Ju fler djur som försvinner från vår planet, desto starkare blir tydligen intresset för dem som ännu finns kvar. Dessa våra allt färre ordlösa grannar på jorden beskrivs ibland som mer givande bekantskaper än de allt fler och allt tommare mänskliga tunnor som i nyindividualistisk anda förverkligar sig själva och sin tomhet i gastronomins, rese- och upplevelseindustrins alltmer komplicerade och kostsamma ­turer. Det är inte onaturligt att ett sådant sakernas tillstånd gör ett nedslående intryck, särskilt på de äldre och mer eftertänksamma. Det bör emellertid inte vålla någon eskatologisk ångest, ty det är i själva verket alls inte nytt utan mycket gammalt. I sin skrift om djurens intelligens, som tillkom någon gång omkring år 100 eKr, ­berättar den kloke, humane och vanligen pålitlige Plutarchos från Chaironeia i Boiotien att ”elefanterna ber till gudarna utan att ha instruerats att göra så och vidare att de renar sig i havet och att de tillber solen när den går upp genom att höja snabeln som en hand.” ”Därför”, tillägger han, ”är detta djur det som är mest älskat av gudarna.” Det låter som en saga, men som informatör och garant åberopar Plutarchos kung Juba II av Numidien, som torde ha redogjort för dessa iakttagelser vid pass hundra år tidigare och som var känd för både lärdom och vederhäftighet.

I den tunna grekisk-romerska elit dit filo­sofen, levnadstecknaren, berättaren, kommunalpolitikern, skolledaren och offer­prästen Plutarchos hörde hade världen redan på hans tid blivit ganska effektivt avförtrollad. De allra flesta frågor som kunde hanteras med hjälp av direkt iakttagelse och egen kritisk reflexion diskuterades bildat folk emellan med en rationalitet som ibland kan förefalla torr, fantasilös och snusförnumstig. Plutarchos själv är en både typisk och framstående företrädare för denna elit.

En icke obetydlig marginal för fantasin och för rena stolligheter hade emellertid även filosoferna förbehållit sig. Den nästan fullständiga bristen på precisions­instrument som komplettering till ögon och öron, svårigheten att förflytta sig till avlägsna orter, där fantastiska uppgifter kunde kontrolleras, den sympatiska tron på äldre generationers visdom och förborgade kunskaper och slutligen inte minst oron för att trampa svartsjuka gudar på farligt ömma tår bidrog till att hålla denna toleransmarginal ganska bred. ­Härom kan man nu förvissa sig genom att läsa Plutarchos nyutkomna och för första gången i svensk språkdräkt publicerade bok Djurens rätt och vegetarism (Paul Åströms förlag, 165 s) i översättning och med introduktion och noter av Sven-Tage Teodorsson. Det är all anledning att lyckönska den lärde översättaren och kommentatorn till fullbordandet av ett arbete som är väsentligt mer omfattande och krävande – härom vet jag besked – än volymens format skulle kunna tyda på. Den ­inledande texten är dessutom kort, väl­skriven och informativ. Det finns i detta sammanhang all anledning att utsträcka lyckönskningarna till förlaget och dess ­ledare, professor Paul Åström, som med mycket begränsade resurser och med en väldig insats av egen tid, möda och uppfinningsrikedom lyckats hålla en med åren verkligt betydande utgivning av verk från och om den klassiska antiken vid liv. Förlagets utgivning omfattar idag en klassikerserie om drygt 20 nummer och ett ännu större antal böcker med anknytning till ämnesområdet.

