Pirater har haft en påtaglig ”renässans” under senare tid. The Pirate Bay har under våren stått i fokus för mediernas intresse, inte minst genom den uppmärksammade rättegången mot fildelarsajten i april. Piratpartiet fick också i juni en överraskande valframgång genom att partiet erhöll mandat i Europaparlamentsvalet. Intresset för pirater har även stegrats i en mer bokstavlig bemärkelse genom de ständigt återkommande attackerna mot handelsfartyg utanför Somalias kust. Så sent som i april anföll somaliska pirater det USA-registrerade fartyget Maersk Alabama. Det har beräknats att piratattackerna i Adenbukten ökat med över 200 procent under 2007. Världssamfundet har således alltmer kommit att engagera sig i de somaliska piratattackerna och skickat militärskepp till området eftersom attackerna har drabbat fartyg från en rad olika länder. I internationell rätt har också sjöröveri under flera århundraden betraktats som ett brott mot mänskligheten eftersom det i princip kan drabba de flesta folk och nationer på ett destruktivt sätt. Det är med andra ord inte utan anledning som sjöfarande pirater har beskrivits som mänsklighetens fiender (”hostis humani generis”) utifrån den internationella rättens perspektiv.

Vanligt förekommande negativa associationer kring pirater har genom historien varit att pirater stått för laglöshet, grymhet och spektakulära äventyr. I den moderna populärkulturen är skådespelaren Johnny Depps kapten Jack Sparrow i ”The Pirates of the Carribean” en representant i detta hänseende (liksom en av de verkliga förlagorna kapten Edward Teach (1680–1718), i folkmun kapten Svartskägg). Vad som dock mer sällan har uppmärksammats i populära framställningar är att många av 1600- och 1700-talens pirater levde i mycket välintegrerade ”samhällen” på sina skepp, mikrosamhällen som styrdes av politiska visioner om demokrati, tolerans och jämlikhet förutom av mer uppenbara frihets- och integritetsideal.

En historiker som dragit en lans för denna mer nyanserade historiskrivning är Marcus Rediker i boken ”Pirater. Sjöröveriets guldålder i Atlanten och Karibiska havet” (anmäld under strecket 20/5 2007). Rediker tolkar framför allt sjöröveriet som en motreaktion till de auktoritära politiska traditionerna i de globala kolonialmakterna Storbritannien och Spanien. Till skillnad från dessa länder präglades piraternas mikrosamhällen av frihet, tolerans och en slående frånvaro av hierarkiska beslutsformer. Man kan också tillägga att många sjömäns val att bli pirater bottnade i deras negativa erfarenheter av att arbeta på olika handels- och krigsfartyg, där de allsmäktiga kaptenerna ofta utnyttjade sina maktpositioner på ett brutalt och egoistiskt sätt.

I fokus för Redikers framställning står ”piraternas guldålder” från och med mitten av 1600-talet fram till 1730-talet. Den geografiska inramningen till piraternas aktiviteter under denna tid utgjordes av de ständigt växande handelsvägarna mellan Amerika, Europa och Afrika, den så kallade triangelhandeln, samt en ytterligare viktig handelsväg förbi Madagaskar. Genom att den transatlantiska handeln utvecklades samtidigt som de amerikanska kolonierna inte hade några effektiva krigsfartyg som kunde skydda handelsskeppen, kunde många piratskepp härja mer eller mindre fritt under några decennier – framför allt då i början av 1700-talet. Engagemanget från de europeiska stormakterna att stoppa piratskeppen ökade emellertid under 1720-talet genom att allt större materiella värden stod på spel i den ständigt växande handeln. Att piraterna till slut även valde att ge sig på brittiska handelsfartyg och inte bara spanska (vilket britterna inledningsvis understödde) blev också början till slutet för piraternas guldålder.


