Och vad är ert bästa minne från förra veckans gästspel i Sverige? Frågan ställs av en schweizisk journalist och riktas till den världsberömde dirigenten Bruno Walter.
Prins Eugen, svarar Walter. Journalisten förstår inte riktigt. Han gör intervjun i Lugano och vad han avsåg var konserten i Stockholm den 30 november 1938. Han vet inte vem prins Eugen är. Prins Eugen? Eugen Onegin?
Walter förklarar. Det var ett sant nöje att tillsammans med Kungliga Filharmonikerna framföra Mahlers Uppståndelsesymfoni och Wagners En Faustuvertyr. Orkestern var utmärkt. Sopranen Ingrid Wiksjö och mezzosopranen Anna Tibell-Hegert var utomordentliga. Likaså var kören mycket bra. Men, säger Walter, mitt allra bästa minne av Sverige är faktiskt prins Eugen.
Av vilken anledning, undrar journalisten. Av den enkla anledningen att prinsen är en god människa, svarar Walter. Walter kommer också omsider, i memoarboken ”Thema und Variationen – Erinnerungen und Gedanken” (1947), att minnas prins Eugen som ”moraliskt högtstående”, som en man som till hela sitt väsen är ”godhet och djup”. Prinsen har ställt upp för så många förföljda. Och Walter ger exempel.
För den franske violinisten Henri Marteau som, boende i Tyskland men i egenskap av medborgare i ett ”fiendeland”, vid första världskrigets utbrott sätts i husarrest av Kejsar Wilhelm II. För violinvirtuosen och grundaren av Palestinas symfoniorkester Bronislaw Huberman som av Nazityskland förföljs för att han är jude. För Bruno Walter själv som av nazisthopar, först i Leipzig och sen i Berlin, i mars 1933 hindras från att dirigera Gewandhausorkestern och Berlinerfilharmonikerna. För Walters syskon Leo och Emma när inget annat land velat rädda dem ut ur kristallnattens Berlin.
Ja, Walter skulle alltid minnas prins Eugen som en av de rättrådigaste människor han någonsin känt. Och han uttrycker sin beundran för prinsen så ofta att hans levnadstecknare Erik Ryding och Rebecca Pechefsky uttryckligen noterar det i ”Bruno Walter. A World Elsewhere” (2001).
Men när Sverige idag minns prins Eugen är det i hans egenskap av målare, och då lite förminskad, som Målarprinsen. Man kommer också ihåg honom som donator av ett av Europas vackraste konstmuseer. Men prins Eugen, i hans hållning som människa och medmänniska, är i stort sett glömd. Den glömskan innebär en stor förlust för oss.
Eugen Napoleon Nikolaus, född 1865 som prins och den yngste av kung Oscar II:s och drottning Sofias fyra söner. Brodern blev kung, Gustav V. Under hela sitt vuxna liv – han dog 1947 – skulle Eugen värja sig mot allt vanemässigt tänkande. Det av samhället kanoniserade försökte han skaka av sig. Istället för att vara den bestående ordningens förespråkare tror han på människans förmåga att ändra sina omständigheter. Han förstår sig inte på dem som bara bär sin tids kostym och som rakt av anammar samhällets, den egna gruppens eller samhällsklassens rådande åsikter. En sådan konformitet är för honom att slösa med sin tankeförmåga. För det är ju så – skriver han till sin mor – att förmågan att tänka är till för att användas och utvecklas. Och han tillägger: ”Jag tror det är mera välsignelse med att hysa en övertygelse, den må vara aldrig så bristfällig, som man arbetar sig till själv, än så att sägandes konventionell religion, därför att flertalet har den…”
Hans nej till den karriär hovet hade stakat ut är förstås uppseendeväckande men ändå bara ett första steg. Det är bara peu à peu som man blir självständig på riktigt. Den sökande eftersinnande människan lever i långsamhetens tecken. Hos henne är insikterna sällan plötsliga. När de infinner sig, gör de det oftast efter en kamp mot inre dissonanser. Om det är det Karl Gerhard kallar att ”tänka långsamt” så har han rätt.
