En figur i en av Borges fabler återberättar ”Don Quijote” i vårt århundrade; utan att ändra några av Cervantes ord gör han romanen till ett nytt och oväntat modernt verk. Något liknande gäller Holger Thesleffs senaste bok, Platon (Pegas AB, Lund, 1990). I mycket nära anslutning till Platons egna ord refererar och analyserar han huvuddragen i dennes filosofi och sätter in dem i deras historiska och idéhistoriska sammanhang. Det sker med en spänst, klarhet och fräschör i både tanke och stil som gör att man läser de 330 sidorna med lustfylld spänning och rik behållning.

Thesleff, f d professor i grekiska vid Helsingfors universitet, kommer väl förberedd till sin uppgift. Redan 1967 gav han ut ”Studies in the Style of Plato”. 1982 följde ”Studies in Platonic Chronology” och förra året några tillägg och justeringar i tidskriften ”Phronesis”.

Den nu aktuella skriften har flera föregångare av svenska författare. Den enda som Thesleff åberopar i sin resonerande bibliografi är Hans Larssons ”Platon och vår tid” från 1913, och visst står den sig fortfarande gott. Detsamma gäller emellertid Claes Lindskogs analyser i sjätte delen av hans Platonöversättning, 1926. (Denna reviderades och kommenterades för övrigt av Thesleff 1984–85.)

Dessutom kunde Gunnar Rudbergs ”Platon” (1943) gott ha nämnts – den innehåller åtskilligt av varaktigt värde. Likaså exempelvis Anders Wedbergs ”Plato's Philosophy of Mathematics” (1955), en bok som bjuder på betydligt mer än vad titeln antyder. Bland annat ger den en förebildligt klar analys av idéläran. Se nu på allra sistone också idé- och lärdomshistorikern Gunnar Erikssons stimulerande bok ”Platon och smitaren”.

Till de allmänna bibliografier som Thesleff nämner kan fogas J B Skemps 63-sidiga översikt i ”Greece & Rome, New Surveys in the C1assics” 10, 1976.

Bland antika skriftsamlingar på grekiska är det, påpekar författaren, bara Homeros och Nya testamentet som röner samma intresse från forskarnas sida som Platon. Många av dem, kan man tillägga, har på senare tid läst honom med blicken skärpt av vad de inhämtat hos analytiska filosofer som Russell, Moore, Wittgenstein, Ryle och Austin. Mot den bakgrunden står värdet av en aktuell introduktion utan vidare klart.

Thesleff skisserar först bakgrunden till Platons liv och lära. Mer än brukligt framhåller han de äldre intellektuella traditioner som ingår i de sokratiska dialogerna. Så till exempel påverkades Platon mycket starkt av Pythagoras (aldrig i skrift fixerade) tankesystem med dess läror om tal och matematiska relationer som alltings urgrund, om kosmos som en hopfogning, ”harmoni”, av olikvärda motsatser, om själavandringar, osv. (Den som vill veta mer om det pythagoreiska inflytandet kan med fördel ty sig till fjärde volymen, 1975, av Guthries ”History of Greek Philosophy”.)

En annan, något senare, jonisk filosof som tilltalade Platon var Herakleitos. Ytterst betydelsefull för honom var också den tradition som skapats av Parmenides från Eleia i Syditalien, under första hälften av 400-talet; enligt denne finns det en enda sann värld, tankens, till skillnad från den skenvärld vi lever i.

Platon ser tillvaron och världsalltet som en helhet, förverkligad dels på ett högre, mer bestående, därfår reellare och sannare plan, dels på ett lägre plan, som motsvarar den brokiga, fåränderliga och otillförlitliga sinnevärlden omkring oss. Denna vision kan enligt Thesleff uppfattas som en projektion av bl a Parmenides tankegångar och, inte minst, av pythagoreiska balans- och harmoniläror. Generellt påverkades Platons tidiga filosofi av såväl försokratiskt som sokratiskt tänkande; redan från början var den en syntes av äldre grekiska idéer.

Thesleff varnar för att hans teser i flera avseenden är hypotetiska och att hans tolkning av dialogerna delvis bryter med en ungefär hundraårig konsensus bland flertalet Platonkännare. Det hypotetiska förklaras av att Platon ingenstans uttryckligt redogör för de bakomliggande filosofiska sammanhang som dialogerna speglar.

I sina resonemang kommer Thesleff onekligen fram till mycket djärva – många vill nog säga chockerande – slutsatser. En rad dialoger betecknar han, i en glidande skala, som halväkta eller oäkta: de är inte författade av Platon själv utan av vänner och elever i Akademin (mestadels omöjliga att identifiera). De halvautentiska och de flesta icke-autentiska verken bygger på uppslag Platon gett eller diskussioner han deltagit i. Till denna kategori hänförs bl a den underbart levande lilla dialogen ”Kriton” (skildrande morgonen i fängelset då Sokrates vägrar följa vännens råd att fly undan dödsstraffet). ”Laches”, samtalet om tapperheten, vanligen uppfattad som en av Platons allra tidigaste dialoger, anser Thesleff vara skriven aven elev på 370-talet. I ”Den Mindre Hippias”, allmänt betraktad som äkta och tidig, ser han en akademisk seminarieövning från slutet av 370-talet eller början av 360-talet. ”Den Större Hippias” är inte heller avfattad av Platon fastän denne säkert medverkat i de diskussioner ur vilka dialogen tog form. Även den berömda dialogen ”Ion”, om dikten, fantasin, inspirationen, betecknas som halväkta, liksom ”Eutyphron”, om fromheten.

