Höjdpunkten i det danska postspionaget under det stora nordiska kriget (1700–1721) utspelade sig den 17 november 1714. Klockan nio på morgonen väcktes den svenske fältmarskalken Magnus Stenbock, sedan 1713 fånge hos danskarna. Han fördes i en övertäckt vagn till ett kort möte på det kungliga slottet i Köpenhamn. Efter mötet forslades han vidare till Fredrikshavns kastell där han låstes in och fick tillbringa sina sista år innan han dog den 23 februari 1717.
Stenbock låstes in på kastellet sedan det avslöjats att han haft otillåten kontakt med personer hemma i Sverige. Kontakterna hade han skött via brev som han i hemlighet fått hjälp att skicka med det ordinarie danska postväsendet. De danska postspionerna hade snappat upp breven, öppnat dem, läst dem och i några fall också förfalskat innehållet. Resultatet blev en komplicerad intrig där Stenbock mot slutet trodde sig korrespondera med sina vänner i Sverige. I själva verket var det den danske spionchefen, Christian Erlund, som vägg i vägg med den svenske fången satt och förfalskade hans korrespondens. Genom långvarig övervakning av Magnus Stenbocks brev lyckades danskarna komma över känslig information och även ta del av Stenbocks fältarkiv. Arkivet skickades till Köpenhamn av fältmarskalkens betrodda efter att ett förfalskat brev från Erlund skrivits i Stenbocks namn.
Intrigerna kring Magnus Stenbock är som hämtade ur ett filmmanus. Fältmarskalken var den finaste fånge som danskarna tog under hela kriget och det var naturligtvis en självklarhet för dem att hålla ögonen på honom. Trots det är händelsen med Stenbock ett bra och målande exempel på det omfattande postspionage som föregick i Europa under 1700-talet. Idag skulle vi kalla det signalspaning och den under fjolåret godkända FRA-lagen har emellanåt målats ut som ett nytt sätt att övervaka invånarna. En betydande övervakning av posten var emellertid standard för de flesta stater i Europa för 300 år sedan.
Händelsen med Magnus Stenbock är central i två nya böcker som båda behandlar postspionaget under och 1700-talet. Sune Christian Pedersen har i sin doktorsavhandling, Brudte segl. Spionage og censur i enevældens Danmark (2008) analyserat den danska postövervakningen under kungarna Fredrik IV (1699–1730) och Fredrik VI (1784–1839). Andreas Marklund har beskrivit Stenbocks fångenskap i sin biografi över fältmarskalken, Stenbock. Ära och ensamhet i Karl XII:s tid (2008). Speciellt Pedersens bok kopplar 1700-talets postspionage till dagens diskussion om att kontrollera privatpersoners kommunikation, framför allt på internet.
Den pågående FRA-debatten har satt fokus på samma frågor som det danska postspionaget intresserade sig för mer än 300 år tillbaka i tiden. Då var brev som skickades med posten det sätt som människor kommunicerade med varandra. Idag sköts mycket av kommunikationen digitalt. Motiven bakom och argumenten för övervakning är dock desamma. Då som nu talar staten om rikets säkerhet och hot mot invånarna.
Pedersens bok studerar sambandet mellan postövervakningen och statsmakten. Alltså den danska kronans spionage och censur av post, framför allt brev. Hans frågeställning handlar om vilken roll det hemliga öppnandet av brev spelade för den enväldige kungens möjligheter att kontrollera samhället. Pedersens tes är att postövervakningen var en del i en statsbildningsprocess och ett uttryck för strategiska reaktioner mot hot gentemot den enväldige kungen. Han framhåller att postspionaget var en del i ett system där den danska befolkningen skulle övervakas. Här påminner det danska postspionaget om en dåtida signalspaning koncentrerad till hot mot kungen. I sin jakt på landsförrädare och oppositionella beordrade Fredrik VI att tusentals brev som skickades inom landet skulle läsas och censureras.
Andreas Marklund å sin sida berör postövervakningen i sin beskrivning av Magnus Stenbocks fångenskap i Danmark. Den danske spionchefen Christian Erlunds stora triumf var när han avslöjande Stenbocks flyktplaner. Enligt Marklund fick den svenske fältmarskalken panik när han insåg att hans post systematiskt blivit kontrollerad och läst. Både Pedersen och Marklund visar i sina böcker hur effektiv postövervakningen var under 1700-talet.
Förebilden och modellen för 1700-talets postspionage kom från Frankrike där postspionaget kan spåras tillbaka till medeltiden. Vid 1700-talets början hade det utvecklats till en välfungerande verksamhet. Alltihop samlat under namnet Cabinet noir, det svarta kabinettet. Verksamheten bestod i att snappa upp brev ur den ordinarie postgången och att öppna och läsa dem. Den information som bedömdes intressant kopierades och breven förslöts på nytt innan de skickades vidare till sin ursprungliga adressat.
Att återförsegla breven utvecklades med tiden till en avancerad konst och många av mottagarna upptäckte aldrig att deras brev varit öppnade och lästa. Motsvarande organisation fanns i Österrike där Geheime Kabinets-Kanzlei hade hand om postövervakningen. Liksom i Frankrike öppnade och läste kansliet posten.
Även i Ryssland fanns ett väl utvecklat postspionage under 1700-talet. När posten anlände till Moskva lämnades omedelbart vissa brev vidare till Katarina II som med stort intresse satte sig in i korrespondensen. Mycket talar för att det i Ryssland mot slutet av 1700-talet fanns en organisation liknande det franska Cabinet noir. Bland annat kunde Katarina II följa Gustav III:s krigsförberedelser under 1788 genom att läsa brev från den danske ministern i Stockholm. Den ryska kejsarinnan använde dessutom postförbindelserna för att sprida desinformation. Hon skickade vissa brev via Berlin, väl medveten om att det preussiska postspionaget skulle läsa posten och vidarebefordra informationen till statsledningen.
