Sommaren var en gång den farligaste årstiden i Medelhavsregionen. Vinterns stormar hade lagt sig, och värmda av solen levde kustbygderna upp på nytt. Men glittret över vågorna lurade inte någon, juni var också piraternas månad, och varje skepp som skymtade vid horisonten kunde betyda död eller slaveri. Gång på gång bekräftade larmet från kyrkklockorna att Medelhavet blivit ”ett fruktans hav”.

I hela tre sekler efter 1500 skulle framför allt spanjorer och italienare hemsökas av muslimska slavjägare som hade sina baser i de nordafrikanska städerna Alger, Tunis och Tripolis. Sjöröveriet var en urgammal hantering i dessa sydliga vatten, och som ”korsarer” höll sig även de kristna väl framme. Men raiderna från Afrika var ihärdigare och effektivare, med en religiös laddning i bottnen som tillåter oss att kalla de så kallade barbareskstaterna för sin tids islamiska terrorister. Antalet infångade kristna var till slut uppe i en miljon.
Siffran är blygsam om man ser till den motsvarande trafiken över Atlanten.

Men innan Amerikarutten får sitt explosiva uppsving under sent 1700-tal överträffas den till volymen klart av slavhandeln i Medelhavet. Det ironiska är att européerna under sina muslimska herrar dömts att pröva på exakt samma behandling som de själva reserverat för de svarta slavkolonnerna.

Exporten av svarta till Amerika har grundligt penetrerats av forskningen, den var ett huvudtema också på FN:s stora konferens om rasismen i Durban 2001. Att muslimerna var först på plats som slavjägare i Afrika är däremot ett faktum som kommit i skymundan, i Durban lyckades det arabiska blocket förhindra att frågan alls togs upp.

En bok som ”Islam's Black Slaves” av Ronald Segal (anmäld under strecket 18/10 2001) har fått bilden att klarna, redan på 700-talet ser vi öar som Pemba och Zanzibar matas med byte från regelbundna arabiska raider inåt land, ett byte som sedan med hjälp av monsunen skulle slussas vidare över Indiska oceanen.

I Nordafrika var slaveriet helt annorlunda mönstrat, offren är den här gången vita till skinnet, föga hjälpta av att representera ett Europa som redan hade både Atlanten och Amerika i sitt våld. Hela detta märkliga fenomen blir allsidigt belyst i en färsk studie av Robert C Davis: Christian Slaves, Muslim Masters: White Slavery in the Mediterranean, The Barbary Coast, and Italy, 1500-1800.

Cervantes är bland dem som tidigt gjort den muslimska terrorn känd i väst. I ”Don Quijote” vittnar en före detta kristen slav om sina år i de algeriska fängelsehålorna, bagnos. Skräckfiguren framom andra var Hassán Ága, den venetianske renegaten, som ”varenda dag lät hänga någon, spetsa den ene, skära öronen av den andre, och detta alldeles utan orsak”.

Själv hade Cervantes - på galären Marquesa - skött sig lysande i det historiska slaget vid Lepanto 1571, men på hemvägen rev stormen loss hans skepp från den övriga flottiljen och kastade honom rakt i armarna på algeriska kapare.

Snöpligt slagen i bojor föstes segraren vid Lepanto en septemberdag iland i fiendens Alger, och där fick han stanna i över fyra och ett halvt år.

Under Ferdinand och Isabella hade Spanien gjort sig kvitt både judar och morer (som de inhemska muslimerna hette). Beslutet stod dem dyrt, inte nog med att en förkvävande likformighet ersatte den mångfald av röster som skulle haft sin egen moderna dynamik att bjuda ut. Om möjligt värre var att spanjorerna nu skaffat sig en dödsfiende på halsen, som flyktingar bet sig morerna fast i Marocko och Algeriet för att därifrån med sjöröveriet som vapen starta ett av vitglödgat hat färgat jihad, heligt krig, mot det forna hemlandet.
Spanien ville till varje pris komma åt dessa rövarnästen, inte för intet sökte Isabella in i det sista egga sina landsmän till afrikanska korståg. Men samma stormakt som bortom Atlanten lagt under sig nästan en hel kontinent stångade sig blodig mot den muslimska kustvallen, berberna var inga azteker som föll ihop inför första bästa trumpetstöt.

