Trots att pseudonymen Nellie Bly (1864–1922) under sin levnad var känd över hela västvärlden förklingade berömmelsen snabbt efter hennes död. Namnet glömdes inte bort fullständigt men mytologiserades för att passa in i tv-serier, musikaler och böcker med skönlitterära inslag. Föga överraskande var det i feministiska kretsar som Bly på en mer vetenskaplig grundval återupptäcktes i mitten av 1990-talet, framför allt genom Brooke Kreugers biografi ”Nellie Bly: Daredevil, reporter, feminist” (1995). I hög grad bygger Kreuger sin text på Blys artiklar, men också på ett begränsat antal brev och fåtaliga dagboksanteckningar. Som människa är således Elizabeth Jane Cochran, som dopnamnet lyder, en undflyende gestalt.
Vid en sökning bland biblioteken i Sverige visar det sig att Kreugers verk endast finns tillgänglig i ett exemplar på Stockholms universitetsbibliotek. Boken går inte att fjärrlåna. De centrala verken av Bly finns dock åtkomliga på nätet. På nellieblyonline.com ligger ett urval av reporterns artiklar från 1880- och 1890-talen. Både ”Ten days in a mad-house” och ”Around the world in seventy-two days” finns att ladda ner i sin helhet, liksom den mindre omtalade boken ”Six month in Mexico”.
I Nellie Blys livsverk finns två huvudsakliga granskningsområden: sociala missförhållanden och kvinnans underställda position i det amerikanska samhället. Inte sällan sammanfaller de, något som är tydligast i reportageboken ”Ten days in a mad-house”.
1887 reste Bly till New York från hemstaden Pittsburgh och anställdes på Joseph Pulitzers tidning The New York World. Hennes första uppdrag innebar att spela galen och tvångsintas på Blackwell Islands sinnessjukhus. Väl där skulle Bly sluta spela och agera som sitt normala jag för att se om doktorerna skulle finna henne frisk och skriva ut henne igen. Om inte skulle tidningens advokat komma och hämta reportern efter tio dagar.
Under vistelsen på sinnessjukhuset beslagtogs såväl block som penna. Reportagen nedtecknades således först när Bly hade tagit sig ut från sinnessjukhuset. Texterna är till en början direkt okynniga till tonen, själva skådespelet framstår som lustfyllt. Ett initialt problem är att Bly aldrig tidigare har kommit i kontakt med någon galen människa. Utan att misströsta ställer hon sig framför spegeln i sin bostad, drar sig till minnes beskrivningar i böcker och tidningar, vidgar ögonen till en stirrande blick och sliter i sitt hår. Först med klent resultat, men efter hand känner hon sig nöjd: ”Jag tröstade mig med tanken på att jag om några dagar inte skulle vara där längre, utan inlåst i en cell med en massa galningar.”
För att tvångsomhändertas påstår sig reportern inte minnas var hon kommer ifrån och tar in på ett härbärge för arbetarkvinnor. Där babblar hon om sin rädsla för de andra och håller sig vaken den första natten, vilket räcker för att hon ska uppfattas som galen. I den domstol hon ställs inför menar domaren att det är troligt att hon blivit drogad med belladonna och förd från Kuba, en för tiden inte fullkomligt förhastad tanke, till New York, något Bly accepterar som en del av sin historia.
Bly uttrycker i reportagen gång på gång sin ängslan inför mötet med doktorerna. Det är en sak att manipulera en domare eller föreståndaren på ett härbärge, en helt annan sak att dupera en expert på sinnessjukdom. Oron kommer på skam. Inom loppet av några dagar passerar reportern fyra experter som alla framstår som renodlade klåpare. En av dem är mer upptagen med sköterskan, de andra bryr sig helt enkelt inte om att lyssna på vad patienten säger utan skickar henne skoningslöst vidare till Blackwell Islands sinnessjukhus. När hon anländer håller hon fast vid sin berättelse men slutar att spela galen. Bly upptäcker att många av kvinnorna där är lika friska som hon själv är. En hebreisk kvinna har förts dit av sin man som misstänker henne för att vara otrogen. En amerikansk kvinna tror till en början att hon ska på vilohem eftersom hon är överarbetad. Några tyska flickor är intagna eftersom ingen bryr sig om att översätta vad de säger, rotvälskan tycks tvärtom tas som bevis för deras galenskap.
