De kallades treenigheten: en son, en dotter och en mor. Sonen Frans blev kung av Frankrike 1515, som Frans I. Dottern Margareta blev hertiginna av Alençon och även drottning över det lilla kungariket Navarra nära gränsen mot Spanien, vid Pyrenéerna. Modern, Louise av Savoyen, inriktade alla sina krafter och planer mot barnen. Frans tränades för sin eventuella roll som kung trots att deras familj var en sidogren av huset Valois, och Margareta, två år äldre än brodern, uppfostrades till att skydda honom, att alltid sätta hans intressen före sig sina egna. En kvinna kunde inte bli krönt och regerande monark i Frankrike. Men Louise var regent under de perioder då hennes son Frans bedrev sina fruktlösa krig i Italien.
De tre befann sig i en väv av ömsesidighet. Kvinnorna måste underblåsa, stödja, sköta om och hjälpa till för att sonen/brodern skulle växa i styrka. Ju starkare han var, desto mer möjligheter fick kvinnorna. De behövde honom för sin egen makt och han behövde dem för att nå ut genom och helst kontrollera alla de nätverk och kontakter de representerade och de hierarkier de upprätthöll vid det franska renässanshovet.
Forskningen kring den tidiga franska renässansens händelser och aktörer har länge sysslat med dessa tre huvudpersoner, med kungen som förgrundsfigur. Han representerar etablering av nationell och monarkisk makt, liksom Henrik VIII i England – en av Frans I:s fiender och ibland tilltänkt allierad – och Gustav Vasa i Sverige. Frans krigståg, hans grepp om kunskapsfrågor och förvaltning, liksom hans stora satsningar på konst och litteratur, har tolkats som uttryck för en samlad och stark vilja som banar sig väg i en kaotisk tid.
Systern Margareta har, i historieskrivningens ljus, haft en plats främst inom litteraturvetenskap, som författare till över tusen brev, religiösa betraktelser och dikter samt en novellsamling med Boccaccio som förebild, Heptaméron, en mer didaktisk motsvarighet till de italienska berättelserna. Hon skildras som fullständigt hängiven sin bror och som en djupt seriös religiös sökare, fast vacklande och osammanhängande. I en grundläggande biografi, av Pierre Jourda 1930, kan man läsa att Margareta saknade maskulin vitalitet, att hon inte förmådde genomföra sina kyrkliga reformidéer. Andra har skildrat henne som övertygad lutheran i hjärtat och med avsikter att etablera protestantism, men slutligen uppgiven och på nytt bejakande katolsk tro. Åter andra har tolkat hennes tro som en konfessionslös och subjektiv mysticism.
Under senare tid har sökljuset inriktats mot Margareta. Novellsamlingen och de religiösa skrifterna har tolkats i ljuset av genusfrågor och berättarstrategier. Men även hennes roll som makthavare är nu i fokus. Barbara Stephenson undersöker i ”The power and patronage of Marguerite de Navarre” (2004) i detalj hur Margareta formulerar sig i breven inom olika nätverk och kretsar av personer hon korresponderade med; med små medel i de höviska och standardiserade formuleringarna kunde hon förmedla stora skillnader i mening och budskap. Och Jonathan A. Reid har nyligen publicerat en stor undersökning om Margaretas tro och hennes reformatoriska verksamhet, King’s sister – Queen of dissent. Marguerite of Navarre (1492–1549) and her evangelical network (2009). Reids tes är att Margareta var ledare för ett reformatoriskt nätverk med en tydlig övertygelse i evangelisk anda och att de avsåg att instutionalisera denna lära. De hugenotter som ledde den protestantiska sidan i religionskrigen senare under 1500-talet hade en bakgrund av kontakter i Margaretas krets och i de områden hon härskat över.
Margaretas hängivenhet och självutplåning är inte entydiga. Som del i treenigheten var hon en faktor i ett maktspel som påverkade de andra.
