När drevet har gått, när någon har löpt gatlopp i pressen och hans eller hennes namn av oklara skäl och kanske för lång tid framöver har svärtats ned, följer som vore det en del av medielogiken själv en medieetisk debatt. Det är då det talas om att ”rutiner bör ses över” och att ”misstag i arbetet” inte får upprepas. Och så ordnas det en diskussion på Publicistklubben. För en utomstående kan chefredaktörers försvar för uppenbart oetiska publiceringar uppfattas som cyniska och sökta. Ord som ”allmänintresse” och ”publiceringsplikt” klingar falska när en oskyldig pekats ut som mördare eller när ett brottsoffer hängts ut i pressen.
Det är inte svårt att under de senaste åren hitta exempel på publiceringsbeslut som rimmar illa med god pressetik. Men trots det är Sverige ett land där medieetik sedan tidigt 1900-tal har varit en viktig fråga för mediebranschen. Självsanering har varit den rådande principen och debatten om hur god journalistik ska se ut har varit levande - och är det fortfarande.
I en nyligen publicerad antologi, Medieetik under debatt (SNS Förlag, 304 s), sammanfattas den medieetiska debatten av i dag. 24 namnkunniga journalister, jurister och forskare diskuterar de problem mediebranschen står inför, risken för inskränkningar av tryckfriheten och möjliga vägar att skapa god journalistik med etiska hänsyn. Skribenterna verkar vara rörande eniga om att brott mot god journalistisk sed inte är något man kan acceptera. Man ska följa de etiska regelverk som arbetats fram och värna om enskilda individers rätt till en privat sfär - när inte allmänintresset kräver annat. Och om vad medieetiken egentligen bör handla verkar det inte råda några delade meningar. Men finns det bara en medieetik?
Den svenska medieetiken, så som den formuleras i till exempel häftet ”Spelregler för press, radio och tv” (utgiven av Pressens samarbetsnämnd), har utvecklats dynamiskt under det senaste seklet. Etiska övertramp och tvivelaktiga arbetsmetoder har lett till interna diskussioner och förslag till åtgärder. Folklig
opinion och politiska utspel har också påverkat mediernas agerande och självreglering.
Men särskilt viktigt att notera är att det i Sverige funnits en tydlig samsyn i journalistkåren, trots partipolitiska skillnader, på vad som kan anses vara god press- och medieetik. Den svenska journalistiska etiken står på en socialliberal grund och är präglad av en idé om socialt ansvar. Journalistiken ska gagna samhället.
Det är när motiven för en publicering är oklara och när samhällsnyttan i den kan ifrågasättas som kritiken kommer och debatten blossar upp. Särskilt brännande blir det när enskilda individers personliga integritet kränks. Så har det sett ut under hela 1900-talet. 1914 skapade den så kallade ”Ljunglundska brevskandalen” upprörda känslor då Nya Dagligt Allehandas redaktör, Leonard Ljunglund, hade använt sig av ett privatbrev som kommit i orätta händer för att underbygga en politiskt agiterande artikel. Detta intrång i brevskrivarens privata sfär ledde till krav på en pressens hedersdomstol, något som senare kom att utvecklas till Pressens opinionsnämnd (PON).
I dag är Pressens opinionsnämnd tillsammans med Allmänhetens Pressombudsman (PO) väl utvecklade institutioner med ett känt och formaliserat regelverk. Men övertrampen fortsätter ändå och brotten mot pressetiken får allt allvarligare konsekvenser på grund av det starka genomslag som medierna har i dag. Expressens publicering av falska uppgifter kring skådespelaren Mikael Persbrandt är det kanske mest flagranta exemplet på senare tid.
