analys av en populär genres uppkomst, blomstring och sammanbrott ger oss litteraturvetaren Sara Kärrholm i doktorsavhandlingen Konsten att lägga pussel. Deckaren och besvärjandet av ondskan i folkhemmet (Symposion, 368 s) som behandlar den svenska pusseldeckaren i en folkhems- och kallakrigskontext.
Under tidsperioden 1945-65 utvecklas en ny litterär genre i Sverige, den så kallade pusseldeckaren, huvudsakligen inspirerad av anglosaxiska förebilder som Dorothy Sayers och Agatha Christie. 50-talet brukar kallas den svenska deckarens guldålder och det är särskilt ett verk vardera av det som brukar räknas som genrens tre stora namn som fokuseras: Stieg Trenters ”Ristat i sten” från 1952, Maria Langs debutroman ”Mördaren ljuger inte ensam” från 1949, samt H-K Rönbloms ”Senatorn kommer tillbaka” från 1959. Men Kärrholm drar också in ett stort antal andra verk av dessa och andra författare (litteraturförteckningen listar över hundra svenska deckare från perioden).
En grundtanke i avhandlingen är att dessa verk, liksom den svenska pusseldeckaren i stort, skall ses som inbegripna i en dialog med centrala idéer och tankefigurer om det svenska folkhemmet; idéer som i sin tur ytterst kan relateras till diskurser i och om det kalla kriget. Pusseldeckarna fungerade, menar Kärrholm, som moraliska berättelser som med olika medel försökte besvärja och i slutändan neutralisera ondskan. Vad som representerade ondskan kunde variera, men gemensamt för alla dessa berättelser är att det är det goda detektivarbetet som kan oskadliggöra den och återupprätta den goda (folkhems)gemenskapen.
Kärrholms avhandling är en del av ett större forskningsprojekt som heter ”Det kalla krigets berättelser”, där historiker och litteraturvetare gemensamt griper sig an frågan hur det kalla krigets världsbild kom till uttryck inte bara på en storpolitisk nivå utan också hur den påverkade vanliga människors vardag.
Kärrholm skriver: ”I det kalla krigets världsbild ingick en räcka föreställningar och en metaforik som utgjorde en övergripande förståelseram, ett slags stor berättelse om gott och ont, rätt och fel, enligt vilken de flesta företeelser i samtiden kunde tolkas.” I linje med detta väljer Kärrholm att läsa pusseldeckarna i relation till denna stora berättelse så som den artikuleras i andra vitt spridda genrer och texttyper under perioden, särskilt i populär- och dagspress. I läsningen av pusseldeckarna utgår Kärrholm sedan på ett fruktbart sätt från tre centrala dikotomier som på olika sätt genomsyrar romanerna: manligt/kvinnligt, normalitet/avvikelse samt individ/kollektiv.
Stig Trenter brukar räknas som formelns svenska pionjär. Han debuterade redan 1943 och blev på kort tid omåttligt populär. I radarparet Harry Friberg och Vesper Johnson hittade han ett effektivt och underhållande nav för sina berättelser om bovar och banditer i den folkhemsmoderna metropolen Stockholm. Kärrholm visar hur tidstypiska föreställningar om manligt och kvinnligt genomsyrar Trenters fiktioner. Två huvudtyper av kvinnoroller är möjliga: den som femme fatale eller den som den söta
och ”typiskt svenska” kontoristflickan – den självständiga, lojala men i slutändan underordnade assistenten.
Även om kvinnliga rollgestalter kan fungera som medhjälpare till detektiven (särskilt när undersökningen tangerar typiskt ”kvinnliga” områden) tillåts de aldrig lösa gåtan som sådan. Detta är reserverat för den homosociala gemenskapen mellan män av Harry Fribergs och Vesper Johnsons kaliber. Det som framför allt hotar denna gemenskap, och i förlängningen gemenskapen i folkhemmet, är alltså den onda kvinnan.
En höjdpunkt i avhandlingen är analysen av Maria Langs ”Mördaren ljuger inte ensam”. Det som hotar idyllen i denna roman är det som uppfattas som den avvikande sexualiteten, här inkarnerad av den lesbiska mördaren. Genom att kontrastera henne med den sunda sexualitet som präglar hjälteparet Einars och Puchs relation etableras dikotomin, som emellertid inte visar sig vara helt stabil. Det annars så rekorderliga paret hemsöks under brottsrekonstruktionen på mordplatsen av dunkla erotiska
fantasier, där gränsen mellan sexualdrift och dödsdrift riskerar att suddas ut. Ondskan, i form av det sexuellt avvikande som tränger in i idyllen, kan helt enkelt leta sig in i vem som helst av oss. Med Langs intresse för psykoanalys transformeras därför ondskan till en så mycket hotfullare entitet – den inre ondskan.
Kärrholm sätter på ett fascinerande vis Langs roman i relation till samtidens diskussioner om homosexualitetens skadeverkningar, liksom till den i en kalla kriget-kontext vanliga sammankopplingen av homosexualitet med kommunism. De kommande rättsröteskandalerna på 50-talet, särskilt de så kallade Kejne- och Haijby-affärerna, dras in i diskussionen för att avtäcka kollektiva föreställningar om det avvikande och det hotfulla.
