Polen är ett av Sveriges nära grannländer. Sjövägen är landet beläget drygt 100 mil sydöst om Sydsverige. Det är inte långt, men ändå har Polen länge setts som ett främmande och avlägset samhälle. Det har säkerligen att göra med att Polen under efterkrigstiden kom att tillhöra det sovjetiska väldet i öst. Därigenom stängdes landet för normalt kulturutbyte och vi skymtade bara Polens utveckling då och då genom springor i järnridån. Själv minns jag framför allt affischkonsten och en och annan film som gjorde intryck. Inte minst gällde det Andrzej Wajdas ”Aska och diamanter” som var en stark upplevelse under mina sena tonår.
Egentligen är det märkligt att kunskapen om Polen blivit så bortträngd ur vårt historiska medvetande. Under historiens gång har vi ändå haft mycket täta förbindelser med landet, något man påminns om vid läsningen av Peter Johnssons lysande bok Polen i historien (599 s. Carlssons 2009). Peter Johnsson, historiker och journalist, har under mer än 25 år varit korrespondent i Polen och hans kunskaper är djupt imponerande, närmast överväldigande. I det föreliggande arbetet berättar Johnsson om ett Polen som spelat en framträdande, om än ofta tragisk, roll i Europas historia. Han går igenom landets historia från äldsta tid fram till år 2009, och så vitt jag kan bedöma med samma djupgående inblick och lärdom. Det är en enastående prestation.
I svensk historieundervisning omnämns Polen i stort sett bara i samband med Vasakungarnas intrigerande, och för att Johan III hade en son som blev kung i Polen och också kunde göra anspråk på den svenska tronen. Under en tid sågs han också som Sveriges rättmätige konung, och det var nära att Sverige införlivats i en personalunion med Polen. Det blev inte så. Hertig Karl, sedermera Karl IX, lyckades i slaget vid Stångebro sätta stopp för Sigismunds ansträngningar. Det fanns emellertid ytterligare en tronpretendent vars legitimitet faktiskt var ännu större än Sigismunds. Hans namn var prins Gustav Eriksson Vasa, och han var son till Gustav Vasas äldste son Erik XIV och Karin Månsdotter. Som bekant blev Erik XIV utmanövrerad av sina båda yngre bröder, och Eriks och Karins son tvingades framleva sina dagar i Polen, ständigt förföljd av sina farbröders utsända lönnmördare. Han fick emellertid skydd av den sällsamt mäktiga och självständiga polska adeln under större delen av sitt rätt olyckliga liv.
När Polen åter dyker upp i svensk historieskrivning är det under Karl X:s och Karl XII:s brutala fälttåg, som i svensk historieskrivning och inte minst i Peter Englunds roman ”Den oövervinnlige” framställs i starkt förskönande dager. Peter Johnsson lyfter här fram de samtida polska källorna och den polska historieskrivningen, som drastiskt skiljer sig från den svenska, och som skildrar den svenska hären som ett ovanligt brutalt och hänsynslöst rövargäng. Det är en nyttig korrektion av kvardröjande nationalism i svenskt historiemedvetande.
Polens olycka var, som ofta framhållits i europeisk historieforskning, dess starka och självständiga adel. I själva verket var Polen under 1600- och 1700-talen en till monarki förklädd adelsrepublik. Makten över statens affärer låg i adelns händer och slutligen urartade denna form av adlig republikanism till att enskilda adelsmän hade vetorätt i sejmen, den polska riksdagen.
I ett skede då de omgivande länderna gick mot en ständigt stegrad centralisering som slutade i kunglig absolutism gick Polen i rakt motsatt riktning. Medan dess grannar kunde förfina den statliga skatteindrivningen och finansiera en stående armé, förblev Polen ett splittrat samhälle där adelns makt och rikedom växte på bekostnad av den centrala kungamakten. Denna utveckling stod inte att hejda, och den ledde till att Polen förvandlades till ett slagfält och blev ett offer för rovgiriga grannar. Först var det Sverige som under stormaktstidens dagar härjade landet, och när Sverige förlorat sin stormaktsstatus blev det de närmaste grannarna Preussen, Ryssland och Österrike som slutgiltigt slet landet i stycken.
