När jag var i Amsterdam i början av juni passade jag på att besöka ett av stadens främsta turistmål, Anne Franks hus. Det ligger vackert beläget vid en kanal och en kyrka, ständigt omgivet av köande turister på dagarna. Detta övergivna gömställe förblir emellertid en sorgsen plats, slutförvaring för en alldeles för kort dagbok. Många drar kanske en suck av lättnad när rundturen avslutats – det är som att lämna ett fängelse. Men när Anne Frank och hennes familj fördes ut ur byggnaden var det förstås inte till någon frihet. Tvärtom, i början av augusti 1944 transporterades de till ett SS-högkvarter, senare till uppsamlings­läger och godståg till olika koncentrationsläger. Anne Frank dog i Bergen-Belsen, bara en månad innan de brittiska trupperna anlände i mars 1945.

Hade inte någon kunnat skynda på kampen mot barbariet? Anne själv hoppades i sin dagbok på den allierade strategins mer storslagna framsteg, som radion i gömstället rapporterade om: Italiens kapitulation i september 1943, landstigningen i Normandie i juni 1944. Det var ju faktiskt denna blodiga och strikt kalkylerade framryckning som till sist åstadkom Tredje rikets kollaps.

Ändå kanske det i dag finns mer att lära av ett annat slags motståndsprojekt. Jag tänker på den tyska militära motståndsrörelsen, som försökte döda Hitler med en bomb dold i en väska, den 20 juli 1944. Det var ett projekt som misslyckades, men det visar på det nära sambandet mellan viljan att handla rätt och förmågan att handla strategiskt.

En av de sammansvurna, den höge generalstabsofficeren Henning von Tresckow, hade redan anförtrott sin ordonnans tanken att det nu var nödvändigt att skrida till verket, trots att chansen att lyckas var så liten. Motståndsrörelsen måste visa att den vågade ta det yttersta steget, menade ­Tresckow. Ändå har attentatet den 20 juli ofta missförståtts. Antingen har det sagts vara ett cyniskt försök inför insikten om att kriget var förlorat, som om tyska armén först då ville förhandla om fred. Eller så har det sagts vara en desperat handling, ett försök att bli av med nazismen bara genom att döda diktatorn. Var och en av dessa förklaringar fångar säkert enskilda militärers hållning, men ger inte någon rättvisande bild av den militära motståndsrörelsens anda.

Professorn i historia vid McGilluniversitetet i Kanada Peter Hoffmann har nyss, i ett av den ryska säkerhetstjänstens (FSB, tidigare KGB) arkiv, hittat ett avgörande dokument från den sammansvärjning Tresckow deltog i. Hoffmann redogör för sitt fynd i artikeln Oberst i.G. Henning von Tresckow und die Staatsstreichpläne im Jahr 1943 i vårnumret av den tyska samtidshistoriska kvartalstidskriften Vierteljahrshefte für Zeitgeschichte (2/2007). I arkivet har Hoffmann tagit del av detaljerade planer för den så kallade operation Valkyria, i en version från september eller oktober 1943. Dokumentet, som legat bortglömt sedan 40-talet, men för några år sedan lokaliserades av ryska forskare, kallas ”kalendarium”. Det anger var Hitler skulle mördas och hur utvalda delar av den tyska armén därefter skulle överta rikets styre. Därmed bevisas än en gång att den militära motståndsrörelsen varken handlade cyniskt eller i desperation.

Dokumentet har bevarats tack vare att en av deltagarna i sammansvärjningen mot Hitler, generalstabsmajoren Joachim Kuhn, 1944 togs tillfånga av ryssarna, och senare kunde leda en rysk ”folkkommissarie ansvarig för inre säkerhet” till den plats i det forna högkvarteret för den tyska arméledningen vid östfronten, där han hade grävt ner de hemliga planerna för en statskupp.