Som förklaring till varför etiska övertramp sker anges ofta olycksfall i arbetet eller bristande rutiner. Allmänhetens pressombudsman, Olle Stenholm, skriver i ”Medieetik under debatt” att de mest upprörande ärenden han handlagt som PO är då vanliga okända människor, ofta i utsatta lägen, har blivit ovarsamt hanterade av pressen. Vidare skriver han: ”Naturligtvis har ingen tidning avsikten att skada dessa de mest försvarslösa individer som finns i vårt samhälle. Det är obetänksamhet, aningslöshet och bristande
professionalism som förklarar att det sker.”
Detta synsätt är naturligtvis sympatiskt och det råder inget tvivel om att det är önskvärt att de pressetiska brotten bara skulle vara misstag och aldrig överlagda handlingar. Men med tanke på frekvensen av fall där det medieetiska förhållningssättet vid rapportering kan diskuteras måste man ändå ifrågasätta förklaringskraften i PO:s resonemang.
För att förstå varför övertramp sker bör man analysera de publicistiska ideologier som existerar parallellt i medievärlden - för det finns inte bara en medieetik.
Den ideologiska kampen på den publicistiska arenan står för närvarande, för att hårdra det, mellan principen ”att ge folk vad folk behöver” och ”att ge folk vad folk vill ha”. Den första principen har länge varit den dominerande ideologin hos det svenska journalistiska etablissemanget och är kanske fortfarande den mest accepterade publicistiska inställningen. Men idén om ”att ge folk vad folk vill ha”, det synsätt som tidigare mest förekommit inom kvällspressen, vinner terräng i alla medier när det kommersiella klimatet hårdnar för aktörerna.
Ofta beskrivs kvällstidningsjournalistiken som motsatsen till etisk journalistik. Det brukar också hävdas att tydligare etikdiskussioner krävs på kvällstidningarnas redaktioner för att minska publicistiska övertramp. Internationell medieforskning visar dock att den etiska diskussionen är levande inom populärpressen men att slutsatserna om vad som är god och etisk journalistik skiljer sig från det synsätt som dominerar inom övriga medier.
När mediemogulen Rupert Murdoch köpte den brittiska tabloiden The Sun i slutet av 60-talet sammanfattandes målsättningen med den nya The Sun med följande ord: ”Din ”Sun” kommer att vara annorlunda på måndag. Väldigt annorlunda. Men viktigast att komma ihåg är att den NYA ”SUN” kommer att vara tidningen som BRYR SIG OM. Tidningen som bryr sig - passionerat - om sanning, skönhet och rättvisa. Tidningen som bryr sig om folket. Om det samhälle vi lever i. Och om det samhälle vi vill att våra barn ska leva i.”
Den som någon gång har läst The Sun har kanske svårt att känna igen de stora orden i tidningens blandning av sensationsjournalistik, toplessutvik och smygtagna bilder på kändisar. Men Rupert Murdoch hade en tydlig idé med The Sun - den skulle vara för folket och mot etablissemanget, ta ställning och utmana samt kännas ungdomlig. Men framför allt skulle tidningen vara ordentligt vinstgivande. Murdoch visste att receptet för framgång stavades orädda och provokativa publiceringar. Och för det krävdes anställda som gjorde jobbet men som också trodde på en gemensam sak.
Tabloidetiken är i hög grad moralistisk och bygger på en uppdelning i ”vi och dom”. ”Vi”, de vanliga medborgarna som sköter oss, och ”dom”, represententerna för den privilegierade eliten som missköter sig. Denna dikotomi legitimerar den ingående och ibland brutala bevakningen av politiker och ”kändisar”.
I intervjustudier gjorda med journalister och redaktörer inom populärpress i flera europeiska länder
visar det sig dock att deras syn på sin uppgift som journalister ligger nära det klassiska journalistiska idealet. Man anser sig tjäna medborgarna, utgå från allmänintresset, stå för publicistisk frihet, värna om den personliga integriteten hos dem man bevakar och värna om allmänhetens förtroende. Men tolkningen av de journalistiska idealen skiljer sig till viss del från det vi normalt förknippar med god medieetik. Att tjäna medborgarna är att ge dem ”vad de vill ha”, allmänintresse är detsamma som hög lösnummerförsäljning, publicistisk frihet är att gå emot etablissemanget och publicera konsekvensneutralt, att värna om den personliga integriteten hos dem man bevakar innebär att ibland inte publicera allt man vet och att värna om allmänhetens förtroende reduceras till att endast innebära att det som skrivs ska vara sant.
