Ett av de mest uppmärksammade resultaten i demograferna David Barretts och Todd Johnsons återkommande kartläggningar av världens kristna befolkning är den stora, och kraftigt växande, delen pingstorienterade (eller pentekostala) kristna. De uppskattar att inte mindre än drygt en halv miljard männi­skor år 2000 tillhörde ett samfund som kan klassificeras pentekostalt eller en gruppering inom en annan kyrkogemenskap med tydligt pentekostala drag (så kallade karismatiker). Förmodligen har de två demograferna överdrivit den numerära styrkan hos de pingstorienterade kristna grupperna; frågan vem som är pentekostal/karismatiker eller inte handlar givetvis om definitioner och ungefärliga gränsdragningar. Hur kan man exempelvis urskilja den stora gruppen romersk-katolska karismatiker från andra troende i samma kyrko­gemenskap?

Situationen har inte blivit bättre av att man i dagens forskning alltmer börjat laborera med en mer inklusiv definition av vad som är pentekostalt. Från att en gång ha lyft fram betoningen på tungomålstalet som särskiljande för de pingstorienterade samfunden, ser man i dag den intensiva tron på andens gåvor (varav tungomåls­talet enligt Nya Testamentet endast är ett av många uttryck) i församlingens och den enskildes liv som just det bärande draget inom pingstväckelsen. Dessa invändningar till trots är det mycket litet som motsäger Barretts och Johnsons iakttagelse: en allt större del av världens kristna kan kategoriseras som pingstvänner – en ”pentekostal revolution” håller på att omforma den världsvida kristenheten.

Det är inte förvånande att pingstväckelsen i dag röner allt större uppmärksamhet i forskningen. Störst genomslag bland de senaste årens alster har utan tvekan Harvey Cox ”Fire from Heaven: Pentecostalism, Spirituality, and the Reshaping of Religion in the Twenty-first Century” (1994) fått. Cox, som började sin forskarbana som sekulariseringsteolog, har åstadkommit en synnerligen läsvärd skildring av nutidens och historiens pentekostalism – en skildring som lyckas förena vetenskaplighet med ett mustigt berättande, kritik med en sympatisk erkänsla. Forskarvärldens intresse för svensk pingstväckelse har alltid varit levande, men förhoppningsvis visar såväl utgivningen av delar av Lewi Pethrus brevsamling – ”Lewis brev” (red Joel Halldorf) – och en grundlig historik i två band – ”Pingströrelsen” (red Claes Waern) – på en intensifiering av detta för framtiden så viktiga forskningsfält.

Vad är då den pentekostala/karismatiska väckelsen? Ett flertal bedömare har behandlat den tidiga pingstväckelsen som ett inomamerikanskt fenomen. De flesta hänvisar till de ”utbrott” av tungomålstal som inträffade 1901 vid en bibelskola i Topeka, Kansas, eller till de snarlika händelserna i en gudstjänstlokal på Azusa Street, Los Angeles, ett par år senare. Likartade karismatiska fenomen inträffade ungefär samtidigt i Wales och Korea och redan ett antal decennier tidigare i Indien. Den tidiga pentekostala väckelsen var långt ifrån så renodlat amerikansk som man ofta tänkt sig och dess snabba spridning var därmed inte heller frukten enbart av ett amerikanskt missionsarbete.

För att förstå detta tidiga skede behöver man vända blicken mot den – synnerligen internationella – radikala falangen inom den ”helgelserörelse” som kom att få så stort inflytande i evangelikala väckelsekretsar under det sena 1800-talet. Inom helgelserörelsen framförde man vid denna tid ett budskap snarlikt det som senare kom att anammas inom de tidiga pingstförsamlingarna. Man betonade ett andens dop och väntade på Jesu snara återkomst. Man talade om under och i vissa fall också helande och väntade på andens kraft från höjden. Denna kristna spiritualitet spreds i otaliga bönhus, många med en påtagligt proletär karaktär, men också genom stora grupper av missionärer och resande evangelister. Detta var en miljö som var långt ifrån språkligt eller kulturellt uniform, men som bar på en gemensam kristen vision. I dessa kretsar, där man gjorde Nya Testamentets tid till sin egen i så måtto att man förväntade sig att få uppleva samma andliga verklighet som de första kristna en gång gjort, var steget litet till att också vänta det ”pingstunder” som beskrivs i Apostlagärningarna.

