Att Satan ofta använts som en bild för nesligheten hos ens politiska motståndare förvånar knappast. Mer överraskande är kanske att Satan i flera olika sammanhang tillgripits som en symbol för den politiska godheten, en bild för de egna omhuldade idealen. Ett sådant radikalt grepp emanerade ur romantikernas omtolkningar av John Miltons ”Paradise Lost” (1671). Många av det tidiga 1800-talets rebelliska romantiker såg Satan, protagonisten i Miltons verk, som dess hjälte även i moralisk mening; en läsning tämligen säkert stick i stäv med författarens intentioner. De drog vidare en parallell mellan Satan och Prometheus, och den sammanblandningen kom att ge satan en alltmer ädel framtoning som en symbol för uppror mot en förtryckande överhet.

Djävulens roll som upprorsmakare har frekvent betonats i kristen tradition, och det har därför legat nära till hands för konservativa kristna att se verkliga revolter som utslag av satanisk aktivitet. Franska revolutionen uppfattades av många just så, särskilt med tanke på de försök att avkristna landet som följde i dess spår. Senare skulle revolutionärer också själva ta till sig denna bild, och se Satan som en symbolisk ideologisk anfader. Inspirerad av romantiken skrev den uppburne franske historikern, republikanen och sociale debattören Jules Michelet (1798–1874) boken ”Häxan” (”La Sorcière”, 1862). Michelet tänkte sig att det verkligen praktiserades satanism bland de som fordom anklagades för häxeri, och att satanismen var ett rättmätigt uttryck för klasshat från feodalsamhällets betrampade. Överheten hade kyrkan och Gud på sin sida och medeltidens bondebefolkning fick då i sin desperation vända sig till Guds motståndare Satan, som för Michelet dessutom förkroppsligade vetenskapen, förnuftet och det naturliga.

”Häxan” var delvis baserad på föreläsningar som författaren hållit. En ung Pierre-Joseph Proudhon (1809-1865) var elev till Michelet och en av dem som åhörde dem i skiftet 1830-40-tal. Kanske var det den karismatiske läraren som fick Proudhon att infoga Satanstemat då han började skriva sina klassiska anarkistiska verk. De två umgicks senare också privat, även om läraren var skeptisk bland annat till elevens tankar om att ”egendom är stöld”. Mindre tveksam var han kanske till formuleringar som ”Kom, Satan, kom, den som förtalas av präster och kungar, så att jag kan kyssa dig, så att jag kan hålla dig mot bröstet!”, i boken ”De la justice dans la révolution et dans l”église” (Om rättvisan i revolutionen och i kyrkan, 1858). I slutändan var Proudhon dock mer antiklerikal än antikristen, och han upphörde aldrig att prisa urkristendomens dygder. Just den berömda satsen ”All egendom är stöld” uppstod för övrigt ur hans försök till korrigering av existerande bibelöversättningar.

Frankrikes romantiska poeter hade mest använt Satan som en tragisk gestalt, i sentimentala dikter om hur även denne stackars utstötte till sist fick del av Guds nåd. Ett nytt sätt att förhålla sig till djävulen introducerades av Baudelaire i diktsamlingen ”Ondskans blommor” (1857), främst i dikten ”Litania till Satan”; där Satan porträtteras som en frälsare, särskilt för betrampade och utstötta människor. Baudelaire beskrev vid ett tillfälle ”Ondskans blommor” som ”ett uppbyggligt verk ägnat att inge skräck för synden”. Angående de blasfemiska dikterna förklarade upphovsmannen att han helt enkelt iklädde sig rollen av andlig rebell för att kunna avbilda denna förkastliga hållning. Hur mycket sanning som ligger i de utsagorna är omdiskuterat. Baudelaire, som för ett kort ögonblick lät sig ryckas med av 1848 års revolution, var en entusiastisk läsare av Proudhon. De träffades första gången just det året och förblev vänner en tid framåt. Det är inte omöjligt att någon form av påverkan i val av symbolspråk skedde dem emellan, även om det måste sägas vara osäkert åt vilket eller vilka håll idéerna flödade. Om Baudelaires litania, trots poetens egen förklaring, hade en annan innebörd än avskräckande exempel var den kanske snarare politisk och måhända inspirerad av Proudhon. I ett
författarskap så komplext som Baudelaires – med oräkneliga lager av ironi, avsiktlig självmotsägelse och flytande innebörder – är det dock vanskligt att drista sig till att ge hyllningarna till Satan en entydig mening eller härleda dem till ett direkt lån från någon annans symbolvärld. Det är naivt att tänka sig ett enda ”sant” svar på vad dikten ”betyder”.