Spaniens ambitioner som Atlantmakt skulle småningom kyla ner intresset för Medelhavet, och det var en
förskjutning som piraterna inte var sena att utnyttja. Sitt högkvarter hade de i Alger som nu med amerikansk fart växte ut till en sjudande marknadsplats, lockande till sig folk av alla tänkbara nationaliteter, från berber och morer till turkar och hela följet av europeiska överlöpare. I denna röra av folkslag och språk var härkomsten inget hinder för karriären, ett slag kunde man rentav bonga in hela sex greker bland de ledande kaparkaptenerna.

Men Alger var inget Klondyke där allsköns rumlare och våldsverkare släppts lösa. Tvärtom förvånade sig resenären över ordningen och den nästan överdrivna renligheten, med trädgårdar prunkande bak gnistrande vita villafasader. Kanske lugnet bra långt var turkarnas förtjänst (de blev Algers herrar i mitten av 1500-talet), ända in i sena kvällar ekade janitsjarernas, det berömda elitgardets, järnskodda steg genom gränderna.
Som mest bestod barbareskflottan av nära hundratalet skepp, vartill kom hela svärmen av mindre farkoster. I sina spanska raider hade piraterna stor nytta av att morerna fanns till hands som vägvisare, och en attack mot Granada gav 4 000 fångar i utdelning år 1566. Sicilien med sina vetelaster var ett annat och ännu åtråvärdare mål. Som försvar tog man till att evakuera stora kuststräckor, medan Palermo till och med högg ner alla träd runt staden för att så hindra fienden att osedd smyga sig på.

Men ortsborna var själva duktiga slavjägare, och det sägs att några av öns rikaste familjer den vägen grundlagt sina förmögenheter. Otrogna som greps till sjöss kunde saklöst göras till slavar, det hade redan Karl V dekreterat.

Av Davis långa och tröstlös lista över strandhuggen framgår att Italien var särskilt illa ute. I Neapelbukten tog kaparna 7 000 fångar år 1544 och tio år senare 6 000 i Kalabrien. Anfallen skedde ofta i gryningen, då folk ännu låg och sov, och för att säkra chockeffekten högg man av repen på närmaste kyrkklocka. Människorna kunde överraskas också mitt i sina vardagssysslor, på måfå slog man ner på pojken som vallade får eller bonden som samlade in nötter. Inte ens en ensam fiskare till havs blev försmådd som byte, bara den tomma båten skulle efteråt vittna om vad som hänt.

Till de äldsta sjörövartricken hörde att spela fredlig skeppare när kusten kom i sikte, att hissa falsk flagg var rena rutinen även för de nya korsarerna. Desto mer dramatisk blev sanningens ögonblick; med sina rakade huvuden, nakna armar och vilt blixtrande kroksablar liknade männen från Alger mer demoner än människor.

En sjörövare med legendariskt rykte var Barbarossa, som 1534 gått över i turkisk tjänst och därefter skickades att i spetsen för en flotta på 84 skepp förhärja de italienska kusterna - en form av statsterrorism om man så vill. Hjälpt av galärer som var svarta och lågt liggande föredrog han att slå till efter mörkrets inbrott, en taktik som användes också för att fånga in den vackra och stolta Julia Gonzaga i Fondi, tänkt att pryda upp sultanens harem i Istanbul. Men klädd i bara negligén räddades hon mitt i natten av en ung
kavaljer (senare avrättad, sägs det, som straff för sin närgångenhet).

Under hemfärden passade Barbarossa bland annat på att plundra och bränna ner Lipari, med 10 000 slavar i färskt byte. I själva verket skulle södra Italien för långa tider framåt lamslås av hotet från havet, hela landsändar låg öde i väntan på nästa anfall. Davis talar om ”en social och psykologisk katastrof”. Medelhavszonens gradvis försämrade ställning i Europa har i hög grad med piratplågan att göra, en normal sjöfart blev omöjlig, med allt vad det betydde för den ekonomiska tillväxten.

Skräcken satte djupa spår i italiensk mentalitet. Inte med orätt talar Davis om det inåtvända och självcentrerade hos barockens Italien under 1600- och 1700-talen, samma nation som en gång kunnat visa upp en Columbus eller Amerigo Vespucci fick nu leva med horisonten drastiskt krympt. ”Vi förlorade vår frihet och vår kärlek till havet” som Piero Ottoni skriver.