En amerikansk forskare som har tagit sin utgångspunkt i Redikers forskning och som också försökt fördjupa analysen av piratsamhällets politiska struktur är nationalekonomen Peter T Leeson . I sin nya bok The Invisible Hook: The Hidden Economics of Pirates (Princeton University Press, 271 s) menar Leeson att det är viktigt att betona att piraterna främst drevs av materiella vinstmotiv, såsom erövrandet av pengar, guld och värdefulla handelsvaror, och inte av några idealistiska motiv som att skapa nya demokratiska beslutsystem. Enligt artikel 15 i Genèvekonventionen om de öppna haven kännetecknas också piratverksamheter av olagliga våldshandlingar och plundringar riktade mot fartyg utifrån renodlat själviska skäl. Till skillnad från andra kriminella organisationer, som maffian, tillhandahöll inte heller piraterna något skydd till så kallade klienter. Verksamheten var helt präglad av att erövra så stora rikedomar som möjligt till piratskeppens egna besättningar.

Dessa krassa och själviska motiv uteslöt dock inte att piraterna även utvecklade sinnrika demokratiska organisationsformer på sina skepp. Det låg nämligen i deras materiella intressen att introducera mer demokratiska beslutsregler. Även om demokratin inte hade ett egenvärde för piraterna så hade den demokratiska beslutsformen ett viktigt instrumentellt värde, enligt Leeson. Auktoritära beslutssystem och stora ojämlikheter hos besättningsmedlemmarna kunde nämligen vara destruktiva och dessutom undergräva sjömännens engagemang i de riskabla erövringsprojekten. Piraternas våldsamma erövringsprojekt utåt förutsatte alltså för sin effektivitet att mer demokratiska och fredliga sedvänjor utvecklades inåt.

I flera fall strävade emellertid piraterna efter att plundra handelsfartyg utan att inlåta sig i blodiga strider, inte minst erftersom sådana bataljer kunde innebära att piratskeppen förlorade många sjömän och att skeppen blev allvarligt skadade. Eftersom piratfartygen ofta befann sig långt ifrån land (och långt från vänligt inställda hamnar) kunde skadorna efter ett anfall bli mycket ödesdigra. Det primära syftet med Jolly Roger-flaggan var också att ingjuta skräck hos handelsfartygens besättningar och signalera att om de gav upp på ett fredligt sätt så skulle deras besättningsmäns liv kunna räddas. Bakom den anarkistiska och våldsamma värld som piraterna levde i fanns följaktligen en inre ordning som Leeson vill beskriva med hjälp av metaforen ”den osynliga kroken”, en metafor som på flera sätt påminner om nationalekonomen Adam Smiths idé om den osynliga handen som verkar i det fördolda och skapar ett rationellt mönster i en till synes kaotisk marknadsekonomi.

Demokratin på piratskeppen tog sig skilda uttrycksformer och föregrep i flera fall den demokratiska utvecklingen i piraternas hemländer. En maktbalansmodell liknande den som praktiserades på flera piratskepp vid slutet på 1600-talet infördes först 1789 i Frankrike och i USA samt 1812 i Spanien. Maktbalansmodellen innebar att kaptenerna hade klart kringskurna arbetsuppgifter. De ansvarade främst för plundringsattackerna och de fick inte styra skeppets inre organisering. Flera av kaptenerna levde också i stort sett på samma sätt som de övriga i besättningen med liknande matransoner och samma typ av logement. Om en kapten hade misskött sig i besättningens ögon – exempelvis genom att vara för feg i en attack eller för brutal mot besättningen – avsattes han eller hon från sin post. I en del allvarliga fall kunde straffen bli kölhalning eller förvisning till någon öde ö. (Piratkaptenerna kunde både vara män och kvinnor. Några av de mest välkända och efterlysta piratkaptenerna var förutom Edward Teach irländskan Anne Bonny och engelskan Mary Read som det finns många romantiserade berättelser om.)