Jämte Baudelaire måste en annan poet nämnas, vars lovtal till djävulen mer tydligt har en politisk innebörd: 1906 års Nobelpristagare i litteratur, italienaren Giosuè Carducci (1835-1907). Hans dikter präglas av de antika poeterna såväl som en modern revolutionär hållning, och de bidrog till den patriotiska anda som på sikt resulterade i ett enat Italien. I kampen för landets enande fann han påvemakten vara det främsta hindret för inre och yttre frihet. ”Hymn till Satan”, som han skrev 1863, orsakade på sin tid ett enormt rabalder. Ännu tio år senare benämndes Carducci i en tidning med klerikala sympatier ”Satans illa beryktade loftalare.” I den hetsiga och segdragna debatten kring dikten tvingades till slut Carducci själv ingripa och förklara sig. Han klargjorde med bestämdhet att han inte velat förhärliga Satan i egenskap av det ondas princip, utan som en metafor för tankens och trons frihet, den mänskliga uppfinnarlustan och allt det naturliga och förnuftiga som demoniserats av kyrkan.

Den ryske revolutionären Michail Bakunin (1814–76) träffade Proudhon och lät sig till viss del inspireras, men avvisade dennes fredliga och teoretiska anarkism till förmån för en egen våldsam variant. I sin något rörigt disponerade men sedermera mycket berömda och inflytelserika pamflett ”Gud och staten” (författad 1871, men utgiven först 1882) skriver Bakunin med värme om ”Satan, den evige revoltören, den förste fritänkaren och världarnas befriare”, som driver människan att vara olydig mot despoten Gud. Helt säkert kan man här se ett arv från Proudhon, och kanske även från Michelet – vilken Bakunin nämner som en av historiens stora män.

I Sverige fann temat en röst inom socialdemokratin, på 1800-talet förstås en radikal och hotfull rörelse fjärran sin position i dag, som först även inrymde anarkism och syndikalism. Näppeligen skulle någon av vår tids socialdemokrater framhålla djävulen som en symbol för de egna värderingarna (även om Leif Pagrotsky förvisso erkänt sig vara ett fan av ökända satanistrockarna Dissection). Men det var just vad vissa av deras föregångare gjorde, vilket valet av namn på tidningen Lucifer, som började komma ut 1891, signalerar. Även om Lucifer här förvisso uppges nyttjas blott i sin bokstavliga språkliga betydelse (”ljusbringare”), är det ingen tvekan om att namnvalet gjordes i full medvetenhet om de sinistra konnotationerna i kyrklig tradition och var tänkt som en provokation mot kyrkan och borgerlighetens värderingar.

Tidningen hade dessutom föregåtts av två enklare socialdemokratiska blad med samma namn, som kommit ut med blott ett nummer vardera (1886 och 1887). I dessa turneras, i en rad dikter och polemiska texter av prästsonen och Lord Byron-dyrkaren Atterdag Wermelin (1861-1904), temat med Satan som en upprorisk befriargestalt i Prometheus anda. Wermelin författade även flera småskrifter som introducerade marxismens politiska ekonomiska teorier i Sverige, men fann sig snart alltmer marginaliserad och blev tidvis hemlös. Efter att ha emigrerat till USA 1887 och funnit tillvaron lika motig där tog han sitt eget liv. När socialdemokratin gick från hotfull revolutionär rörelse till väletablerat riksdagsparti fick förstås de djävulska utfallen tonas ned för att inte stöta bort väljarna. Senare socialistiska tänkare av alla de slag tycks dessutom ofta ha funnit den bibliska symbolvärlden lika passé som man ansåg själva gudstron, och Satan förpassades till retorikens skräphög. Helt utan undantag var den utvecklingen dock inte. Ivriga hyllningar till Satan som framstegets ande återfinns i flera nummer av socialistiska ungdomsförbundets tidning Brand, så sent som 1907.

