I Niklas Webers hus i kvarteret Pegasus i Stockholms gamla stads östra del föddes den 29 april 1659 en flicka som i dopet fick namnet Sophia Elisabet. Vid 21 års ålder gifte hon sig med Elias Brenner, hovminiatyrmålare, fornforskare och med tiden assessor i Antikvitetskollegiet, och som Sophia Elisabet Brenner skulle hon bli känd för lärdom och poetisk förmåga långt utanför Sveriges gränser. Hon var en Apollon i kvinnokläder, heter i en av de många eloger som riktades till henne. Det kan därför nu, 350 år efter hennes födelse, vara skäl att uppmärksamma denna märkliga kvinna.
Huset vid det som idag är Österlånggatan 4 hade köpts 1651 av en pumpmakare Johan von Massberg. Han hade varit gift med Christina Spoor, Sophia Elisabets mor, men dött i pesten 1657. Niklas Weber, flickans far, hade kommit till Sverige från Tyskland på 1630-talet och så småningom fått rang av sten- och bildhuggarålderman. I familjen föddes ytterligare två döttrar, Eva Margareta och Maria. Den förstnämnda skulle för övrigt bli mor till Kungliga Hovkapellets första kvinnliga vokalist, Sophia Schröder. Här i detta hus kom den växande familjen Brenner att bo till 1694 då ekonomin verkade säker och man kunde köpa eget stenhus i hörnet av Hornsgatan och Repslagargatan på Södermalm. Även hit styrde vänner, författare och kulturpersonligheter sina steg, Jacob Frese, Johan Runius, Nils Keder och Urban Hiärne liksom resenärer på tillfälligt besök i huvudstaden. Brenner-hemmet blev en kulturell mötesplats.
Familjen Weber hörde till stadens viktiga tyska minoritet, i hemmet talades tyska och i Tyska skolan förmedlades de grunder som en ung flicka ur borgerskapet ansågs behöva. Som av en händelse lärde sig Sophia Elisabet även latin, avslöjar en självbiografisk text i den postumt utgivna ”Poetiske Dikter” 1732. Det är tydligt att man satsade på döttrarnas skolgång; informator anställdes och god grund torde tidigt ha lagts för framtida författarskap och ryktbarhet. Ett lärdomskriterium bland flera var nämligen kunskap i latin såväl som övriga av tidens stora levande språk, och Sophia Elisabet Brenners mångspråkliga färdigheter i tal och skrift kom vid sidan av hennes förmåga att skriva god vers att upprepas så ofta hon nämndes bland tidens lärda kvinnor.
Den tidigaste dikt vi känner till skrevs på latin över en lärare i Tyska skolan, som hade drunknat och begravts i november 1676. Ett bevarat brev från 1690-talet till Gottfried Wilhelm von Leibniz ger en intressant inblick i tillkomsten. Brevskrivaren von Greiffencrantz är i Stockholm på uppdrag och rapporterar hur han flerfaldiga gånger förgäves sökt Elias Brenner, den berömde myntsamlaren. Som i förbigående nämner han hustrun, som han kände redan när hon var en flicka på tolv år. Hon började redan tidigt skriva latinsk vers, berättar brevet, och eftersom det föreföll honom tämligen ovanligt att se en flicka ägna sig åt något sådant, hade han sparat en dikt där hon begråter en lärare. Det är en skiss av hennes egen hand, förklarar han, men rättat av hennes nye informator. Vi äger denna dikt i ett antal avskrifter liksom i två olika tryck, ett undertecknat Weber och ett annat, senare, Brenner. Ett första steg på väg mot berömmelse verkar således ha tagits som en skolövning i latinsk vers.
Historien om skalden är sedan en berättelse om medveten marknadsföring, om stor arbetskapacitet hos en kvinna som trots hushållsgöromål och växande barnaskara förmådde skriva och ständigt förkovra sig, och om en begåvning som togs tillvara och utvecklades i samspel med tidens möjligheter, villkor och behov. Men det är också en intressant berättelse om konstnärsäktenskap som samverkansprojekt. När denna tanke väcktes är inte lätt att veta, möjligen då den första skriftliga gratulationen kommit den unga poeten till del. Tillsammans med två latindikter kom ett brev på vers, daterat i Lübeck i november 1683. Vad avsändaren Paul Stricker läst och begeistrats av är inte känt, möjligen den tyskspråkiga dikten vid systern Maria Webers bröllop i april detta år. Många hyllningsdikter skulle följa på denna första och åtskilliga skulle samlas av vännen Urban Hiärne och tryckas 1713.