Ansvaret för den inre ordningen på piratskeppet låg däremot inte hos kaptenerna utan hos ”the quartermaster” (ett slags intendent) som hade till uppgift att se till att de demokratiskt formulerade reglerna efterföljdes. Bland dessa regler fanns normer för ett gott uppförande – exempelvis när det gällde det vardagliga livet ombord (att man exempelvis inte fick dricka eller sjunga efter vissa klockslag) och normer för hur fångar skulle behandlas. Det låg också i intendentens ansvar att fördela bytet efter räderna. Intendenten verkade dessutom som en skiljedomare i tvister och bevakade även kaptenens ageranden gentemot den övriga besättningen. Kontrollen av intendenten skedde i sin tur genom piratskeppets ”konstitutionella regler” vilka formulerades och uttolkades av ett piratråd.


En tidigare motsvarighet till piratskeppets intendenter var folktribunerna i det romerska riket under förkristen tid vilka hade till uppgift att värna om folkets (plebejernas) intressen gentemot de patriciska ämbetsmännens övergrepp. Till skillnad från de samhällssystem som praktiserades i romarriket och i det antika Aten fanns det dock inte några strikta uppdelningar som exkluderade vissa grupper från medborgarskapsrollen, vita och svarta kunde till exempel i stort sett uppnå jämbördiga ställningar. Närmare 30 procent av piratskeppens besättningar beräknas ha kommit från den afrikanska kontinenten. Piratskeppen var främst inriktade på att rekrytera de skickligaste sjömännen oavsett bakgrund. Piraterna kunde visserligen då och då ägna sig åt slavhandel, men för det mesta utvecklades ett egalitärt och icke-diskriminerande samhällsklimat på piratskeppen långt före de europeiska staterna.

Ett ytterligare progressivt inslag på piratskeppen var de sociala skyddsnäten ombord. Om en sjöman skadades i strid fanns det tydliga regler för hur en materiell kompensation skulle se ut. Förlusten av en arm eller ett ben betingade den största materiella kompensationen (mycket mer än exempelvis förlusten av ett öga). Enligt Leeson låg ett sådant socialt skyddsnät i privatskeppens uppenbara intressen eftersom de annars skulle haft svårt att rekrytera kompetenta besättningsmedlemmar – inte minst med tanke på att piratskeppens resor var så riskfyllda. Om inte besättningsmännen hade ett socialt skyddsnät fanns det också klara risker för att de inte skulle anstränga sig fullt ut om piratskeppet hamnade i en allvarlig strid.

Hur stora likheter finns det mellan de äldre piraterna i Leesons framställning och de pirater som i dag verkar utanför Somalias kust? Visserligen kan sjöröveriet i båda fallen sägas ha utvecklats mot bakgrund av svaga statsformationer och svåra missförhållanden med brutala lagöverträdelser som resultat. De moderna somaliska piraterna har dock knappast utvecklat några demokratiska mikrosamhällen på sina skepp liknande dem som fanns på piratskeppen i slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet. En anledning till detta är att dagens pirater använder sig av små båtar med relativt få besättningsmän, som också snabbt återvänder till fastlandet när en plundring har fullbordats. Ofta överförs dessutom det erövrade bytet till någon uppdragsgivare på fastlandet mot betalning, och piraterna återgår till sina ordinarie sysslor.

De äldre piratskeppen hade för det mesta besättningar på över hundra personer. Skeppen färdades också under långa perioder ute på öppna hav med ett byte som betraktades som besättningsmännens gemensamma egendom. Man kan undra om det verkligen var det krassa vinstintresset som utgjorde huvudorsaken till piratsamhällenas demokratiska och egalitära inslag. För att besättningsmännen skulle kunna klara av de långa och svåra resorna ute på världshaven krävdes också ett stort mått av solidaritet och gruppgemenskap. I utmanande livsomständigheter kan starka samhällsgemenskaper få fotfäste – en livserfarenhet hos de gamla piraterna som nog kan sägas ha stor giltighet än idag.