Visst är det redan bekant för forskarna att de sammansvurna länge hade smitt de planer som den 20 juli 1944 resulterade i ett sista misslyckande. Redan i mars 1943 lyckades man placera en bomb på ett plan som transporterade Hitler från östfronten. Men detonatorn utlöstes aldrig, förmodligen på grund av den stränga kylan. De dokument Hoffmann nu fått tillgång till och satt in i sitt sammanhang utgör emellertid en viktig länk i den långa händelsekedja som leder från generalstabschefen Ludwig Becks avgång i augusti 1938 – en allvarlig protest, vars betydelse emellertid reducerades när Storbritannien och Frankrike strax gick Hitler till mötes i München – till attentatet den 20 juli. Då kunde den revolterande armén för en kort stund ta befälet över det ockuperade Frankrike. Denna framgång åtföljdes tyvärr inte som planerat av någon kupp i Berlin, utan i stället avrättades de flesta deltagarna, eller tilläts ta sina egna liv.

Det nyfunna dokumentet visar emellertid att Valkyrias ”kalendarium” hösten 1943 bestod av en oväntat ambitiös handlingsplan, med fler detaljer om vilka förband som kunde anförtros uppgiften att ockupera olika delar av Tyskland och arrestera ledande medlemmar av säkerhetstjänsten, SS och partiet. Den fundamentala svårighet som den militära motstånds­rörelsen alltid kämpade med var att de politiskt insatta militärerna i generalstaber (som också kunde förutse Hitlers rörelser) inte förde befäl över trupper, medan de generaler som faktiskt direkt förfogade över ansenliga styrkor var bundna till ett frontavsnitt och inte utan anledning kunde tåga mot Berlin. Den strategiska uppgiften bestod i att ta makten inuti landet utan att skapa kaos.

Åren efter kriget debatterades frågan om den tyska nationens skuld till Förintelsen och särskilt ledande gruppers ovilja eller oförmåga att stoppa Hitler. Då fanns det dock en tendens att skyla över det faktum att merparten av den tyska militära ledningen aldrig vågade göra uppror.

Glömskan förklaras av att det ju på 50-talet gällde att inlemma Västtyskland i Nato och det blivande EG. De tyska militärer som ändå hade kämpat mot Hitler förklarades ha varit idealister, som hatade Hitler tack vare sin höga kultur, men i gengäld inte särskilt väl begrep vare sig taktik eller strategi. Därför var det inte så konstigt att de inte kunde skaffa sig inflytande över hela armén. Huvudtanken var förstås att det ”egentliga” Tyskland inte alls var militaristiskt. Blixtkrigets stora taktiker, fältmarskalkerna Guderian och von Manstein, var onekligen experter på krigföring mot ryssarna, en vid denna tid nyttig kunskap. De sades därför ha varit ”tekniker”, som inte begrep sig på politik och därför inte kunde göras ansvariga för Hitlers tyranni.

Sant är att den tyska armén i allmänhet hade fokuserat krigföring vid fronterna, medan huvudansvaret för folkmorden i ockuperade länder tillföll SS, säkerhetstjänsten och Gestapo. Men särskilt vid östfronten deltog även armén aktivt i förföljelsen av civilbefolkning och krigsfångar. Det förklarades vara ett nödvändigt försvar mot det svårhanterliga partisankriget.

Även om Peter Hoffmann noterat att Henning von Tresckow hörde till det fåtal som kritiserade de militära övergreppen mot civila, dröjer Hoffmann ogärna vid Tresckows minst sagt tvetydiga skäl för sin kritik – nämligen att övergreppen dels befläckade de tyska soldaternas förment oantastliga heder, dels var kontraproduktiva, eftersom hårdhet mot civilbefolkningen i Ukraina gjorde det svårare att vinna anhängare för den tyska ockupationen.

I Tyskland lika väl som i andra länder har man alltså valt att komma ihåg bara utvalda delar av världskriget, medan andra erfarenheter placerats i skymundan. Att vissa personer blankt ljög om sitt aktiva deltagande i Förintelsen var säkert inte ovanligt, men varje personlig redogörelse fick också sin särskilda klang (av mer eller mindre äkta vittnesbörd) först tack vare viljan att lyssna hos den vida publiken. Fältmarskalk Erich von Mansteins rykte utgör ett gott exempel på komplexiteten i denna minnesprocess, det har historikern Oliver von Wrochem nyss visat i en grundlig utredning av Mansteins centrala roll som vittne i efterkrigstidens Tyskland.