Efter bekräftelsen från Lübeck händer åtminstone två saker, dels att Sophia Elisabet Weber börjar skriva sig Brenner, vilket är anmärkningsvärt och mot tidens bruk, dels att hon på vers hyllar hovdamerna som med den spirituella Maria Aurora Königsmarck i spetsen den 7 januari 1684 uppförde Racines drama ”Iphigénie”, en händelse som forskningen tolkat som en feministisk manifestation. Med denna dikt tar författarskapet steget från kretsen av vänner och släktingar in i ett offentligt och socialt betydande sammanhang. Med emfas skulle hon själv i fortsatt författarskap komma att göra inlägg i tidens feministdebatt med argument för kvinnans lika värde och rätt.
Under år 1684 tillkom ytterligare två viktiga dikter. I augusti stod bröllopet på Ulriksdal mellan greve Karl Gustav Oxenstierna och Hedvig Ebba De la Gardie, och Sophia Elisabet Brenner uppvaktar med en mångspråkig dikt. Brudens far Magnus Gabriel De la Gardie hade Elias Brenner haft god relation till sedan hans antikvariska resor femton år tidigare fört honom till Läckö och nu presenteras hustrun poeten med en dikt i denna högadliga bröllopsfest. När greve Oxenstierna två år senare dött och begravdes i Storkyrkan, skrev hon en gravskrift till den avlidnes ära och de efterlevandes tröst. I brev konstaterar maken: ”och blef samma skrift skattad för den bästa bland dem som vid den occasion utdelades”. Några dagar senare sände änkan en ring som ”fawör”. Dikten kunde ge goda relationer men också levebröd, det skulle erfaras framöver.
Återstår så den lärda världen. När Olof Rudbeck, professor i Uppsala och en av Elias Brenners många kontakter i fornforskning och numismatik, givit ut sin ”Atland eller Manhem”, gratulerade fru Brenner. Det hon skrev kom att tryckas i följande del av ”Atlantican” och bland övriga hyllningar, läsas och omtalas. I universitetsbiblioteket i Uppsala finns en sammanhållen liten samling tidiga Brenner-dikter inklusive Strickers gratulation, avskrivna i skönskrift av professionell skrivarhand. Kanske sändes dessa dikter till Olof Rubeck som prov på nytt och lovande författarskap.
Från 1600-talets två sista årtionden då framtiden såg ljus ut och de ekonomiska villkoren fortfarande var goda kan vi följa framgångens vägar. Det är tydligt att den lärda värld där numismatik var en vetenskap på modet, djupt förankrad i tidens sökande efter ett folkens eller nationens gemensamma ursprung, var ett sammanhang som med nyfikenhet tog emot den svenska stormaktstidens kvinnliga lärdomsunder och poet. När Elias Brenners viktiga numismatiska verk 1691, ”Thesaurus Nummorum Sveo-Gothicorum”, sändes till kända fornforskare och lärda män i Europa som gåva eller för anmälan, bifogades även information om den lärda fru Brenner. Man anar detta bakom notiser i tidskrifter som den franskspråkiga Journal de Hambourg och den berömda Giornale de Letterati i Modena. Periodiska publikationer liksom brevväxling lärda män emellan var tidens effektiva informationskanaler, det är tydligt. ”Hur står det till med Elias Brenner och hans lärda maka?”, undrade några år senare den tyske myntsamlaren och tidskriftsutgivaren Tenzel – på latin – i brev till bibliotekarien i Uppsala Erik Benzelius.