Men det var inte bara stormakterna som hade väl utvecklade spionorganisationer under 1700-talet. Även mindre stater, som Danmark, Holland och till viss del nämnda Preussen, hade svarta kabinett som öppnade och läste post. Huruvida det funnits någon liknande verksamhet i Sverige är mer osäkert. Några direkta spår från en sådan spionverksamhet har hittills inte hittats i arkivmaterialet. Förklaringen till det kan vara Sveriges geografiska position. Danskarna spionerade till stor del på post som skickades genom Danmark till och från Sverige. Frankrike och Tyskland ligger båda på den europeiska kontinenten och genomkorsades av de stora postlinjerna. Sverige utgör i det här fallet en ändstation. Det hindrar såklart inte att det kan ha förekommit svenskt postspionage under tidsperioden. Frågan är dock outredd och en framtida möjlig forskningsuppgift.
Gemensamt för 1700-talets postspionage är att det till stor del var en mycket välorganiserad verksamhet. Den genomfördes systematiskt i hemliga kontor, oftast under direkt överinseende av monarken i det aktuella landet. Det franska Cabinet noir fick sina order direkt från kungen och från chefen för det franska postverket. De vidarebefordrade listor på personer vars post regelbundet skulle övervakas.
I England var det statssekreterarna hos kungen som gav direkta order till Post Office om vilka personers korrespondens som skulle kontrolleras. Huvuddelen av postövervakningen inriktades på diplomatpost i olika former. Det var i de diplomatiska sändebudens post som spionerna hoppades komma över viktig information. Av den anledningen skrevs många diplomatbrev i chiffer och de svarta kabinetten utvecklade med tiden avancerade dechiffreringsenheter.
Med säkerhet har svenska diplomater utsatts för postspionage under 1700-talet. I flera av de bevarade breven från svenska sändebud ges förmaningar om att skriva försiktigt eftersom posten läses på vägen. I några fall skriver diplomaterna rakt ut att de vet att posten varit öppnad och att de därför inte kan skriva om vissa ärenden.
Postspionaget koncentrerades till speciellt intressanta personer eller postlinjer och beroende på underrättelseläget kunde extra resurser sättas in om så behövdes. I sin undersökning av det danska postspionaget drar Sune Christian Pedersen slutsatsen att det var en effektiv verksamhet. Danskarna visade med avslöjandet av Magnus Stenbock att de höll högsta klass när de gällde att snappa upp, förfalska och kopiera breven.
Till stor del är det också den bild som kan tecknas av 1700-talets signalspaning i Europa. Postspionaget var effektivt både genom att det gav information till statsledningen men också genom att det verkar ha varit allmänt känt att det förekom brevöppning inom de ordinarie postsystemen. Av den anledningen användes chiffer och i många fall skickades känsliga brev via olika postlinjer vid olika tidpunkter. Allt för att försöka slippa undan övervakningen.
Parallellerna med den pågående debatten om FRA-lagen är slående. Grunden för 1700-talets postspionage var att det fokuserades till de ordinarie postsystemen runt om i Europa. Sedan inledningen av 1600-talet hade det etablerats fasta och regelbundna postväsenden över i stort sett hela kontinenten.
Från 1680-talet hade användningen av dessa ökat dramatiskt. I Sverige sändes 1670 runt 100000 brev med posten. År 1720 hade mängden ökat till över 300000. Postspionaget riktade in sig på dessa formella kanaler för kommunikation och den tidigare forskningen har visat att det var en framgångsrik metod.
Det kan tyckas som väl enkelt att snappa upp brev som skickades med den ordinarie posten. Hemlig eller känslig information borde väl lämpligen skickas med andra metoder? Förklaringen är att posten under 1700-talet hade utvecklats till det överlägset mest effektiva kommunikationssystemet. Alternativen var helt enkelt inte tilltalande. Att sända brev med egna kurirer var dyrt och i många fall inte speciellt effektivt.
Likheten med dagens användande av internet är påfallande. Idag är mycket kommunikation hänvisad till att i en eller annan form använda sig av internet. Det är idag lika svårt att komma runt nätet som det under 1700-talet var att komma runt posten. Alternativen var, och är, helt enkelt för dåliga.
Ytterligare ett perspektiv på detta är den stora betydelsen av just brev under 1700-talet. Vi har idag svårt att förstå hur viktigt brevskrivande var under äldre tid. Det var via brev som riken styrdes och flera av de mest betydelsefulla statsledarna under 1700-talet ägnade sina dagar åt att skriva och skicka brev till olika ämbetsmän och funktionärer inom statsadministrationen. Att skicka brev med posten var helt enkelt en nödvändighet.
Den signalspaning som i dag debatteras under ibland högljudda former är i tillspetsad form en fortsättning på 1700-talets postspionage. Fredrik VI och Katarina II ville liksom dagens ledare försäkra sig om att ha kontroll på eventuella hot. Skillnaden ligger i att dåtidens hot till största delen ansågs riktade mot den auktoritära regimen. Dagens övervakning sägs istället genomföras till medborgarnas fromma och vara riktad mot i första hand terrorism. På det hela taget känns metoderna bekanta. När det gäller FRA-lagen kan historien till viss del sägas upprepa sig.
