Gudaskymningen har skjutits upp, inleder idéhistorikern Mark Lilla, professor vid Columbia University, sin bok The Stillborn God: Religion, Politics, and the Modern West (Alfred A Knopf, 334 s). ”I dag har vi kommit till en punkt där vi ännu en gång utkämpar 1500-talets strider – om ­uppenbarelse och förnuft, dogmatisk ­renhet och tolerans, inspiration­ och samtycke, gudomlig plikt och vanlig hederlighet.”

Och verkligen: det går knappast en dag utan nya konflikter i gränslandet mellan religion och politik – de må sedan handla om skolavslutningar i kyrkan, religiösa friskolor, kontroversiella amerikanska pastorers stöd till amerikanska presidentkandidater eller dagstidningskarikatyrer. ”Vi antog att detta inte längre var möjligt, att människor hade lärt sig att skilja religiösa frågor från politiska och att fanatismen var död”, skriver Lilla. ”Vi hade fel.”

De senaste årens produktion av författare som Richard­ Dawkins och Christopher Hitchens­ är i stor utsträckning en reaktion på denna religionens oväntade återkomst som politisk faktor.

I den till upplägget monumentala Worlds at War: The 2,500-Year Struggle Between East and West (Oxford University Press, 548 s) skildrar den brittiske his­torikern Anthony Pagden, professor vid University­ of California, de religiopolitiska­ konflikternas långa historia från antiken till al-Qaida. Ämnet är stort – så stort att man, som den likaledes brittiske historikern Noel Malcolm har skrivit, kan undra­ om det överhuvudtaget är ett ämne.

Men Pagden har i denna världshistoria i tolv kapitel hjälp inte bara av sin avsevärda framställningsförmåga och sin lika avsevärda känsla för anekdoter och detaljer. Han har också en tes: konflikterna mellan Öst och Väst har en gemensam nämnare, nämligen religionens inflytande över politiken och lagarna. I Väst har politik och lagar mer eller mindre alltid, menar Pagden, varit en fråga om mänsklig vilja och mänskliga avsikter. Religionen har förvisso haft en stark ställning i samhället, men aldrig tillåtits kontrollera den politiska sfären.

I Öst har, fortfarande enligt Pagden, religionen­ inte bara utövat ett starkt inflytande över politiken – själva tanken på skilda sfärer, och på politiken som en exklusivt­ mänsklig sfär, har saknats. Redan­ historieskrivningens fader identifierade denna konflikt som grunden till alla andra konflikter: ”Herodotos historia är historien­ om en kamp mellan två civilisationer, två sätt att förstå politisk makt, två sätt att leva och till sist två uppfattningar om vad det innebär att vara människa”, skriver ­Pagden.

 Kristendomens uppkomst förändrade inte konfliktens struktur; tvärtom bekräftades skillnaden när Jesus som svar på frågan om huruvida det var rätt att ge kejsaren skatt sade: ”Ge kejsaren det som tillhör ­kejsaren och Gud det som tillhör Gud” (Luk. 20:25). Detta, menar Pagden, är ett av evangeliernas mest centrala yttranden: ”Kristus ville på detta sätt visa att hans rike ’inte var av denna världen’. Han hade inget otalt med kejsaren, eftersom kejsaren inte gjorde några anspråk på hans själ.”

På samma sätt som kristendomen ­bekräftade öst-väst-dikotomin genom att upprätthålla separationen mellan religion och politik, stat och kyrka, bekräftade ­islam samma dikotomi genom att underkänna just denna separation. Medan ­kristendomen i sig själv hade en sekulär tendens, erkände islam inga av Gud oavhängiga maktcentrum. ”Idén att det skulle finnas, som det gör i Väst, en sekulär lag”, skriver Pagden, ”en lag vars ursprung är mänskligt skarpsinne snarare än gudomliga bud och som därför inte bara kan förändras /… / utan också upphävas är ur det muslimska perspektivet meningslös.”