”Att ge folk vad folk vill ha” kan således ses som en alternativ medieetik som används inom den kommersiella populärjournalistiken för att legitimera den egna verksamheten och för att motivera anställda att göra ett jobb som de av utomstående kan komma att kritiseras för.
Dagens populärjournalistik är lönsam för att den balanserar på anständighetens gräns. Den kittlar och lockar för att den blandar det relevanta med det irrelevanta, det offentliga med det privata. Effektiv tabloidjournalistik är riskfylld och innebär per definition att övertramp kommer att ske. Det visste Rupert Murdoch när han tog över The Sun och det vet alla medieägare sedan dess.
I Sverige har vi länge betraktat journalistkåren som en homogen grupp med en yrkesetik. Men i ett starkt kommersialiserat och diversifierat medielandskap kommer synen på vad som är journalistens uppgift att utmanas. När vinsten blir viktigare för medieföretagen än att spela rollen som ”tredje statsmakten” förändras också vilka egenskaper företagen premierar hos den enskilde journalisten. I Storbritannien kallas tabloidtidningarnas rekryteringssystem skämtsamt för ”25/25” - ”25-åring med 25 000 pund om året i lön”. Det innebär att man sparkar äldre journalister för att ge plats åt unga och hungriga reportrar som i hård konkurrens med andra är beredda att ta risker och hänge sig åt företagens journalistiska ideal.
När vi i Sverige diskuterar medieetik är det ofta den enskilde journalistens eller chefredaktörens förhållningssätt till de etiska regelverken som står i centrum. Och det är naturligtvis viktiga perspektiv. Men med tanke på de förändringar som skett på mediemarknaden under det senaste decenniet kanske det också är dags att tydligare belysa ägarnas roll i medieproduktionen.
I antologin ”Medieetik under debatt” är särskilt ett bidrag tänkvärt i det här sammanhanget. Under titeln ”Självbedrägeriet” lyfter ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg fram att den gängse uppfattningen om journalisten som en självständig sanningssökande individ med ”allmänheten” som uppdragsgivare kan, och kanske bör, ifrågasättas. ”Journalistkåren är en yrkesgrupp som odlar en myt om sig själva, en myt som i all korthet handlar om att man påstår sig vara något annat än vanliga lönearbetare. Att man har en uppdragsgivare som är någon annan än ägaren av det företag som anställt journalisten”, skriver Ehrenberg.
Det Ehrenberg sätter fingret på är att ägarintresset är starkt i all utgivning och medieproduktion. Att driva medieföretag är ingen filantropisk verksamhet. Man vill tjäna pengar, och kan man inte göra det (de flesta publikationer är förlustaffärer) så vill man ha inflytande i samhället. Och det gäller naturligtvis att anställa personer som kan utföra sin uppgift på ett sådant sätt att ägarens mål uppfylls.
Medieetiken, så som den är formulerad i dagens regelverk, bygger på ett journalistiskt ideal som i ett kommersiellt medieklimat blir allt svårare att upprätthålla för den enskilde journalisten.
Det finns många sätt att arbeta för ökad etik i medierna. Men kanske skulle den viktigaste förbättringen vara att tydligare fokusera på ägaransvaret vid oetiska publiceringar. För även om det kan finnas många olika skäl till varför medieetiska övertramp sker, är det säkert ingen dum idé, ”när rutinerna ska ses över”, att börja fundera över ekonomiska drivkrafter och intressen - att helt enkelt ”följa pengarna”.
(under strecket 25/10 2006)