För den verkligt kunskapstörstande erbjuder ”Djurens rätt och vegetarism” mer än vad dess titel utsäger, ty den innehåller inte endast översättning utan också den grekiska originaltexten som återges parallellt med den svenska. Den mer lättjefulle men i fråga om kvantitativ prestation ­ambitiöse läsaren kan således varje gång han läst en sida tillgodoräkna sig två. De texter som presenteras är ett urval av fyra bland de många småskrifter av Plutarchos som brukar sammanföras under samlingsbeteckningen ”Moralia” och som handlar om allt mellan himmel och jord, ja rentav om mer, ty författaren drar sig inte för astronomiska utläggningar. Inte heller så abstrakta ämnen som matematik är honom främmande. Huvuddelen av dessa korta essäer ägnas emellertid moraliska problem, och de fyra texter som nu framläggs på svenska hör hemma i den kategorin. De behandlar framför allt människans förhållande till och moraliskt acceptabla förhållningssätt gentemot djuren.

Plutarchos framstår här som övertygad talesman för ett milt och i möjligaste mån skonsamt beteende mot alla djur. I den uppfattningen, som han utvecklar med iver och talang, är han visser­ligen inte ensam eller ens originell bland antika författare. Inställningen till djuren var i själva verket ett ganska flitigt diskuterat ämne bland filosofer alltsedan Pythagoras på 500-talet f Kr och Empedokles ett halvt århundrade senare framförde argument för vegetarianism som närmast byggde på läran om själavandringen. Men även Platon och Aristoteles diskuterade dessa problem. En av de stora tvistefrågorna i denna debatt, som sträckte sig över fem århundraden, var om djuren kunde anses ha någon form av intelligens. Den långsiktigt mest inflytelserike av tänkare, Aristoteles, frånkände dem sådan förmåga, men redan hans lärjunge och efterträdare Theo­phrastos (död 288 f Kr) framhöll väsenslik­heten mellan djur och människor och utvecklade läran att även djuren borde tillerkännas någon form av rättslig ställning. Platons lärjungar fortsatte diskussionen.

På Plutarchos tid var en utpräglat human inställning dominerande i de ledande filosofiska kretsarna, och denna hållning fick stöd även i de romerska eliterna, bland annat hos Cicero. Även radikal vegetarianism var företrädd, om också inte särskilt vanlig Teodorsson erinrar i sin inledning om att dessa idéer, som varit döda under medeltiden, väcktes till liv under den antik­beundrande renässansen och att Michel de Montaigne var en vältalig förespråkare för ett rättsligt skydd för djuren. I denna som i många andra etiska frågor intar Plutarchos en förmedlande ställning. Han är inte vegetarian, men han ivrar bestämt för human behandling av djuren och vänder sig energiskt mot grymhet och plågsamma uppfödnings- och avlivningsmetoder i den mänskliga njutningslystnadens intresse.

I den första och längsta uppsatsen, ”Om djurens intelligens eller Huruvida djur på land eller i havet är mest intelligenta” är det nyss antydda spelrummet för stolligheter tämligen generöst utnyttjat i den omfattande exempelsamling med vilken författaren vill styrka sina teser. Framställningen får kanske en särskild prägel av att den är utformad som ett slags seminarieövning: en debatt mellan unga män om huruvida landdjur eller havsdjur är mest intelligenta; det kan förmodas locka debattörerna till att ta ut svängarna i beskrivningen av de djur vilkas gåvor man sätter högst i fråga om intellektuell utrustning.

För en läsare som är förtrogen med Plutarchos på en gång nyktert realistiska och skarpsinnigt inträngande psykologiska analyser i de levnadsteckningar över berömda greker och romare som är hans mest kända verk framstår det ändå som ett svårbedömt problem hur denne bereste och beläste iakttagare av människor och händelser kan acceptera den rika samling av exotiska märkvärdigheter som presenteras här (och som åtminstone för läsare med en smula bibehållen barnslighet gör framställningen nöjsam som en rövarhistoria). Sålunda berättar vår lärde författare: ”Krokodilhonan går nämligen inte längre och inte kortare sträcka utan just så långt från Nilen som floden det året kommer att svälla och översvämma och täcka marken. Där lägger den sina ägg. Om ­någon bonde träffar på dem, vet han därför själv och omtalar det för andra bönder, hur långt floden kommer att nå. Hon mäter alltså upp avståndet för att varken äggen eller hon själv skall bli våt när hon ruvar.” Inför denna svårbegripliga märkvärdighet tar Plutarchos till den reservförklaring som han i sista hand, som den fromme Apollopräst han också var, alltid kan hjälpa sig fram med: krokodilens förmåga är övernaturlig; den beror på gudomlig mellankomst. Det är en näraliggande förklaring när det som här är fråga om märkvärdigheter i Egypten. Ty det tycks vara en vanlig föreställning även bland högst ­rationella greker att i det landet allsköns egendomligheter ofta inträffar, gudarna är särskilt aktiva och forskningsresenärernas informatörer – prästerskapet – besitter mycken urgammal hemlig visdom.