Den svenska stormaktsställningen under 1600-talet är i sig en gåta. Vid seklets mitt uppgick landets befolkning bara till knappt två miljoner invånare, Finland inräknat, och det var dessutom agrart fattigt. Trots dessa faktiska omständigheter lyckades landet mobilisera och finansiera härar av enastående slagkraft. Polen förefaller ha varit en munsbit för den svenska krigsmakten, och härjningarna var, trots vad Peter Englund skriver i sin skönlitterära skröna om Karl X, oerhört brutala.
Polen var vid samma tid Europas till ytan största land, med bördiga jordar och med en befolkning som uppgick till åtta miljoner. Hur kunde det fattiga och glesbefolkade Sverige mobilisera en sådan militär överlägsenhet? Peter Johnsson ger en ytterst plausibel förklaring. Medan Sverige efter Gustav Vasa genomgick en kameral och centralistisk omvälvning som gav kronan vartenda öre av det överskott som bönderna producerade, förblev valkungadömet Polen feodalt splittrat. Kungamakten begränsades av de villkor adeln ställde vid kungavalen och lyckades aldrig upprätta en effektiv central förvaltning av landets stora resurser. De stannade på den lokalt förankrade och omåttligt rika adelns händer.
Författaren ger inte bara en överskådlig och spännande bild av Polens politiska historia, han lyckas också förmedla en utomordentlig bild av landets kulturella utveckling. Han reflekterar därtill över den romantiska filosofins och konstens ställning i det polska samhällets historia, och visar även här enastående kunskaper.
Boken diskuterar dessutom utförligt den judiska kulturens utveckling i Polen. Landet hade Europas största judiska befolkning och judarnas bosättning i Polen går tillbaka till 1200-talet. Då hade den kristet färgade antisemitismen brett ut sig i Västeuropa, och för att undfly denna flyttade judarna österut. Judarnas öden i Polen är mycket motsägelsefulla. I landet fanns ett slags religiös tolerans som gränsade till religionsfrihet. Detta gynnade givetvis den judiska befolkningen, men trots toleransen bredde antisemitismen ut sig, och efter religionskrigen på 1600-talet skedde en av de mest omfattande pogromerna i den europeiska historien. Under decennierna vid 1600-talets mitt förlorade minst en tredjedel av Polens judiska befolkning sina liv. Trots denna katastrof fortsatte den judiska invandringen till Polen.
Antisemitismen fortlevde, men antog mildare former och tycks under perioder ha varit relativt kontrollerad och lugn. Under 1900-talet flammade den emellertid upp på nytt. I samband med krigsslutet efter första världskriget och Polens återuppståndelse som självständig nation 1918 ägde omfattande upplopp och pogromer rum. Enlig Peter Johnssons framställning tycks mellankrigstiden ha varit en period av relativt mild antisemitism, även om det också under denna period förekom en del svåra pogromer. Judarna uppgick vid denna tid till cirka tre miljoner, och var den näst största befolkningsgruppen i landet. Lokaliseringen av de nazistiska dödslägren under andra världskriget vilade till väsentlig del på en rent logistisk kalkyl. Av dessa tre miljoner judar överlevde endast 300000, det vill säga tio procent. Många av de överlevande polska judarna var dessutom sådana som lämnat landet före det tyska överfallet.
I den nationella polska historieskrivningen har kriget och Förintelsen framställts som ett polskt lidande. Det var enligt denna historia polacker som dog i förintelselägren, Majdanek, Sobibor, Treblinka och Auschwitz. I själva verket var en överväldigande del, omkring 90 procent, av dem som här mötte sitt öde judar från en rad olika länder.