Nästa avgörande förändring i Västerlandet var, enligt Pagden, religionens stegvisa försvinnande ur vetenskapen och ­politiken från 1500-talet och framåt. Ja, ur politiken – för trots att ”stat och kyrka må vara separata storheter, som Kristus hade bestämt”, som Pagden skriver, så var det inte desto mindre vanligt att kungar härledde sin egen makt ur Guds makt. Men, kan man undra, insåg inte undersåtarna att det inte fanns något bibliskt stöd för den politiska makten? Det hade de kanske gjort, menar Pagden, om inte Bibeln hade varit i det närmaste hemligstämplad. ”Nästan från första stund som den hade allierat sig med Konstantins stat och börjat njuta dess många fördelar hade den kristna kyrkan, både i Öst och i Väst, gjort sitt bästa för att undanhålla för de troende hur subversivt det osminkade, oavbrutna budskapet från kyrkans grundare kunde vara.” Att kristendomen successivt marginaliserades innebar därmed att den återfick den roll som den, enligt Pagden, alltid borde ha haft: den blev en privatsak, utan inflytande över politik och juridik.

Denna marginalisering är i linje med Pagdens inställning till religion i allmänhet. ”Jag har inte försökt”, skriver han i förordet, ”att dölja att jag föredrar ett upplyst, liberalt, sekulärt samhälle framför alla andra­. Inte heller har jag försökt dölja att jag anser att myterna som har spridits av religionerna – alla religioner – har åsamkat mänskligheten större och mer långvariga skador än några trossystem.” Att kristendomen genom hela boken kommer lindrigare undan än islam är inte för att den skulle vara en sannare religion, utan för att den – åtminstone i Pagdens tappning – gör mindre anspråk på att spela en samhällelig och politisk roll.

Och det är denna religionens roll i politiken som konflikten mellan Öst och Väst handlade om och handlar om, enligt Pagden. Det är också vad den kommer att handla om: ”Det verkar osannolikt att kampen mellan Öst och Väst skulle ta slut i den nära framtiden”, avslutar han.

Ett parallellt spår i ”Worlds at War” är beskrivningen av mytbildningen kring konflikten mellan­ Öst och Väst. Denna beskrivning har inte bara den något olyckliga följden att Pagdens ­argumentation haltar något – han demonterar sin egen argumentation och går samtidigt vidare som vore den intakt – utan har också en tendens att villa bort läsaren: växlingarna mellan verkliga konflikters historia och historien om dessa konflikters användande i ideologiska syften går ibland så snabbt att de knappast märks, om de alls existerar.

Något olyckligt i detta sammanhang är också att Pagdens egen analys ligger så nära denna mytologisering av konflikten – så nära, faktiskt, att man aldrig vet om Pagden citerar för att illustrera mytologiseringen eller för att uttrycka sin egen ståndpunkt med hjälp av andra. Klart är i alla fall att det finns mycket som faller utanför Pagdens schematiska indelning i Öst och Väst – bara det faktum att det förra likställs med den muslimska världen och det senare med det kristna Europa­ antyder något av problemet.

 Och förenklingarna gäller inte bara islam; de gäller också i högsta grad kristendomen. Det ständigt sekulära Västerlandet med rötter i antikens Grekland må vara en tilltalande vision, men det är tyvärr­ inte historia. ”Modern politisk filosofi­”, skriver Mark Lilla, ”är en relativt sen uppfinning också i Väst, där kristen politisk teologi var den enda utvecklade formen av politiskt tänkande under ett millennium.”

Lilla behandlar i ännu mer koncentrerad form frågan om religionens förhållande till politiken, och är en lika stor anhängare av den sekulära liberala samhällsordningen som Pagden. Ändå kunde inte deras framställningar ha skiljt sig mera åt. Där Pagden målar upp historiska situationer och människor, koncentrerar sig Lilla på idéer; där Pagden förlorar sig i detaljer och paralleller är Lilla koncentrerad på ett enda övergripande tema; där Pagden är humoristisk och ironisk är Lilla djupt allvarlig.