En individ med perspektivet kvinna hade, generellt sett i det franska 1500-talet, att leva efter vissa fasta förutsättningar. Med denna etikett på sig förknippades hon med vatten och kyla, bestämd av det kalla av de fyra elementen. Hennes själsförmögenheter ansågs av naturen otillräckliga för konceptuellt och nydanande tänkande, varför kvinnor inte hade tillgång till bildning och vetenskap. Hon var ovälkommen eller ansågs onödig eller som en börda vid sin födelse; föräldrarna väntade ju på en manlig arvinge. Kvinnan kunde bemötas med höviska uppvaktningar och dyrkan, prisad för sin skönhet så länge hon förmådde behålla ungdom och grace i sitt utseende, men hon utsattes också för hån och misstänksamhet för att vara opålitlig eller lättsinnig. Hon fick gärna trösta sig med andra kvinnor, även erotiskt, så länge hon inte antog en mans skepnad eller socialt fungerade som en man.
Denna bild av gängse kvinnoliv gällde inte för Margareta. Hennes roll var unik i nästan alla avseenden. Hon var högt bildad och studerade såväl hebreiska som grekiska. Hon var både fruktad och älskad för sina insikter och sin handlingskraft – till exempel sysslade hon med diplomati på hög nivå, på eget initiativ. Hon hade en prinstitel, prince capétien, annars förbehållen manliga medlemmar av kungahuset. Hon hade således en manlig social identitet – något som var straffbart för vanliga kvinnor. Inför hennes andra äktenskap, med kungen av Navarra, ordnade brodern Frans att hennes landområden inom Frankrike ingick i den nya ägostrukturen som hennes egendom. Kungaparet i Navarra var vasaller till den franske kungen, men formellt inte underlydande. Vasallskapet vilade i princip på överenskommelse mellan parter, inte på strukturell underordning. Margareta var inte likvärdig sin bror i rang, men inte heller direkt underställd honom. Hennes engagemang hade ett drag av frivillig önskan och kärlek.
Den franske kungens identitet var givetvis också exceptionell. Genom kröningen, le sacre, förändrades han till huvudpersonen i ett sakralt kungadöme, med ett särskilt förhållande till Gud. Som smord med smörjelse från den heliga ampullen, förvarad i katedralen i Reims, fick kungen kraft att hela sjukdomar med hjälp av beröring, särskilt hudsjukdomar. Frans brukade stanna till och beröra människor som kom utefter vägarna där han färdades i sitt stora glest befolkade och skogrika kungadöme, på resa mellan olika slott och krigståg.
Treenigheten bröts upp då modern Louise dog 1531. Syskonen befann sig då och då i stark konflikt, trots Margaretas devota försäkringar om evig trohet och lydnad gentemot Frans, brodern. Margareta såg till och med sitt barnafödande som en gärning åt brodern, ett sätt att förse monarkin med nya skott. Margareta skrev ännu som femtioårig till sin bror att hon hoppades få föda en son. Den son hon hade fött när hon var över trettio levde bara några månader, men hennes dotter blev en bricka i maktspelet.
Lilla Jeanne var dock en svårplacerad bricka, visade det sig, då hon som tolvårig vägrade gifta sig med en tysk hertig; hon fick bäras in i kyrkan till vigseln. Äktenskapet upplöstes dock snart. Hertigen visade sig vara en förrädare, och Jeanne gifte sig igen som artonårig, mot Margaretas vilja, efter sitt hjärta. Hon blev så småningom mor till Henrik IV, den förste kungen i den följande dynastin, Bourbonerna.
Den svåraste konflikten mellan Frans och Margareta gällde religionen. Margareta hade en evangelisk tro och Frans hade, som kung, plikten inför Gud att försvara den katolska kyrkan. Krisen kom 1534, då antikatolska plakat plötsligt syntes överallt, i Paris och andra städer, natten mellan den 17 och 18 oktober. Margaretas evangeliska nätverk fick skulden för denna skandal, den så kallade plakataffären. Margareta höll sig borta från hovet en tid och krisen blåste över, åtminstone på ytan.