Rom dövar sig med det mjuka sorlet från Berninis fontäner, och eländet bortom stadsportarna angår inte heller drottning Kristina där hon elegant konverserar sina kardinaler i Palazzo Corsini.

Piraternas rörlighet var det däremot inget fel på, och i Atlanten skulle de snart hitta sin nya tummelplats. De vågade sig ända in i Themsen och hittade 1627 fram till det fjärran Island (som fick leverera 400 slavar). Antalet kapade fartyg och båtar blev - på båda sidor om Gibraltar - enormt med åren, och bara för perioden 1613-21 finns siffran 936 antecknad.

Slavar som inte kunde visa upp några praktiska färdigheter och även saknade allt värde som pantfångar hade stora chanser att bli förvisade till galärerna - ett öde som väckte människors fasa redan under antiken. En galär behövde mellan 150 och 300 roddare, med tre till fem man delande på varje åra. Kedjorna som band dem vid årorna medgav inga extra rörelser, sova fick de göra sittande; med sina bara överkroppar var roddarna lika utsatta för solen som för väktarens piska.

Vid sidan av sömnbristen var törsten ett välkänt gissel, så svår ibland att man försökte släcka den med havsvatten. Det förvånar inte att manfallet blev stort, inte heller att svårt sjuka helt sonika vräktes över bord. I slutet av 1600-talet skulle dock galärerna få ge vika för fullriggade segelskepp, och därmed var en epok till ända även inom slaveriet.

Framme i Alger var en del av fångarna lyckosamma nog att bli placerade som hushållsslavar i privata familjer, medan resten förpassades till särskilda inrättningar, bagnos, där de låstes in till natten för att om dagen sättas i tungt grovarbete. Ett slags koncentrationsläger alltså, lika kända för sin stank och trängsel som för sin sadistiska straffexercis.

Ändå är vi långt från Auschwitz, bagnon hade plats för tavernor, butiker och sjukhus, med folk från staden rännande ut och in. Fångar med kontanter kunde alltid köpa sig extra tjänster, samtidigt som de slavägda tavernorna gav också muslimer en chans att slå sig lösa. Davis tar till ordet karavanseraj, när han skall beskriva denna sällsamma fängelsetrafik.

Om aldrig någon kom levande från Auschwitz så fanns det alltid en säker utväg ur det algeriska infernot, nämligen att byta religion. Alger vimlade av ”renegater” som avsvurit sig kristendomen och nu gärna ville meritera sig även som slavdrivare. I basarkvarterena kunde man se dem samlas i lättjefulla klungor sjungande sina visor till musik av gitarrer. Men sin fulla frihet fick de inte tillbaka, avskydda av sina forna trosbröder och misstrodda av den lokala befolkningen levde de i ett evigt ingenmansland.

Mest begärliga var de slavar som ansågs nog välborna och välbärgade för att kunna utnyttjas som pantfångar, i själva verket börjar sjöröveriet på 1700-talet alltmer få drag av affärstransaktion. Alger kunde i sin makts dagar på en gång räkna in ända till 25 000 fångar, men chansen för dem att få återvända hem bedömer Davis till 50/50. Många bröts ner av sjukdomar och begravdes i sanden utanför stadsmuren, andra försvann spårlöst på slavmarknader i Kairo och Istanbul.

En fransk invasion måste till 1830 för att de sista kristna slavarna skulle kunna lämna Alger. Bara motvilligt gick de muslimska länderna med på att avskaffa slaveriet, det fanns ju färdigt inskrivet i sharia, den islamiska lagen. ”Att förbjuda vad Gud tillåter är”, som Bernard Lewis säger, ”ett lika stort brott som att tillåta det Gud förbjuder.” Till de senfärdigaste hörde Sudan och Mauretanien.

Algers vita slavar borde ha lärt européerna en viktig läxa: slaveriet kan inte tolkas i termer av nationalitet och hudfärg, det är en förnedring som kan drabba oss alla och därför också angår oss alla. Men Alger var en varning som inte räckte till för att förebygga Auschwitz och Gulag.