De dagliga rutinerna är enahanda och kosten så vidrig att den nästan inte är ätlig, vid ett tillfälle hittar Bly en svart spindel i brödet. Som kur tvingas de intagna kallbada i gång på gång använt vatten. Om nätterna väcks de ständigt av ronderna. Kylan är bedövande eftersom värmen inte sätts på förrän i oktober månad, oberoende av vädret. För att roa sig retar sköterskorna upp eller slår patienter tills de börjar gråta. Några av kvinnorna som tagits in friska men sköra ber till sist om att få dö. Mitt i allt detta reportern, själv en av dårarna, men medveten om att hennes tid på sinnessjukhuset är begränsad. I tio dagar tvingas hon stanna, trots att hon upprepar att hon är frisk och vill ha sin friskhet testad, därefter kommer som utlovat tidningens advokat och återför henne till redaktionen.
I det sista reportaget i ”Ten days in a mad-house” kallar en domstol till sig Bly. Hon får berätta vad hon sett och tillsammans med en grupp inspektörer återvänder hon till Blackwell Island, där mycket har förändrats. De mest sadistiska sköterskorna har avskedats till följd av reportagen och maten är acceptabel. Patienterna som nämnts i Blys texter har slussats vidare till andra avdelningar. Ändå accepterar domstolen reporterns utsaga och staden New York skjuter till en miljon dollar årligen för att vården av sinnessjuka ska förbättras.
Som reporter är Bly framför allt iakttagande. Visserligen försöker hon med logikens hjälp bli utskriven men försöken skrattas bort av läkarna, även när hon rent förnuftsmässigt tycks ha besegrat dem i diskussioner om sin friskhet. I slutet av boken växer indignationen, av inledningens okynniga skådespel finns inget kvar, istället råder en övergripande medkänsla. Kvinnorna buntas inte ihop till ”lunatics” utan bevärdigas namn: miss Tillie Mayard, miss Neville eller Matilda och Louise.
Både Nellie Bly och svenskan Ester Blenda Nordström, som 1914 förklädde sig till piga och skrev reportage om pigornas arbetsamma förhållanden på den sörmländska landsbygden, var före Günther Wallraff med metoden att under en tid utge sig för att vara någon annan i syfte att undersöka och skriva om människor som utsatts för någon typ av makthierarkiskt förtryck. Ändå är det mannen som fått ge namn åt företeelsen, vilket är djupt orättvist men symptomatiskt. Den manliga erfarenheten tycks vara mer eftertraktad än den kvinnliga. I direkt följd av nämnda journalisters verksamhet verkade även Anna Odell i sitt konstprojekt ”Okänd kvinna 2009-349701”. Metoden tillåter insyn i annars förbjudna områden, vilket är utgångspunkten när Odell vill belysa vad som händer med en människa som är underställd i samhällets makthierarki och därför inte tillåts framföra sitt perspektiv. Utelämnandet till den psykiska vården blir totalt, såväl i slutet på 1800-talet som i början på 2000-talet.
Vad de flesta böcker och tv-serier som gjorts om Nellie Bly tagit fasta på är hennes tävling runt jorden mot Phileas Fogg, huvudpersonen i Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar”. Det var också genom tävlingen hon i sin samtid vann störst ryktbarhet. 1889 var det något oerhört att en kvinna utan manliga följeslagare skulle resa. Över huvud taget. Att resa runt jorden var således ett ofattbart företag. Inte minst tycktes uppståndelsen handla om vem som skulle bära hennes väskor om hon inte hade manliga följeslagare. Reportern packade endast en väska och bar den själv. Flera gånger kommenterar hon den sparsamma packningen som en befrielse. Ordvalet är väl betänkt. Befrielsen handlar inte bara om väskorna utan om den relativa frigörelsen från manlig övervakning. Den kvinnliga emancipationen blir hos Nellie Bly därmed en helt konkret akt.
