Ledan och långtråkigheten är inte något man så snabbt som möjligt skall rädda sig undan. Det märkvärdiga finns just där man är och inte på någon annan plats. Så ­säger författaren Carl-Erik af Geijerstam, som vid 93 års ålder gått bort i dessa dagar. Han tillägger: ”När man lämnar det jag som står i strålkastarljuset och går in i vardagen erbjuds man nämligen möjlighet till äkthet.”

Att kunna – och våga – förbli i det spänningslösa, har för honom blivit till en uthållighetsetik, en maning i Vilhelm Ekelunds anda. Först när man förmår dröja vid det som är utan all retelse når man in till sin kärna. Det innebär att binda sig i tålamod vid det obetydliga omkring sig, att vara stilla i väntan, att inte förströ sig utan hålla ihop inför sin enformiga dag.

Med en sådan personlig integritet är ­naturligtvis risken överhängande att inte bli uppmärksammad. Carl-Erik af Geijerstam blir med sin ovilja att behaga en motröst mot kraven på spänning, oupphörlig förnyelse, alltmer intima avslöjanden. Han passar dåligt in i en tid präglad av skvaller och kittlingar. År 1972 skriver en känd kritiker i sin recension av diktsamlingen ­”Genomfärd”: ”I en prosadikt talar han om en författare vilken skriver år efter år utan att väcka någon uppmärksamhet. Han tänker väl på sig själv.” Dock är Geijerstam en ”mästare”, tilläggs det.

Diktaren debuterade 1936, 22 år gammal, förblev tigande åren 1950–67, medan vägen från och med 80-talet öppnade sig för ­honom. Under senare decennier har han i en jämn ström gett ut omväxlande poesi- och essäböcker. De senare handlar om sådant som tankemöten, läsintryck, småprosa, drömmar, författarporträtt. Lyriken och prosan är intimt förknippade – språket är i bägge fallen oförställt och konstlöst.

När författaren var några och trettio år drabbade honom en stor personlig sorg, hans unga finlandssvenska hustru gick bort. Det innebar att allting i hans liv stannade av. Detta ända tills han började läsa Vilhelm Ekelunds aforismsamlingar, till att börja med ”Sak och sken”. Upptäckten fick honom att vända sig bort från allting annat och sedan dess har han varit invecklad i ett samtal med Ekelund, lika nära som hade de befunnit sig i samma rum. Vad han till en början speciellt fäste sig vid var att denne så ofta tecknade utsatta förhållanden, sådana som tycktes obotliga. Geijerstam konstaterar att det var egendomligt. Han läste samling efter samling och fick aldrig nog: ”Jag upplevde det som en direkt och avsedd hjälp att komma över mina egna svårigheter.”

I sina genom hela livet förda dagböcker har han funnit anteckningar kring Ekelund som markerats med ett ”för mig”. Här har han känt sig träffad och fått hjälp och ­eggelse att söka sig vidare. Att läsa Ekelund leder inåt, menar han, mot ett område där man lär känna sig själv genom att rannsaka sig själv. I uppsatsen ”Medicina mentis” lyfter han fram andra Ekelundläsare, ofta hårt ansatta behövande människor som också de fått tröst och tillförsikt, bland annat en fånge i säkerhetsavdelningen på ett kaliforniskt fängelse.

Naturligtvis blev Geijerstam extra uppmärksam på de botemedel som den äldre kollegan hade att erbjuda. Det heter: ”För att inte bli vanmäktig inför varje dags angripande makter, både yttre och inre, både hårda slag och nålsting, skulle man betrakta dem som självklara och välkomna besökare, se dem som en förutsättning för att ens egen kraft skulle bli till.” Det var möjligt att leva ett produktivt och ljust liv, ja varje morgon erbjöd denna möjlighet om man var villig att ta emot den. (Senare mötte han också Ekelunds avspända sida, en förändrad hållning som blev betydelsefull.)