Utrotningen av den nästan tusenåriga judiska kulturen i Polen var alltså i huvudsak den tyska nazismens verk. Medan den polska antisemitismen sade till judarna att ”ni har inte rätt att leva bland oss”, påstod den tyska rätt och slätt att judarna ”inte har rätt att leva alls”–det finns grader också i helvetet.
Dock har historieskrivningen efter kriget och i synnerhet efter kommunismens fall kommit att korrigera denna bild på viktiga punkter. Enligt judiska vittnesmål försvårades varje försök att göra motstånd eller att undkomma den nazistiska mordmaskinen av den polska befolkningens nitiska utpekande av varenda jude som sökte undfly sina bödlar. Under senare år har förfärande avslöjanden kommit i dagen, bland annat genom Jan Tomasz Gross bok om händelserna i den lilla staden Jedwabne i juli 1940, då stadens kvarvarande judar brändes levande i en lada. Det aktiva mördandet genomfördes av den lokala polska befolkningen utan särskilt deltagande av den handfull tyska soldater som fanns på plats. Gross bok gav upphov till en häftig debatt, och var det första avslöjandet under efterkrigstiden av polackernas medskyldighet i judeförföljelserna under kriget. Den ledde också till resandet av en ny minnessten. Den tidigare hade lagt skulden enbart på nazisterna, den nya stenen berättade sanningen om polackernas roll i denna blodiga massaker.
Samtidigt skall det inte fördöljas att det fanns ett stort antal polacker som var beredda att med sina egna liv som insats söka rädda och gömma judar. En enastående roll spelade här en kvinna vid namn Irena Sendler som lyckades rädda 2500 barn undan en säker död genom att smuggla ut dem från gettot i Warszawa. Polen har också ett stort antal medborgare som av Yad Vashem i Jerusalem tilldelats status av Rättfärdiga, alltså människor som med stora risker var beredda att stå upp mot den nazistiska ordningens brutala raspolitik.
Under den kommunistiska epoken drogs en slöja över polackernas förbrytelser under kriget och deras samröre med nazisterna. Det kan förefalla egendomligt, men den sovjetiska kommunismen var av ideologiska skäl väsentligen inställd på att lägga hela skulden för judeutrotningen på Tyskland och nazismen, medan man gjorde vad man kunde för att släta över och förtränga andra folks delaktighet. Det har lämnat ett stort hål i polsk historieskrivning som dagens Polen måste ta itu med om landet skall kunna återupprätta sin trovärdighet och självkänsla.
Den sista tredjedelen av boken ägnar Peter Johnsson åt en bred framställning av den polska kommunismen och vägen ut ur den. Här understryker han den roll som den polske påven Johannes Paulus II, eller Karol Wojtyla som var hans privata namn, spelade. Valet av honom till påve var i det närmaste en provokation mot det sovjetiska väldet. Det har sagts att Kreml hade föredragit Alexander Solzjenitsyn framför Karol Wojtyla på den positionen, och det säger inte så lite om denne påves kvaliteter. Självfallet grundades hans starka ställning i det faktum att kritiken av den sovjetiska ockupationen hela tiden hade burits upp av den katolska kyrkan, som med ett försiktigt men skickligt lett motstånd lyckades hålla samman och ingjuta mod och viljestyrka i den folkliga opinionen. Påvevalet tycktes för polackerna bekräfta att de tillhörde Europa och inte Sovjetunionen.
Kanske är bokens sista del den allra bästa i hela denna enorma rundvandring i polsk historia. Författarens redogörelse för det moderna Polens ekonomiska och politiska problem är det klaraste jag läst i den vägen. Det är sällan man läser en så helgjuten och samtidigt vittfamnande historisk översikt över ett lands utveckling, en översikt som samtidigt kastar ljus över hela den europeiska scenen. Peter Johnssons bok är på en och samma gång ett kraftprov och ett mästerverk.