Den största skillnaden är emellertid själva analysen av förhållandet mellan ­religion och politik i Västerlandets historia­. Medan Pagden menar att religionen förvisso har utövat ett visst inflytande över politiken men att detta inflytande snarast är att se som ett olycksfall i arbetet framställer Lilla den ”politiska teologin” – det religiöst grundade sätt att tänka som omfattar allt och gör anspråk på alla områden – som det historiska normalläget, också i Västerlandet. Den moderna människans svårighet att förstå hur andra människor kan förklara sina ställningstaganden i politiska frågor genom att hänvisa till vad Gud vill eller inte vill har alltså inte, enligt ­Lilla, att göra med någon millennielång konflikt mellan Öst och Väst. Snarare beror den på en utveckling inom Västerlandet, och en relativt sen sådan dessutom. Förklaringen är, skriver han, ”att vi skildes från vår egen långa teologiska tradition av politiskt tänkande genom en revolution i västerländskt tänkande som började för omkring 400 år sedan”. Detta särskiljande – den stora ­separationen, som Lilla kallar det – är ”Västerlandets mest utmärkande drag ännu i dag”.

Hur gick då denna historiskt unika revolution till? Först fallerade den kristna kosmologin eller ”världsbilden”. Denna världsbild var förvisso, som Lilla skriver, ett hopkok av influenser och hade ganska litet med de kristna urkunderna att göra. ­”Bibeln sysslar inte med spekulationer om världsalltets struktur; den gör antagandet att naturen är en god skapelse men att den förmedlar några grundläggande insikter i hur vi ska leva.” Det kosmologiska hop­koket var inte desto mindre viktigt eftersom det också innehöll en implicit politisk ordning. När den kristna kosmologin därför ifrågasattes i och med det som brukar kallas den vetenskapliga revolutionen försvann det traditionella sammanhang i vilket den kristna politiska teologin hade varit­ innefattad.

Därmed inte sagt att den inte hade klarat sig på egen hand. ”Att kristna härskare och deras teologiska försvarare hade haft fel om fysiken”, skriver Lilla, ”innebar inte att de nödvändigtvis hade fel i frågan om maktens legitimitet. En gudomlig uppenbarelse gällande det politiska livet var fortfarande möjlig.”

 Den kristna politiska teologin hade emellertid en formidabel fiende: Thomas Hobbes. Med honom börjar den stora separationen; hans mål med ”Leviathan” var, som Lilla skriver, ”att attackera och förstöra hela den kristna traditionen av politisk teologi”. Religionskrigen och -konflikterna hade visat vilken återvändsgränd den politiska teologin var – och rentav religionen som sådan. Dessa konflikter, som till sist hade handlat om förhållandet mellan Gud och världen, fick inte någon lösning hos Hobbes­; han underkände frågeställningen. För att förstå politiken och människan behöver­ man, enligt honom, inte veta något om Gud; faktiskt är talet om Gud bara en återspegling av den mänskliga erfarenheten. Eftersom bara människor är religiösa, måste också religionens orsak finnas hos människan.

Detta är, som Lilla noterar, ett felslut – men kanske historiens mest betydelsefulla felslut. För vad det innebar var att politiken kunde förstås helt immanent, utan hänsyn till Gud eller kosmos. Detta var den stora separationen: ”Moderna­ liberala demokratiers sätt att hantera religion och politik i dag är otänkbart utan den fundamentala åtskillnad som genomfördes av Thomas Hobbes.”

Men denna åtskillnad innebar inte den politiska teologins fullständiga försvinnande. Resten av ”The Stillborn God” handlar om hur den stora separationen gång på gång har ifrågasatts och den politiska teologin i olika former återkommit. Den protestantiska liberalteologin under 1800-talet var en sådan form – ”underförstådd, svag, bekväm, men inte desto mind­re en politisk teologi”, skriver Lilla. ­Också 1900-talet hade sina politiska teologer; ­Lilla lyfter exempelvis fram den protestantiske teologen Friedrich Gogarten.

Lillas bildspråk – den stora separationen, den andra sidan floden – ska inte tolkas som att han anser åtskiljandet av politik och religion vara permanent eller självklart ens i dag. ”Vi måste ständigt påminna oss själva om att vi lever i ett experiment, att vi är undantagen”, skriver han. ”Vi har få anledningar att förvänta oss att andra civilisationer ska följa vår ovänliga väg, som öppnades upp genom en unik teologisk-politisk kris inom kristen­domen.”