Ibland beskrivs vår samtid som apolitisk eller postpolitisk. Vid en sökning på Google på begreppet ”postpolitik” handlar huvuddelen av träffarna om Posten, just det, om statens politik angående postväsendet alltså. Ytterst få handlar om det politiska begreppet ”postpolitik” och dessa träffar återfinns vanligen kring den intellektuella vänstertidskriften Fronesis, Attac, Aftonbladets kultursida eller diverse bloggar.

Begreppet postpolitik lanserades i debatten av filosofen Slavoj Zizek. I en intervju för Glänta (2001:4) sa han att: ”Vi lever egentligen inte i en postpolitisk värld, men det bestående universumet presenterar sig som en sådan, på så sätt att det ger sken av en grundläggande samhällelig överenskommelse om att inte längre behandla elementära sociala frågor som frågor om politiska beslut. De behandlas som enkla administrativa beslut eller förehavanden. Och de kvarvarande konflikterna behandlas till största delen som kulturella skillnader. Vi ser den globala kapitalismen och en eller annan form av tolerant demokrati som de ultimata formerna av denna föreställning.”

Bakgrunden var att efterkrigstiden hade uppfattats som en oavbruten tillväxtfas och där social ingenjörskonst, välfärdssamhälle och rationalitet legat till grund för organiseringen av vår tillvaro. Genom politisk kamp hade – i huvudsak – den västeuropeiska arbetarklassen fått privilegiet att bestämma agendan för samhällsbygget. Borgerliga krafter tvingades anpassa sig till välfärdsstaten. I en del litteratur kallas åren mellan andra världskrigets slut och oljekrisen 1973 för ”les trente glorieuses” (”de gyllene trettio”). Innebörden är att västvärlden under efterkrigstiden var en välfärdens framgångssaga. När efterkrigsgenerationen 1968 vände sig mot och rev ned de gamla auktoriteterna skedde en ideologisk förändring och när oljekrisen kom blev den materiella sårbarheten i det moderna samhället tydlig, och ifrågasättandena av den riktning som samhället tagit blev legio. Där såddes fröna till den förändring som i praktiken började synas först efter Sovjetunionens sönderfall och kalla krigets slut. Francis Fukuyama talade 1989 om ”historiens slut” och syftade då på ett slags fullbordan av utvecklingen och Samuel P Huntington valde 1993 att svara genom att se framtiden som motsatsen till utveckling och modernitet, nämligen som en ”clash of civilizations”. Båda dessa teorier stämmer väl överens med föreställningen om ett post-politiskt tillstånd.

Vi kan visserligen vara eniga om att talet om historiens slut var överdrivet, men vi kan inte förneka att nationalstaternas och politikens villkor förändrats efter 1990. Många av politikens domäner betraktas numera som marknadsangelägenheter eller som privata val för enskilda aktörer. Det är tveklöst så att den konstanta förändring som alla samhällen genomgår tog in på en annan väg efter efterkrigstidens moderniseringsperiod. Våra partier, våra valsystem och våra styrningssystem har alla sina rötter i moderniseringsepoken. Men även om nutiden självklart präglas av dessa sega och robusta strukturer så ser vi nu en annan gestalt bryta fram. Ett enkelt exempel kan vara riksdagsdebatten om FRA-lagen under sommaren 2008.

Sedan ett decennium har Sverige ett personvalssystem i riksdagsvalen där enskilda riksdagsledamöter kan avancera förbi partikamrater genom personröster. Om dessa ledamöter kommer in i riksdagen kommer de logiskt att ha dubbla lojaliteter – mot såväl partiet som de lokala partiväljarna. I valet 2006 kom flera borgerliga ledamöter in i riksdagen tack vare sin kritik av det övervakningssamhälle som länge förknippades med förre justitieministern Thomas Bodström. När dessa ledamöter i somras ville stå fast vid sin ståndpunkt att FRA-lagen var en del av det övervakningssamhälle de gått till val på att montera ned, pressades de i stället till att kvitta ut sig eller rösta mot sin övertygelse.