Marxistiska litteraturkritiker i Ryssland började redan på 1890-talet beskriva Miltons Satan som en revolutionär hjälte och god förebild. Att Milton var inblandad i den engelska revolutionen vid 1600-talets mitt – han skrev bland annat ett verk som försökte rättfärdiga republikanernas kungamord – fick marxisterna att dra slutsatsen att hans Satan var modellerad efter Oliver Cromwell; vilket gav verket en allegorisk innebörd de kunde uppskatta trots dess inramning av kristen mytologi. Med revolutionen 1917 kom emellertid en strikt ateistisk regim som förbjöd ”Paradise Lost” i egenskap av kristen propaganda, alldeles oavsett att den kunde läsas som en revolutionär allegori. När en omfattande marxistisk litteraturencyklopedi senare sattes samman levde de äldre tolkningarna dock kvar, och i band åtta (1934) beskrevs diktverkets Satan som en ”kosmisk revolutionär”, och Milton prisades som ”revolutionens förste bard”. Encyklopedins stora inflytande gjorde att en nyöversättning av hans mästerverk nu kunde påbörjas. I slutändan gavs denna aldrig ut, och översättaren hamnade i Gulag, kanske för att han drog paralleller mellan Stalin och Satan; ett smicker som nog inte föll i god jord hos den förre. I det sovjetiska skolsystemet under Leonid Brezjnev användes likafullt en påfallande didaktisk mindre monografi om Milton (1977), som propagerade för synen på Satan som en beundransvärd rebell som dessutom, lägligt nog, symboliserar ”ledarens och arméns enhet, såväl som idén om ledarskapet för folket i en ny form”. Att Miltons i grunden ändå uppenbart djupt kristna verk lyftes fram på ett sådant sätt måste betraktas som anmärkningsvärt, med tanke på att det i många år var förbjudet att ens föra in Bibeln i Sovjetunionen.

När satanism på allvar etablerades som en offentlig och uppmärksammad koherent lära, i Kalifornien 1966, var det ingen vänsterfigur som stod i spetsen. Nej, Anton Szandor LaVey (1930-1997), Church of Satans svarte påve, befann sig snarare en bra bit ut på högerkanten och var en radikalkapitalistisk libertarian inspirerad av bland andra Ayn Rand och Nietzsche. Läran är i princip ateistisk, och Satan en bild för människans ego och för de få, de starka, eliten. Den evige rebellens svärdsspets riktas nu mot välfärdsstatens dalt med lata och inkompetenta.

Temat med Satan som en hjälte och hjälpare för de breda folklagren levde också vidare, hos LaVeys landsman Saul Alinsky (1909–72), den berömde förespråkaren av gräsrotsaktivism, vilken till sina beundrare kan räkna Hillary Clinton, som skrev sin undergraduate-uppsats om hans idéer. Sin sista och kanske mest lästa bok, ”Rules For Radicals” (1972), tillägnar Alinsky Lucifer, ”den allra förste radikalen”. Alinsky, en agnostisk jude utan större intresse för religiösa frågor, var också en provokatör av stora mått och förklaringen till saken ligger kanske främst däri. Greppet kan ändå tyckas märkligt illa valt i ett land som USA, och förbryllar än mer eftersom Alinsky vid flera tillfällen samarbetade med kyrkliga organisationer och rentav själva Vatikanen.
Ett sista svenskt exempel, om än mer av kuriosakaraktär, finner vi i en lång artikel publicerad i Svensk Linje, Fria Moderata Studentförbundets tidning, Nr 1-2 1999. Där lyfts LaVeys satanism fram som en lära vilken väl överensstämmer med skribentens egna nyliberala värderingar. Inte oväntat fick skribenten raskt mothugg från en förbundskamrat, som menade att här förelåg en missuppfattning av både LaVey och liberalismen. Två medlemmar begärde dessutom utträde med anledning av artikeln. De starka reaktionerna, oavsett om artikeln uppvisar en bristande förståelse för det den skildrar, illustrerar väl hur våldsamt inopportunt det i dag faktiskt vore för en grupp som söker parlamentariskt stöd att nyttja Satan som den politiska godhetens symbol.