Manstein blev berömd i väst – hamnade rentav på Times omslag – eftersom han 1940 personligen hade fått tillfälle att inför Hitler lägga fram en innovativ plan för hur Frankrike skulle besegras. Det skulle ske genom ett våghalsigt anfall med kraftsamling av pansar, liksom ”i ett snitt med en skära”, tvärs genom de belgiska Ardennerna, med syfte att skära av förbindelsen mellan Paris och de allierade huvudstyrkorna, som förmodades kunna bindas norr om det tyska huvudanfallet. Efter att ha bearbetats av den tyska generalstaben förde just denna plan tyskarna mot den överraskande segern över de kvantitativt överlägsna franska och brittiska styrkorna i maj 1940.

Manstein blev senare medveten om motståndsrörelsens aktiviteter, men vägrade delta. Han sägs torrt ha konstaterat: ”preussiska fältmarskalkar gör inte myteri”. I gengäld blev han under tillbakatåget från södra delarna av Sovjetunionen osams med Hitler, och fråntagen sitt befäl. Kontroversen med Hitler bidrog säkert till att Manstein efter kriget snart frisläpptes, efter amerikanska och brittiska påtryckningar. Detta fastän han hade dömts till ett långvarigt fängelsestraff för att ha beordrat inhuman behandling av krigsfångar på Krim.

Wrochem är i sin kritiska biografi inte ute efter att kort och gott förklara Manstein för skyldig, utan vill snarare tydliggöra minnespolitikens mekanismer. Wrochem kan således notera att den brittiska viljan till mildhet mot Manstein också innefattade en pragmatisk ovilja att skapa martyrer.

Jag menar att en sådan tidstypisk ­förlåtande attityd gentemot taktikern också balanserats av en nedvärdering av den strategiska förmågan hos de verkliga motståndsmännen, alltså Ludwig Beck, Henning von Tresckow och Claus Schenk von Stauffenberg. I de flesta västliga demokratier var det nämligen vid denna tid attraktivt att tänka sig att en soldat per definition var ett lydigt redskap, som i bästa fall arbetade för demokratiskt valda parlament och regeringar. Verklig strategi företräddes av Roosevelt och Churchill och deras efterträdare, som i gengäld trodde sig veta att slagfältsarbetet borde tillåtas fortskrida utan politisk inblandning. Att låta Manstein och Guderian framstå som usla politiker och tekniska orakel passade alltså samman med den bild av den ideale soldaten man ville skapa i väst. Soldater som satte moralen högst framstod som mer tveksamma förebilder.

50 år senare borde det tvärtom stå klart att väpnade konflikter i allmänhet blir begripliga och hanterliga bara om vi lyckas förena strategisk planering och moraliska ställningstaganden. Den amerikanska ockupationen av Irak framstår som ett misslyckande, dels eftersom den saknade legi­timitet, dels eftersom den bara på kort sikt effektiva militära planläggningen inte matchades av någon realistisk plan för vad som skulle ske när Saddam Hussein hade störtats. Koalitionen hade på förhand behövt en politisk plan för hur man skulle kunna förhindra ett inbördeskrig.

Redan FN:s sanktionspolitik mot Saddam Hussein under 90-talet kan sägas vara ett misslyckande. Den i princip rättfärdiga bojkotten av Irak misslyckades, eftersom den inte följdes upp av ett mer aktivt stöd till de inre krafter som ville störta diktatorn. Även då saknades den rätta föreningen av strategiskt och moraliskt tänkande.

I dag finns det rimligen en mer utbredd insikt om att strategi och rättvisa hänger samman. Detta återspeglar sig bland annat i försöken att i konfliktområden ”skapa säkerhet”, i stället för att bara rent mekaniskt försöka ”vinna krig” eller bara i princip ”stödja demokratin”. Givetvis förblir det svårt att i praktiken skapa balans mellan militära och civila insatser, exempelvis när det gäller att skapa säkerhet i Kosovo och i Sudan. Men eftersom dagordningen förändrats, borde det inte förvåna att vi även fått en ny syn på Tresckows respektive Mansteins strategiska betydelse.

Båda är alltjämt misslyckade hjältar, men också lärorika exempel på hur svårt det är att jämka samman den professionella rollen som strateg och planläggare med socialt konstruerade uppfattningar om heder och moral. Men medan Manstein nu liknar en typisk kugge i maskineriet, framstår plötsligt Tresckow som den verklige strategen, som vågade försöka bryta sig ur historien.