Detta är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att flera av de borgerliga partiernas policy i integritetsskyddsfrågor historiskt ligger närmare avvikarna än den nu intagna partilinjen. Folkpartiet har exempelvis tidigare uttryckligen hänvisat till informationsteknikens utveckling för att kräva en allmän och utvidgad lagstiftning till skydd för den enskildes integritet. Att flera ledamöter har tolkat dessa krav på sitt sätt, samtidigt som politiken ger mer och mer plats åt de individuella ledamöterna, leder ofelbart till skarpa utmaningar mot gamla styrningsstrukturer. Politiken är inte längre självklart organiserad i termer av kollektiva organ där den gemensamma linjen genererar lojalitet. Förr lät många partier ledamöterna rösta ”fritt” i så kallade samvetsfrågor men idag kräver alltfler politiskt aktiva större rörelsefrihet i många andra frågor.

I boken Den bästa av världar? Betraktelser över en postpolitisk samtid (Tankekraft, 376 s) har samhällsvetarna Mekonnen Tesfahuney och Magnus Dahlstedt samlat en skara skribenter för att reflektera över de här förändringarna som de väljer att benämna den postpolitiska samtiden.

Redaktörerna pekar på att vi ser entreprenörerna som vår tids hjältar. Enskilda riksdagsledamöter som går emot partilinjen skulle kunna liknas vid en entreprenör som vunnit sitt mandat på en viss tematik och som är villig att offra en del för sin ståndpunkt. Också kulten av Batman kan illustrera entreprenören, med känslighet för marknadens behov. Batman är anpassningsbar och flexibel, hans rätta jag är fördolt men han kommer när han behövs. Och han slår ned på den ondska som stadens politiska ledning inte rår på. Entreprenören är vår tids dygdeideal, inte den plikttrogne industriarbetaren, lojale partiarbetaren eller den punktlige kanslisten.

Ett typiskt uttryck för att entreprenören (och inte exempelvis fotbollskaptenen) är idealet i politiken, är kommunens organisering. Kommunala företag sköter idag det som våra föräldrar upplevde som naturliga uppgifter för det offentliga. Dalia Mukhtar-Landgren har i ett välskrivet kapitel pekat på hur det som marknadsförs som ”öppenhet” och ”mindre hierarkiskt” egentligen innebär att centrala offentliga uppgifter flyttas över från politikens sfär till den privata entreprenörens sfär. Politiken menar sig klara av att kontrollera och finansiera verksamheten medan själva utförandet sker via kommunala eller privata företag. Men för medborgarna är det därmed obegripligt vem som har ansvaret för att ett hus byggs på en viss plats, att mormor inte får komma ut och gå med hjälp av hemtjänsten eller att nyanlända flyktingar alltid ”råkar” hamna i samma stadsdel.

Mukhtar-Landgren skriver om Malmö men det skulle lika gärna kunna gälla Göteborg eller Stockholm. Möjligen är den sociala kontrollen starkare i mindre kommuner. Precis som Mukhtar-Landgren påpekar leder denna avpolitisering till att konflikterna placeras utanför det offentliga och politiska rummet. Varje krav, klagomål eller missnöje blir en privat fråga mellan en kund och en säljare. Sambandet mellan å ena sidan kraven och förväntningarna på medborgarnas delaktighet i det politiska systemet och å den andra sidan de tjänster och verksamheter som den offentliga makten tillhandahåller blir fullständigt perverterad. Varför skall medborgarna betala till stat och kommun för polis, vård och skola när det är Securitas, Capio eller ProCivitas (alla företag som tillhandahåller beskydd, vård och utbildning) som utför jobbet?