Som helt naturliga fenomen i Plutarchos värld noteras däremot fiskarnas omtänksamma socialitet: när en papegojfisk svalt en krok, skyndar de andra till och tuggar av reven, liksom anthiasfiskarna när någon stamfrände råkat i olycka ställer sig under reven och sågar av den med sin taggiga och vassa ryggfena. I fråga om hjälpsamhet ger vår författare vattendjuren ett visst försteg framför landdjuren.

I de båda föreläsningarna över ämnet ”Om att äta kött” – både bevarade i ofullständigt skick – när Plutarchos humana förkunnelse imponerande höjder i både sakligt och stilistiskt hänseende. Som redan har påpekats fördömer han inte generellt köttätande, men han avvisar alla argument som bygger på att det skulle vara något för människan naturligt – han hävdar tvärtom att det snarast är hälsovådligt – och han omger animalieproduktion och köttdiet med långtgående förbehåll i fråga om både omfattning och metoder. ”Ty vilken middag är inte kostsam”, frågar han, ”för vilken någon levande varelse har måst mista livet? Anser vi att livet har ringa värde? Jag skall kanske inte nu gå så långt som att säga, att det är din mors eller fars eller väns liv, eller ditt barns, som Empedokles hävdade. Men det var i alla fall ett liv som hade sinnesförnimmelser, syn, hörsel, före­ställningsförmåga och intelligens, vilket varje levande varelse har fått av naturen för att kunna skaffa sig vad som passar för den och undvika vad som är den främmande?” Högstämd är också den avslutande korta uppsatsen i samlingen, ”Om föräldra­kärleken”. Även den handlar i första hand om djuren. ”Överhuvudtaget gör djurens kärlek till avkomman de fega modiga, de loja energiska och de glupska sparsamma med maten, såsom fågeln hos Homeros, som bringar mat till sina ungar, ’varenda smula hon hittar, fast hon själv har det svårt’, ty hon föder ungarna med sin egen svält.”

Plutarchos driver sin djurvänliga kampanj även med burlesken som vapen. Ett lika okonventionellt som briljant debattinlägg är dialogen mellan Odysseus och en av hans följeslagare som av trollkvinnan Kirke förvandlats till svin och som nu av henne satts i stånd att föra ett samtal med sin gamle hövding på mänskligt språk och dessutom fått hennes löfte att om han så önskar åter bli männi­ska och följa Odysseus hem till Ithaka. Till hjältens häpnad vägrar Gryllos – så heter det talande svinet – bestämt att åter bli människa. Han föredrar av många skäl att förbli svin, och han utvecklar med stor ­talang djurens överlägsenhet i fråga om dygd, mod och särskilt måttfullhet vid stillandet av alla begär. Plutarchos, som ansåg sig leva i en värld befolkad av njutningslystna veklingar, använder detta tillfälle till att genom det klarsynta svinet Gryllos mun med furia gissla frosseri, dryckenskap och allsköns artificiella och perverterade sexuella njutningar. Det kan han göra utan att skällas för moraltant, ty han hade turen att vara en av de gamla grekerna, och dessa präglas, som alla vet sedan Winckelmanns och Goethes dagar, vad de än tänker och säger, av ”ädel enkelhet och stilla storhet.”