Författandet blev från och med nu för honom också ett arbete på den egna karaktären. Han tog till sig Ekelunds tankar om låghet, fattigdom, glanslöshet – man kan här urskilja en linje i den svenskspråkiga litteraturen med nedslag hos diktare som ­Runeberg, Almqvist, Rabbe Enckell och Gunnar Björling, Harry Martinson och Werner Aspenström. Givetvis blev han också intresserad av de läromästare Ekelund på sitt personligt intensiva sätt umgåtts med: de betydande antika författarna, Goethe, Schopenhauer, Nietzsche och andra. Även för Geijerstam blev litteraturen en livsangelägenhet och han är en av de få diktare som fram till nu utgör en förbindelselänk till den stora etiska bildningstraditionen. ”Allt egentligt studium innebär ju igenkänning och medvetandet om att bli upptagen i en gemenskap, att inte längre vara ensam med sin skymda sikt”, framhåller han.

Visst kunde man ibland kalla honom en moralist, men i så fall en lärare som på inga villkor vill predika eller tala om för andra hur de skall bete sig. ”Neej, inte vill jag förändra någon människa. Inte på något sätt. Var och en är för sig själv och är unik. Och så fort jag hör ordet strävande, känner jag en viss motvilja”, uttalar han sig i ett samtal.

Lågmält men inträngande berättar Carl-Erik af Geijerstam, decennium efter decennium, om en värld där han hellre vistas på tillvarons allmänning än fogar in sig i de led där författarna bevakar sina positioner och sneglar för att kontrollera sitt nummer i den pågående kapplöpningen. På allmänningen finner han tvärtom vad han kallar en ”gemensamhetsvärld”. Behovet att bli ”smekt” beskrivs i Vilhelm Ekelunds efterföljd som en frestelse, något snärjande som avlägsnar den skapande från det bästa inom honom själv. Att övervinna begäret efter lovord kommer att innebära en smärtsam avståelse. Dock går den livets ärenden. Då är man inte längre kvarhållen i förkvävande passioner utan nalkas något strävt och rent, där man befrias från det krampaktiga besittandet. Därmed kommer man bort från det ”förbannade revirtänkandet”.

I ett samtal säger han: ”Visst finns alltid hos diktaren lockelsen att träda fram i ljuset. Det vore så dumt att förneka det. Ändå har det vuxit till en livssyn hos mig att denne inte kan kräva att bli en röst som man lyssnar till.” Geijerstam har själv frestats att hålla sina konkurrenter under bevakning, men han har småningom i en djup befrielse upplevt att alla andas samma luft och arbetar med samma material.

Föreställningen om en ”allmänning” är sålunda något som upptagit honom: att äga fri passage, kunna vandra på den mjuka hedmattan utan att bli hindrad. ”En fyndplats ska man ju inmuta och gärna förse med inhägnad. Men jag vill helst inte ha något eget”, skriver han.

Anonymiteten har för honom haft en säregen lockelse. Han läser gamla dagböcker som han förde i 20-årsåldern: ”Det är alldeles otvivelaktigt jag som en gång skrev ner dessa tankar om att uppgå i något större, att man ständigt har nära sig möjligheten att försvinna i något annat. Nu mer än 40 år senare är de åter aktuella. Det är som om en grammatisk kategori hade kommit i förgrunden igen – de obestämda pronomina. De breder ut sig som okända sjöar dessa något, ingen, alla. I stället har jag – min, du – din blivit bleka och tonlösa och vill försvinna i dessa obestämt lockande vatten, bli en del av något större, som aldrig har varit avlägset men nära och obeaktat och åter igenkänt.”

Det som för de flesta kunde te sig som ett hot mot jaget innebär i stället för honom en stegrad livsförnimmelse. Andningen och hjärtats slag infogar honom som en liten del i en oändlig helhet, han får uppgå i ”den stora varelsen”. Individens sammansmältning med alltet – orientens ”tat twam asi” – har stämt överens med hans starkaste inspirationsögonblick. Vad man ville kalla Geijerstams ”mystik” är den för honom närmast ”heliga” tanken på alltings enhet.

Författaren menar att det är en styrka att inte hela tiden förnya sig utan hellre hålla fast vid sitt gamla vanliga jag och sitt gamla vanliga tema: ”Att upprepa sig kan nämligen vara ett tecken på att man befinner sig i sitt djupaste skikt”. Då är man trogen mot det bästa inom sig själv, då har man funnit sitt eget ”vatten att simma i”.