Trafiken mellan fiktion och verklighet är över huvud taget tät under perioden. Rättsröteskandalerna lånar grepp och motiv från deckarna och vice versa. Fenomen som ”Detektiven Allmänheten” och det så kallade blomkvisteriet är legio.
Därefter är det så dags för Kärrholm att med hjälp av H-K Rönbloms roman ”Senatorn kommer tillbaka” påvisa hur sprickorna i den svenska tappningen av pusseldeckaren börjat bli så stora att pusslet helt enkelt inte längre går ihop. Vägen ut ur formeln formuleras emellertid inom och av den själv, i Rönbloms fall med en tilltagande kritisk självreflexivitet och ett ifrågasättande av det moraliska universum som dikterat spelreglerna både innanför och utanför bokpärmarna.
Den centrala dikotomin i romanen är individen kontra kollektivet och Rönblom vänder upp-och-ned på det för genren tidigare dominerande antagandet att ondskan alltid kan lokaliseras till en individ. Här är det i stället det inskränkta kollektivet som erbjuder en fristad för det onda. Rönblom introducerar enligt Kärrholm en samhällskritisk dimension i deckargenren. I skildringen av den missanpassade familjen Fenning riktar Rönblom kritik inte bara mot tidens föreställningar om familjeidyll och landsortsidyll, utan i förlängningen också mot folkhemsidyllen. Trogen den liberala individualism som Rönblom förespråkade som ledarskribent på Aftonbladet pekar han även i romanformen ut riskerna med kollektivismen. Motgiftet representeras emellertid också hos Rönblom av den gode detektiven, men det är nu en detektiv som framför allt blir bärare av ett bildat, humanistiskt och demokratiskt patos.
Krissymptomen för det klassiska pusslet blev till slut för många. Tre av genrens fundament tappade plötsligt sin tidigare oomstridda auktoritet: tron på manligheten, individualismen och rationaliteten. Efter 60-talets mitt stundade nya tider, och därmed också nya sätt att skriva kriminallitteratur. Tiden var mogen för Sjöwalls och Wahlöös, också med internationella mått, revolutionerande omdaning av formelns estetik och världsbild.
Sammanfattningsvis är ”Konsten att lägga pussel” en mycket spännande och välskriven avhandling. Den utgör ett välkommet bidrag både till den knappa svenska litteraturvetenskapliga forskningen om deckaren samt till den kulturhistoriska forskningen om 50-talet och folkhemmet.
I ett avseende ställer jag mig emellertid lite tveksam. Kopplingarna mellan de värderingar som kan påträffas i deckarna och de som florerade i samtidens folkhem känns överlag rimliga och relevanta. Men att denna litteratur i slutändan skulle vara bestämd av det kalla krigets världsbild har jag svårare att smälta. Varför har jag det? Helt enkelt därför att texterna inte uppvisar några som helst explicita avtryck från den kalla kriget-retorik och metaforik som kulturen i övrigt var indränkt i. De få exempel som Kärrholm redovisar ger alla ett mycket märkligt intryck. En romanfigur kan karakteriseras som en ”blond vätebomb”. I en annan roman applåderar en person ”så våldsamt, att effekten liknade atombombens över Hiroshima”. Sådana avtryck ger för den nutida läsaren ett bisarrt, för att inte säga smaklöst, intryck.
Kärrholms strategi blir att koppla texterna till kalla kriget indirekt, med folkhemsideologin som förmedlande länk. Hon erkänner själv att de direkta spåren av det man traditionellt förknippar med kalla kriget (stormaktskonflikter och så vidare) är svåra att se: det syns inte, men det finns där, så skulle man kunna sammanfatta Kärrholms metod. Men man skulle också kunna vända på det: det syns inte, för där finns ingenting att se.
Den verkligt intressanta frågan blir då varför det kalla kriget är så osynligt i en genre där man verkligen kunde ha förväntat sig dess massiva närvaro. Beror det på beröringsskräck? Ironisk distans? Eller kan det vara så enkelt att spionen var en främmande fågel i de anglosaxiska genreförebilderna? Här hade en analys av texternas nedtystnings- och förträngningsmekanismer kanske levererat andra pusselbitar.
Trots denna invändning kvarstår intrycket av en mycket läsvärd och intressant bok som torde kunna locka en bred läsekrets även utanför akademin. Den utgör också en välkommen påminnelse om att det finns mer än ett sätt att skriva litteraturvetenskapliga avhandlingar på. I stället för den sedvanliga författarskaps- och textcentrerade framställningen får vi en problemdriven och bred kulturanalytisk studie av hur litteraturen samspelar med det omgivande samhället. Med suggestiva begrepp som ”meningsskapande strategier” och ”social användbarhet” låter Kärrholm på ett skickligt och pedagogiskt vis läsaren ana något av den enorma och svårfångade komplexitet som kännetecknar berättelsers sätt att fungera i helt vardagliga sammanhang.