Likväl är just händelserna på Azusa Street av stor betydelse för pingstväckelsens fortsättning. Församlingen som möttes här leddes av den svarte pastorn William Seymour och var, med ett i det samtida USA avskytt begrepp, ”rasblandad”. Ett stort mått av afrikan-amerikansk kristendom kom därmed att bli en del av det andliga arv som den tidiga pentekostalismen kom att förvalta. Att en församling där ”vit” och ”svart” möttes kom att bli en av de första pingstförsamlingarna, visar också på det socialt gränsöverskridande draget. Inom de radikala grenarna av helgelserörelsen hade man redan tidigare visat en villighet att sätta rådande samhälleliga uppdelningar åt sidan. Det revolutionära embryo som låg gömt hos de tidiga pentekostalerna fogades inte in i en politisk agenda, utan i en eskatologisk vision. Att ”döttrarna profeterade”, raserna blandades och Anden nu gjorde språkbarriärerna om intet, ansågs vara tecken på att Jesu återkomst var nära förestående.

Den nya väckelsen spreds snabbt över jorden. Alla de kommunikationskanaler som band den internationella helgelserörelsen samman var väl anpassade för att sprida även denna nyhet i nådens rike. Där pingstbudskapet fått fotfäste sändes snart nya missionärer ut – ofta outbildade och utan några direkta förberedelser för vad som väntade dem – till de platser vilka ansågs vara i särskilt behov av den sista tidens välsignelser.

Det var mycket i denna nya rörelse som väckte anstöt i samtiden; de långtifrån salongsfähiga uttrycken, proselytivern och den implicit sociala radikalismen var bara några av de fenomen som kom att störa. För många läsare är det förmodligen förvånande att vi bland de mest hätska motståndarna till den tidiga pingstväckelsen återfinner företrädare för den konservativa amerikanska bibelfundamentalismen – en annan protestantisk rörelse som såg dagens ljus under det tidiga 1900-talet. För de tidiga fundamentalisterna framstod pingstväckelsen som en samhällsomstörtande anti-dogmatisk kristendomstyp; en negation av de ideal som de fundamentalistiska grupperna värnade om. Denna tidiga antagonism mellan fundamentalism och pingstväckelse kom med tiden att avta i USA, och när andra världskriget var över hade de tidigare så tydliga gränserna mellan dessa två starka grupperingar börjat suddas ut.

Mot slutet av 60-talet kom pingstväckel­sen på nytt att få en hemvist i de äldre kyrkogemenskaperna. I ett tidigare skede hade det funnits pentekostala gemenskaper inom exempelvis den anglikanska kyrkan. Grupper av karismatiker återfanns snart i flertalet äldre västliga kyrkobildningar. Men pentekostalismen avancerade snabbt också i andra delar av världen. I kölvattnet av uppbrottet från kolonialismen kom allt fler av ”majoritetsvärldens” kyrkor att bli alltmer tydligt pentekostala i sin framtoning. Denna utveckling har fortsatt in i nutiden och i dag återfinns numerärt starka grupper framför allt i det traditionellt katolska Sydamerika, men också i delar av Asien och i ett stort antal Afrikanska länder.