Medborgarens roll är att låta sig disciplineras, i alla fall om man skulle hamna i situationen att man inte kan försörja sig själv. Magnus Hörnqvist beskriver hur arbetsförmedlingens vision för de arbetslösa är en 40-timmarsvecka där själva schemaläggningen tycks vara en del i att göra den arbetssökande anställningsbar. Att arbetsförmedlingen slutat att förmedla arbeten och övergått till att matcha arbetslösa mot en alltmer rörlig arbetsmarknad är en generell iakttagelse. Men Hörnqvist visar hur individen anses ha ett personligt ansvar för sin egen disciplinering på en flexibel arbetsmarknad samtidigt som individen inte har utrymme för någon annan ordning än det industriella lönearbetets. Individualiseringen skapar alltså utrymme för personligt ansvar men ingen plats för makt över hur man vill organisera sin försörjning.

Boken uttrycker dock en ambivalens som, trots flera förtjänstfulla texter, lämnar en osäkerhet efter sig. Redaktörerna menar att postpolitiken är ”en överallt och ständigt närvarande spänning” mellan det traditionellt politiska och det som anses givet och därmed utanför politiken. Men redan på 1970-talet var slagordet att ”det privata är politiskt” och frågan om vad som var politik var en av de centrala stridsfrågorna. Jag förstår att bokens författare drar sina slutsatser på olika analytiska nivåer, men som läsare är det inte lätt att följa växlingen mellan å ena sidan ontologiska axiom och å andra sidan empiriska beskrivningar av verkligheten.

I flera texter talas också om förändring i termer av politisering och entreprenörialisering utan att skribenterna vare sig beskriver förändringens utgångspunkt eller belägger själva förändringen. Samhället förändras kontinuerligt; för att en specifik förändring skall vara intressant måste den preciseras. Exakt vad menar författarna med att beskriva samtiden i processtermer? Varför och exakt på vilket sätt har den spänning som post-politiken utgör materialiserats just nu? Boken lyckas inte teoretiskt definiera och problematisera samhällsförändringens mekanismer på ett sådant sätt att postpolitik framstår som en oundgänglig tolkningsram för samtiden. För mig framstår perioden efter 1968 och oljekrisen som en period av ultramodernitet, alltså en uppskruvad modernitet där moderniseringsprocessen vänder sig mot sig själv. Och ultramoderniteten har inte mycket plats för det kollektiva, det långsamma eller det oglamorösa. Även för mig framstår alltså det fenomen som idag benämns postpolitik som en konsekvens av västvärldens moderniseringsperiod. Men individualiseringen av medborgaren och en därav följande destabilisering av gemensamma projekt är de grundläggande mekanismerna, snarare än avideologisering och byråkratisering på styrningsnivån.

I den italienske journalisten Marco d’Eramos bok ”Slakthuset och skyskrapan. Chicago – En berättelse om vår framtid” (i svensk översättning 2004) ges en annan tolkning av fenomenet ”postpolitik”. Med hjälp av klassisk empirisk samhällsanalys beskriver d’Eramo hur det offentliga trycks tillbaka till förmån för det privata. Som exempel pekar han på den offentliga kollektivtrafiken som blivit den privata bilen, det offentliga torget som blivit den privata köpgallerian och den offentliga konserten som blivit den privata mp3-spelaren. Han spårar talet om ”postpolitik” till de år då Chicagoekonomerna, med Milton Friedman i spetsen, förändrade synen på staten. Det är numera, skriver d’Eramo, ”vanligt sunt förnuft att uppfatta allt med etiketten ’offentligt’ som ofrånkomligen mer korrumperat än det som etiketteras ’privat’, liksom det är sunt förnuft att se marknaden som mer transparent än politiken”.

Chicagos utveckling får illustrera västvärldens, kapitalismens och demokratins utveckling från fysisk plats för marknaden till ett socialt landskap för individens självförverkligande. Postpolitik, tycks d’Eramo mena, är helt enkelt att vilja reducera politikens omfång och kraft till förmån för marknadstransaktionerna. Hos d’Eramo finns en förklaring till det Tesfahuney och Dahlstedt kallar ett post-politiskt tillstånd. Men d’Eramos analys är empirisk och kan lätt förstås inom ramen för en politisk kamp, medan Tesfahuney och Dahlstedts antologi tenderar att leda in i determinismens labyrinter.