Utsmyckningen i det stora galleriet i Frans favoritslott Fontainebleau är en återspegling – i många lager och facetter – av det komplicerade spelet av känslor, maktroller och beroenden mellan personerna och sammanhangen i treenigheten. Frans samlade helst sitt hov på detta egendomliga slott, känt för sin erotiskt laddade och utsökta bildvärld, skapad av italienska konstnärer som Frans bjudit till sig. På detta slott vistades han helst, på jakter medförande la petite bande av älskarinnor och hovdamer. Det stora galleriet var ett slutet rum som endast kungen själv hade nyckel till. Det var ett personligt tanke- och symbolrum för honom, vilket inte hindrade att han självmedvetet visade upp det som en kostbarhet – till exempel för den tyskromerske kejsaren, hans ärkefiende, och för systern. Rosso Fiorentino, också kallad den rödhårige från Florens, egentligen Giovanni Battista di Jacopo, var konstnären som ledde och utförde dekorationen i samspel med kungen och antagligen flera lärda humanister. Rossos begåvning var precis av den art att han kunde kanalisera det konfliktfyllda spelet tvärs igenom all maktsymbolik. I den esoteriska Fontainebleau-konsten finns starka inslag av erotik, en betoning av sensuella men svårdefinierbara kvinnokroppar, ett intresse för manliga genitalier (alstringens tecken), men även för androgynitet. Galleriets bilder handlar om monarkins makt som fruktbarhet och genealogi.
Flera motiv kan tolkas i ljuset av en katastrof som drabbade kungen och monarkin 1536, då hans favoritson, kronprinsen, hastigt och oväntat dog. När detta dödsfall inträffade pågick arbetet med dekorationen för fullt. Flera ändringar gjordes med anledning av prinsens död. En viktig ändring belyser maktspelet inom treenigheten. Det sista bildparet i rummet handlar om den rätta läran och om förbundet med Gud, allt iscensatt med anspelningar, utan direkta hänvisningar till kristna läror. Scenerna skildras i en vagt antik, ursprunglig eller tidlös miljö. I en av bilderna visas ett offer och människor som flockas runt ett altare med eldsflammor, där en överstepräst utför ritualen; de hjälpsökande är gamla och handikappade men framför allt kvinnor med och utan barn, sittande på marken runt altaret; kvinnorna representerar det barnafödande som är en tvingande princip för monarkin. Men, i omarbetningen av denna scen efter kronprinsens död, lät kungen Rosso införa några altartjänare som plötsligt blir de helt dominerande figurerna. En av dessa är en androgyn figur; den kan tolkas som man eller kvinna. Figuren är nästan naken nertill, men könet är dolt av en skjorta som smiter in mellan benen. En del av skjortans tyg sticker ut vid armhålan i formen av ett bröst intill den manliga jackan, en rustningsliknande öppen jacka som är som en andra hud och som en symbol för figurens tvetydighet. Figuren har en motsvarighet i en annan likaledes androgyn gestalt som mera tydligt anspelar på Margaretas roll i treenigheten, en scen där ett tvillingpar ses bära sina gamla föräldrar undan en naturkatastrof.
Drabbad av Fortuna, slumpen och det oväntade, som plötsligt tagit sonens liv, måste kungen förnya sitt förbund med Gud. Han måste ta sitt löfte vid kröningen på allvar och motarbeta det hot om splittring som systerns evangeliska läror innebar. Han låter förkroppsliga allt hon står för i den tillskyndande altartjänaren; det är inte personen han låter avbilda, utan verksamheten och rollen i treenigheten. Och han låter denna gestalt utföra den verksamma altartjänsten i den bön och invokation han nu riktar till Gud som ett försoningsoffer. Hennes strävanden förvandlas till tjänstgöring, som om hennes retorik i breven – att allt hon önskar är att tjäna honom – förverkligas i bilden.