Vad är det i pingstväckelsens budskap som gjort att den kunnat nå en sådan fenomenal succé på endast 100 år? För en sekulär, liberalt orienterad allmänhet framstår dessa framgångar säkerligen som märk­liga. Hur kan en ofta socialt omedveten, politiskt konservativ, bibeltrogen och pat­riarkal rörelse vinna en sådan genklang? Det går inte att ge ett enkelt svar på sådana frågor. En av förklaringarna ligger i pingströrelsens förmåga att på ett särskilt sätt tilltala människor från de lägre samhällsskikten. En vanligt förekommande bild i svensk historieskrivning är just den tidiga pingstväckelsen som ett verkligt alternativ till den framväxande socialdemokratin. Vad var det då som lockade dessa människor till pingstförsamlingarna? En inflytelserik tolkning pekar på ett samband mellan förfördelade grupper i samhället och ett aktivt religiöst engagemang; tanken är att religion fungerar kompensatoriskt för dem som står vid sidan av samhällets olika centrum. Även om det finns uppenbara empiriska problem med denna tolkning, kan man inte komma ifrån att det ligger något i denna förklaringsmodell. Men varför just pingstväckelsen?

Den engelske sociologen David Martin har i ett antal inflytelserika studier pekat på att dessa människor, genom sitt väckelsekristna engagemang, trädde in i en miljö där de blev tagna på allvar och där samhällets vanliga uppdelningar blivit oviktiga. Men vad blev det då av den längtan efter social rättvisa som man så ofta kan se hos dessa människor? En ofta upprepad kritik mot pingströrelsen överlag är dess dåligt utvecklade sociala medvetenhet. Visserligen ägnar man sig åt hjälpverksamhet i inte så liten omfattning, men den avgörande medvetenheten om att samhällets orättvisor också har sin grund i strukturella förhållanden saknas. Det ligger en viss sanning i dessa påståenden (något som ­ibland erkänns av pingstväckelsens företrädare), men det är också viktigt att påpeka att pingstväckelsen framfört ett alternativt socialt budskap som gjort den attraktiv för de arbetande massorna. I pingstförkunnelsen står individen i centrum. I socialt hänseende har man därför ofta valt att helt skjuta frågan om strukturella faktorer åt sidan för att i stället vända sig direkt till människan som ett aktivt subjekt: vad kan du göra för att förbättra din situation? Det svar man gett på denna fråga har pekat på vikten av hårt arbete och plikttrohet, ordnade familjeförhållanden och aktivt deltagande i den kristna gemenskapen (ett nätverk som inte varit utan betydelse); ett lite ålderdomligt budskap, med rötter ned i 1700-talets metodistiska väckelse, men nog så framgångsrikt. Ända sedan E P Thompsons banbrytande studie av den engelska arbetarklassens födelse har talrika historiker visat på sambandet mellan ett väckelsekristet engagemang och socialt avancemang. Titta bara på den sociala strukturen inom dagens nordamerikanska pentekostalism (eller svensk pingstväckelse för den delen).

Ser vi ut över ”majoritetsvärlden” upprepas det mönster som en gång var tydligt i den svenska pingstväckelsen. Det är den arbetande befolkningen som dras till pingstförkunnelsens budskap om gemenskap med Gud, den lilla människans förmåga och ett alternativt samhälle. För att än en gång återvända till David Martins tolkning av pingstväckelsen bör detta världsvida fenomen uppfattas, inte som en antimodern protest bland dem som blivit förbisprungna i globaliseringsprocessen, utan som ett alternativt sätt att träda in i en global modernitet.

Man kan likväl ställa sig frågan om dessa modeller helt kan förklara pingstväckelsens attraktionskraft. Det ligger inte så lite sanning i Harvey Cox påpekande att pingstväckelsen kan uppfattas som ännu ett uttryck för mänsklighetens oböjliga längtan efter direktkontakt med ”det gudomliga”. I vetenskapliga diskurser där reduktionismen lätt tar överhand är det, märkligt nog, lätt att glömma bort det rent religiösa draget i pingstväckelsen. För det är otvivelaktigt så att pentekostalismen – denna den mest moderna, medieanpassade och upplevelseorienterade kristendomsform – i dag samtidigt förmår att svara mot tidlösa behov hos människan. Utan denna kreativa paradox hade den ”pentekostala revolutionen” inte varit möjlig.