Till Thomas Kingo, dansk psalmförfattare och biskop, sände Brenner år 1696 ett brev på latin, en hyllningsdikt på svenska med uppskattande ord om hans betydelse för hennes diktning, och dessutom i avskrift flera av sina övriga poem. Det är troligt att hon förväntade ett välformulerat tack men det kom nog aldrig. Däremot inträffade det att Otto Sperling, polyhistor i Köpenhamn, intresserat tog del av brev och dikter. Han var i färd med ett gynæceum , en katalog över lärda kvinnor i historia och samtid, och han kontaktade genast Brenner. Detta blev upptakten till en intressant brevväxling, som varade fram till 1708 och omfattar 26 bevarade brev, alla på latin. Elisabet Göransson i Lund behandlade för några år sedan detta unika material i en avhandling som också skildrar framväxande vänskap på distans mellan lärd man och lärd kvinna liksom bekräftelsens betydelse.
Brenners poetiska produktion består företrädesvis av tillfällesdikter. Hon utnyttjade effektivt genren till inlägg i aktuella frågor om exempelvis kvinnans ställning eller svenska språkets värde som fullgott litterärt uttrycksmedel. Den långa dikten över en blommande aloe på gården Noor i Uppland är exempel på sistnämnda, ”Hustru Regel” vid äldsta dottern Sophias bröllop på förstnämnda. Fortfarande skattades detta slags dikter och Brenners poem kom att ges ut 1713 med titeln ”Poetiske Dikter”. Tillkomsten av denna samlingsvolym är även det en berättelse, om Hiärnes vältaliga introduktion av nytt subskriptionssystem, om fördröjd utgivning på grund av det ekonomiskt utarmande kriget och den förödande pesten, om effektiv insamling av eloger till Sophia Elisabet Brenner och inte minst om det unika i att en författare vid denna tid under sin livstid fick uppleva en samlad utgåva. I katalogen för bokmässan i Leipzig vid påsktid detta år fanns titeln med och skaldens namn spreds. Johan Runius gav i sin hyllning till skaldekollegan en god förklaring till hennes framgång:
Så har den lärda werld nu fått en Swensk SOPHIA,
Som wäl kan sättias mot en Hollensk Ann’ Maria .
Stormakten Sverige behövde ett svar på andra länders lärda kvinnor, Anna Maria Schurmann exempelvis. Ungefär 25 namn ur europeiskt 1500- och 1600-tal nämns av dem som tacksamt hyllar vår svenska Sophia som detta svar.
Konstnärsäktenskapet som samverkansprojekt kan illustreras av att de konsekvent valde att skriva på ett uppslag, sida vid sida, i de stamböcker som besökare medförde för att få tillskrifter av det berömda paret. Med Elias Brenners död 1717 upphörde äktenskap och projekt, men Sophia Elisabet var nu sedan länge en etablerad författare. Ständerna gav henne 1723 som första kvinna statlig författarpension, möjligen mest en gest men ändå en uppskattning för att hon bidragit till landets ära, och hon slutförde som tack en lång dikt över Jesu lidande och död i det lutherska 1600-talets episka tradition. Aktiv in i det sista skrev hon i början av år 1730 sin sista dikt, en födelsedagshyllning till drottning Ulrika Eleonora, och Johan Helmich Roman tonsatte diktens ”Ode”. Åtskilliga dikter hade hon riktat till medlemmar i kungahuset och en franskspråkig gratulation vid den blivande drottningens födelse 1692 var en av de tidiga. Denna sista dikt trycktes naturligtvis som brukligt i separattryck och Kungliga Bibliotekets exemplar har drottningens karaktäristiska påskrift. Men den samlades även med andra dikter av och till Sophia Elisabet Brenner i ”Poetiske Dikter” 1732.
Sophia Elisabet och Elias Brenner var ett begåvat par, intellektuellt och konstnärligt. Sonen Carl de Brenner – Elias hade adlats 1712 – fick många barn som nådde vuxen ålder. En dotter gifte sig Fahlcrantz, en annan Stenhammar, namn som är kända från svensk konst- och musikhistoria. Dottern Eva blev stammoder till kusinerna Anshelm Svartz och Anna Moxén, föräldrar till Nanna Svartz, känd läkare och år 1937 landets första kvinnliga professor. Även Elias Brenner är värd uppmärksamhet men detta år ägnas intresset främst Sophia Elisabet, född 1659. Ett symposium om författarskapet äger rum i augusti i Lund och hennes första samling dikter utkommer inom kort i serien ”Svenska författare” utgivna av Svenska vitterhetssamfundet.