Reportagen i ”Around the world in seventy-two days” ter sig dock, ibland på ett roande och relativt sympatiskt sätt, förlegade för en nutida läsare. Helt tydligt är de skrivna av en västerländsk överklassdam. Bly försöker förstå men förstår inte. Tidigare har skribentens styrka varit att komma nära och delta i utsatta människors vardag. Medan reportern flackar mellan kontinenterna hinns inte den typen av journalistik med. Kinesernas snabba hantering av hennes tvätt bedöms till exempel vara ett resultat av att de inte har några egna kläder att tvätta. Samtidigt finns ett fint porträtt av Jules Verne, som Bly hastigt träffar i Amiens och som med viss skepsis inför företagets rimlighet önskar henne lycka till med att slå hans enbart uttänkta rekord.
Efter 72 dagar, sex timmar, elva minuter och 14 sekunder kom Bly till centralstationen i New York och firades med fyrverkerier och folkets jubel. The New York World hade under resan utlyst en vadslagning om när reportern skulle komma tillbaka och fått in en miljon gissningar. Efterspelet till resan blev dock snöpligt: Nellie Bly sade upp sig eftersom hon inte tyckte sig få den bonus hon förtjänade efter att ha höjt The New York Worlds upplaga.
1895 gifte sig Elizabeth Cochrane med miljonären Robert Seaman. Reporterns engagemang övergick i den äkta hälftens industri Iron Clad Manufactoring Company. Under 16 år producerades inte en enda tidningsartikel, all kraft lades på maken och på företaget. Enligt Brooke Kreuger i ”Nellie Bly: Daredevil, reporter, feminist” såg Elizabeth Seaman Cochrane chansen att inte bara skriva om utan faktiskt genomföra förändringar som gjorde det bättre för arbetarna. Då maken var vinstkapitalistiskt lagd dröjde det dock till hans död 1904 innan hon kunde ta över industriimperiet och genomföra de mest radikala förändringarna.
Ett rekreationscenter byggdes liksom jakt- och fiskeklubbar, arbetarna fick vittgående friheter och monotona arbetsmoment förbjöds. Elizabeth Seaman Cochrane vägrade att se människor som verktyg i en samtid där den maskinella synen på arbetare var den ordinära. Exempelvis påbörjades T-fordens löpandebandproduktion 1914. Den innebar att varje moment i biltillverkningen mättes i syfte att räkna ut vilken tidsrymd den enskilda arbetaren skulle få på sig att genomföra sitt moment i tillverkningsprocessen. Metoden var effektiv men förödande för arbetarnas hälsa.
Först när några av Elizabeth Seaman Cochranes anställda utnyttjade sin frihet till att dränera företaget på pengar drabbades hon av såväl juridiska som ekonomiska bekymmer, vilka skulle följa henne livet ut.
Intresset för Elizabeth Seaman Cochranes livsgärning har som konstaterats varit sparsamt från forskarnas sida. Till stor del tror jag att det beror på två faktorer: hon var kvinna och hon saknade en språkligt avancerad stil. Hennes texter är visserligen analyserande men raka. De viker inte undan från det misshagliga, men de saknar djupnivåer. Till viss del är det en följd av hennes position som reporter, hennes uppdrag var inte att skriva språkligt avancerat utan att infiltrera och rapportera. Det är också där storheten återfinns: ett nästintill fullständigt engagemang för de socialt utsatta och för kvinnornas maktlöshet i en patriarkal samhällsstruktur.