Ändå, ”snabbtänkt” är prinsen i föresatsen att bry sig och i viljan att bejaka undantagen istället för att skaka på huvudet åt dem.
Prins Eugen är ett klockrent exempel på en människa som uppfyllts av insikten att det personliga ansvaret också omfattar det som ligger bortom den närmaste personkretsen.
Någon individualismens romantiker blir han dock aldrig. Däremot fiende till all likgiltighet, all man-är-sig-själv-närmast-mentalitet. Han tror inte på ett ”personligt” liv efter detta, men han tror – som han skriver i ett brev till Helena Nyblom 1919 – ”att livet fortlever härnere, att våra handlingar, de må vara betydande eller obetydliga, fortfara att verka med oförminskad kraft”. Och detta faktum är nog för att vi ska känna ansvar för våra handlingar och för att vi ska bry oss om att göra vårt bästa för vår nästa.
Det är inte tomma ord. Han menar vad han säger och försöker handla därefter. Oftast mot konvenansen, mot strömmen. När Per Hasselbergs skulptur ”Farfadern” – föreställande en liten pojke som naken halvligger i farfars knä – får allmänheten att förfasa sig och tidningar och politiker att kräva ”bort med det osedliga skräpet”, så är prins Eugen en av de mycket få som försvarar verket. Han upprörs över inskränktheten och ”osedlighetsfåneriet”. Djupt sörjer han det som vid sådana tillfällen kanske är det sorgligaste av allt: de goda människornas tystnad och likgiltighet, något han skriver i ett brev till Heidenstam i februari 1896.
När Herman Lagercrantz, känd arméofficer, blir bortstött för att han gått med i en så illa sedd rörelse som Frälsningsarmén och alla som är måna om sin ställning slutar umgås med honom, ja då besöker prins Eugen honom och tar honom med på regelbundna gemensamma promenader på Östermalm.
När norrmännen blir upproriska och Kungen och högern och militären – och kanske också en riksdagsmajoritet – skramlar till krig, så framhåller prins Eugen att man borde sluta snegla på majoritetsrösterna och istället göra upp om en unionsupplösning. För det är, som han skriver i ett brev till modern, det ”rejälaste, det minst försumpande” .
När den av kungen och hovet så avskydde Strindberg och dennes samarbetspartner August Falck grundar Intima teatern och är i behov av pengar tvekar inte prinsen att stödja dem. Och när Strindberg dör och ingen vare sig från hovet eller från Svenska Akademien vill närvara vid diktarens begravning, då väljer prinsen att vara med.
När rösträttsfrågan och Brantings växande popularitet skapar oro och förfäran både i hovet och i riksdagen, ja då ställer sig prinsen bakom rösträttsreformen och tycker det vore ”lyckligt” om de socialdemokrater ”som vill vara utvecklings- och ej omstörtningsparti finge närma sig de liberala och dessa dem”.
När Folkbildningsrörelsen är i sin linda och av samhällets stöttepelare ses som en ”socialistisk och samhällsomstörtade” rörelse (folkbibliotek finns ännu inte och de så kallade sockenbiblioteken censureras hårt av ett prästerskap som bland annat förbjuder Strindberg och Zola) så hör prinsen till de få som engagerar sig för folkbildning. Han är med och drar igång ”läsestugor” och han engagerar sig i arrangerandet av ”sommarkurser”. 1902 är han en av grundarna av Föreningen för folkbibliotek och läsestugor. 1904 är han med och grundar Folkbildningsförbundet och han blir dess första ordförande. I ett av sina första folkbildningstal säger han: ”om kulturen ska demokratiseras, så måste samtidigt demokratin kultiveras”.