Sagans yngste pojke som ger sig av hemifrån med två tomma händer har alltid fängslat diktaren. I folksagan – lika magisk som drömmen – lever en tidlös värld, där vad som helst kan hända. Dock måste i sagan ett villkor uppfyllas. Och villkoret blir att inte överge sitt nödläge, inte fly ”alla de intetsägande dagarna” med deras njugga resurser och grå timmar. När det svåra möter får man betrakta detta som sin ”närmaste uppgift”. Om man inte överger stunden när det är kraftlöst inom en, ändrar det farliga karaktär och kan bli till en förlösande vändpunkt.

Att stanna kvar i det svåra betyder inte att man stagnerar utan att man antar en utmaning, något som går väl samman med de ”vandrartankar” som Geijerstam i så hög grad odlat. Här är han överens med sina föregångare, Goethe, Nietzsche, Ekelund och andra. Hos honom själv har vandrandet lockat fram en stilla hoppfullhet, och hur lustfyllt har han inte beskrivit uppbrottet, ingivelsens ögonblick, då han befrias från det alltför säkra och trygga.

Det ekelundska begreppet ”början” är hos Geijerstam ett närmast ljusomstrålat ord. Varje morgon bjuder ”början” på en möjlighet, det vill säga om man accepterar uppvaknandets hjälplöshet, ofärdighet och fumlighet. Hans morgondikter tecknar ­livets återkomst, ett öppet tillstånd med hela den osäkerhet som begynnandet innebär. Det elementära i livet – andning, syn, hörsel – ser han som ”nyhet”, som något att varje dag vakna upp till.

Diktsamlingen ”Uppenbar hemlighet” har Geijerstam kallat sin lyriska återkomst 1967, efter 17 ofruktbara poetiska år, kan det tyckas. Men han håller inte med utan skriver: ”I stort sett fann jag mig i min oförmåga och i mitt droppliv. Jag är vänd mot dessa dagars vanmakt – mot deras öppenhet var och en inför sitt himmelsfält.”

Tre inspiratörer finns bakom den uppen­bara hemligheten, tanken att människan med sitt slentrianseende stänger ute det viktigaste. De är Goethe, Emerson och den hos oss relativt okände dansken Ludvig Feilberg, också uppskattad av Ekelund. Det vardagliga väcker hos Feilberg ständigt samma förundran, framhåller författaren, ja ”själva luften är nog för att inspirera honom”. Blinda för den skatt vi har närmast oss gör vi oss enligt Geijerstam till ”flitmänniskor” och bosätter oss i en ”ambitionsvärld”.

När våra sinnen väcks ur sin sömn får vi del av en hemlighet som hela tiden varit ”uppenbar”, hela tiden legat där öppen framför oss. Plötsligt ser vi den. Det är inte fråga om ting som är svåra att iaktta, det handlar om att våra sinnen är tröga. Oförställt förvånad blir man bara över det alldeles vanliga och självklara. Det innebär för diktaren något av ett mirakel och så har han känt det ända sedan han började skriva: ”Något inom oss sträcker sig ut och öppnar sig mot omvärlden, mot det som är närmast, liksom den svarta snigeln skjuter ut sina horn och sträcker sig framåt, nära marken och alla små ting.” Geijerstam har liksom Lao Tse blick för det lilla, och framhåller: ”Småkrypen skänker oss nya utsikter och får oss att se världen i nya perspektiv” – deras närvaro gör att ens dagliga omgivning blir hemlighetsfull. Uppmärksamt studerar han skalbaggarnas krypande, ­”deras hjälplösa ryggläge och deras korta intensiva flygturer”.

I en tid besatt av buller och oväsen visar Carl-Erik af Geijerstam på något annat: tystnaden och tomheten, den ”intetfångst” som kan bli dagens och havets skörd. I ”Konvalescens” (en diktsvit i ”Strimmor av vanlighet”, 1985) återvänder författaren till livet efter en sjukdom. Dropparnas fall mot rutan får honom att förstå hur djupt han saknat det han varit borta från, ”alla ljusomflutna kvistar”, fibrerna som börjat ”leva och andas in / sitt första ljus”. I vintertystnad blir han förd ”allt längre in mot gränsen / till det ohörbara”. I svagheten har han funnit en bekräftelse som bevarats i låga och ödmjuka tecken. Nästan i triumf skriver han att tystnaden är

det dyrbaraste jag äger,

det som jag vaknar till

med orimlig vetskap

att den bevarar och skyddar

min enda och egna musik