Under de senaste hundratjugo åren har man med hjälp av detaljerade matematisk-statistiska beräkningar undersökt sådant som partiklar, synonymer, undvikande av hiatus, slutrytmen i satsen, osv i den bevarade samlingen på över femtio dialoger och andra skrifter för att på så sätt datera dem och avgöra deras äkthet. Thesleff har inte mycket till övers för denna sorts ”stylometri”. Dialogernas språkbruk – också de uppenbart oäkta samtalens – är, hävdar han, betydligt mer enhetligt än man kanske väntar sig, och skillnaderna i Platons egna stilhumör är större än de språkliga differenserna mellan vissa äkta och oäkta dialoger.

Däremot ser han i dialogteknikens litterära aspekter värdefulla kronologiska kriterier och anser bland annat att den indirekta, ”refererade” formen föregått den direkta, ”dramatiska”. Den senare uppstod i Akademin, där man känt ett behov av att ”återuppföra” platonska samtal som ett led i dialektiska övningar. Härav följer att de korta, huvudsakligen resultatlösa (”aporetiska”) dialogerna inte är tidiga, eftersom de för det mesta har dramatisk prägel. En annan hypotes är att vissa av de längsta dialogerna kan ha reviderats en eller flera gånger.

Viktigt är enligt Thesleff att det ej finns någon anledning att tro att dialogerna direkt speglar Platons filosofiska utveckling. De är ”filosofiska dramer, ... konstverk, och utgör alltså komplexa synteser av tankar, attityder och visioner vilkas filosofiska tyngd och analyserbarhet varierar beroende på ifrågavarande dialogs funktion och vilken publik Platon råkar ha för ögonen”.

Analysen av ”Timaios” och dess oavslutade fortsättning ”Kritias” ägnas drygt femton sidor, fullt motiverat eftersom den mytisk-kosmisk- (inte komisk som det råkar stå) fysiska visionen i ”Timaios” lade grunden till hela den senare antikens världsbild. Det största utrymmet får emellertid ”Staten”, helt naturligt med tanke på den hårda kritik som redan på 1930-talet började riktas mot Platons syn på förhållandet mellan stat och individ och som kulminerade i Karl Poppers bok ”The Open Society and its Enemies” (I, 1945).

Popper, som fördrivits av nazisterna, fann nationalsocialismens filosofiska rötter hos Hegel och dennes andliga rötter hos Platon. De västliga demokratierna är öppna samhällen som åstadkommer sociala reformer på empirisk grund. Platon pläderade däremot får ett slutet samhälle och använde sitt intellekt får att ursäkta tyrannisk makt, utövad aven liten elitklass i ett oföränderligt kastsamhälle. Han svek sin lärare Sokrates och var demokratins svurne fiende, en proto-fascist, en rasist, en förelöpare till nazisternas grumliga spekulationer om Blut und Boden.

Poppers aldrig slutgiltigt avvärjda utfall får Thesleff att tala om en ”våldsamt förenklande polariseringsprocess” i debatten.

”Man lär sig inte av Platon att … göra revolution, att bygga upp en polisstat, att utplåna det individuella, att hata utveckling, empiri, frihet, behag och lust, att pervertera kärleken, att trösta sig med övermänniskotro, chauvinism ..., att filosofera om abstraktioner utan relevans för verkligheten ... Snarare lär man sig att se oförskräckt kritiskt på allt sådant, både på konventionella normer och alternativ till dem.”

Platon lade, tillsammans med Sokrates och Aristoteles, den filosofiska grunden för Västerlandets kultur. I vår egen tid (1941) konstaterade den framstående metafysikern A N Whitehead att Europas filosofiska tradition består av en serie fotnoter till Platon. Inte är han så originell som man ibland menat, och visst har han ofta under senare år varit mer omstridd än beundrad. Som diktarfilosof är han emellertid, skriver Thesleff, unik:

”Världshistorien torde inte uppvisa något annat exempel på en så vittspännande kombination av rationellt tänkande och visionärt konstnärskap. En del av den platonska problematiken sammanhänger med just detta unika spänningsförhållande. ”

Med utsökt finess beskriver författaren de platonska dialogernas egentliga natur: de kastar fram frågor utan att besvara dem, diskuterar ur alltid nya synvinklar, rymmer tankelekar bortom gränsen får det möjliga, visar upp en ibland bisarr humor och tecknar ofta suggestiva miljöer ”där sympatierna fördelar sig på flera personer och det är många som slutligen har rätt, var och en på sitt sätt eller ingen”.

Platon är ironikern, ifrågasättaren, den ständige utmanaren.