Kanske är prinsens hållning till nazismen det som bäst ringar in hans grundsyn, hur han tänker. Tidigare än de allra flesta förstår prins Eugen vart det bär hän i Hitlertyskland. Nazisterna talar gärna om Tyskland som kulturstat och det slår an på många konstnärer. Prins Eugen lockas inte. Må vara att naziregimen lovar, och faktiskt också ger, mycket pengar till musiken och konsten och att statsbudgeten blir räddningen för många kulturinstitutioner. Men Eugen vet att ”kultur” inte utesluter förtryck. Inte heller faller han för argumentet att nazismen är Europas värn mot kommunismen. Nazismens mentalitet är för honom avskyvärd och han vill inte ”söka ursäkter och förklaringar för våldsdåd och rättskränkningar”, skriver han i ett brev till vännen Harry Fett 1933.
Prinsen undertecknar ett upprop – av vissa högermän och högertidningar kallat ”skandaluppropet” – till stöd för tyska flyktingar. Han är med i och stödjer den flyktinghjälpkommitté som grundas efter uppropet. Snart deltar han i opinionsmöten för judiska och politiska flyktingar och han syns tillsammans med en av förgrundsgestalterna i kampen mot nazismen, den av Hitlertyskland så hatade Mia Leche-Löfgren. Leche-Löfgren berättar senare om hur prinsen ”under nazismens glansdagar”, på den tid då ”antinazistiska flyktingar var en styggelse för hov och societet och då allmänheten knappast vågade öppna munnen av fruktan för att såra Hitler”, hur prinsen på den tiden kunde reta sig på de som i neutralitetens filttofflor trippade tysta eller halvtysta i tillvaron och hur han sade till henne: ”Jag är inte det minsta neutral”.
Nej, inte neutral och heller inte förtegen eller diskret. Hans öppna ställningstagande mot nazismen gav det officiella Sverige skrämselhicka och förfärade många.
Den svenska statskyrkan beklagar sig över prinsens kritik av tacksägelsegudstjänsten efter Hitlers och Chamberlains Münchenöverenskommelse. Jus-titieminister K G Westman klagar i sin dagbok över prinsens ständiga vädjanden om asyl för flyktingar. UD:s Sven Dahlman tycker att prinsen borde hålla sig för god att gå judarnas ärenden. Sven Hedin förfasar sig över att prinsen tycker om att ”umgås med Grünewald, Karl Gerhard och andra fula fiskar som sprider sitt gift och hat och ovilja mot Tyskland”. Hedin frågar sig om prinsen inte bedriver ”salongsbolsjevism i strid mot kung och utrikesdepartementet?” Fredrik Böök förargar sig över prinsens stöd till Nobelpriskommittén när den – till Hitlers stora grämelse – ger Carl von Ossietzky fredspriset.
Och hade de nazivänliga eller de neutralitetsivriga fått läsa vad prinsen skrev till Torgny Segerstedt, att med en ”man som Hitler måste man slå näven i bordet och sjunga ut, det förstår han bättre än vänskapligt samspråk och kultiverat uppförande” (1/10 1938) – ja, då skulle de ha givit upp ett ramaskri.
Fast Segerstedt, nazismens starkaste kritiker, får erfara att prins Eugen värjer sig mot att reducera den motsägelsefulla verklighet som är krigsberedskapens Sverige till svart eller vitt. Prinsen, som så uppriktigt beundrar Segerstedt, klandrar honom likväl för utfallen mot regeringens acceptans av tyska transiteringar och permittenttåg. Denna acceptans sprang inte ur ”rädsla för krig” eller av ”villighet att tillmötesgå Tyskland”, säger prinsen. Det var av hänsyn till Finland, något som han förstår och stödjer.
Så var han, prins Eugen, rakryggad och eftersinnande, medkännande och med stor personlig integritet. Han var olydig mot makten men lydig mot det egna samvetet. Han är i sin egen person en utmärkt förebild för just den ”kultiverade demokrati” som han själv talade om.
Demokratin brukar beskrivas som en väg, inte ett mål. Men mer än en väg är den kanske en gångart. Sättet vi rör oss, hållningen vi uppvisar, måhända också vilka vi väljer att vandra tillsammans med. Synd att prins Eugen är så borglömd som färdkamrat.
