Förstå mig! Intendami! Detta ord i 105:e dikten i Francesco Petrarcas världsberömda diktsamling ”Il Canzoniere” är den tolkningsuppmaning all skrift ställer till sin läsare. Det mest gåtfulla i Petrarcas produktion är hans kärleksobjekt, den mysteriösa ”Laura” som står i hans diktnings centrum. Den historiska Laura visste inte ens samtiden något om. Dikternas musa är ett lika sinnligt som översinnligt väsen. I hennes gestalt möts jordiskt och himmelskt i den senmedeltida kyrkomannens och erotikerns liv.
Några element som finns hos den samtida Birgitta finns också hos honom: jagcentreringen, tilltalet och hänvändelsen till Herren och Maria. Men han vänder sig främst till en undflyende dam. Hon är närvarande i sin frånvaro och saknaden laddar föreställningskraften. När han riktar sig till henne i sina dikter är det endast i uttryck som ”occhi vostri”, ”Era ögon”, aldrig intimt och alltid med yttersta vördnad. Han talar om dessa ögon genom att tala om stjärnorna, och tilltalet blir då Ni. Hon är det
högsta och mest outsägliga han någonsin skriver om, och det sker med omskrivningens akt. Hon är ett fysiskt men också metafysiskt objekt som han i sin längtan skapar.

Petrarca använder annars ofta direkt tilltal, och utgår från sig själv, jag, io. Han du-tilltalar kärleken själv, Amor, och sina egna tankar medan han lyssnar till sig själv. Han vänder sig i sina skrifter till vänner, kejsare, påvar, författare, både levande och döda. Han apostroferar friheten, och den Höge Ande (Spiritus) som rör sig i hans älskades kropp, och som rör sig på jorden med hennes armar, händer. Han tilltalar Anima, själen. Han Du-tilltalar den himmelske fadern, Padre del ciel - men aldrig Laura.
Han står i dialog med floden, vattnen och naturen kring hans hus i Fontaine- de-Vaucluse i Sydfrankrike. Och naturen talar till honom. ”Vattnen talar om kärleken liksom brisen, grenarna, de små fåglarna, fiskarna, blommorna, gräset och de ber unisont att jag alltid ska älska”. Han Du-tilltalar Italien, Rom, Avignon, och den stjärna
under vilken han är född, liksom Solen. Han är i samspråk med ensamheten, med sanningen, med skapelsen. Petrarcas verk har genomgående adress och appell. De riktar sig alltid till ett ”du”, och innehållet blir till i, eller beskriver, en dynamisk jag-du-relation. Detta sammansatta ”du” är expansivt, och i detta jag-du-förhållande växer jaget. Det blir på ett för tiden unikt sätt världens mittpunkt.
I stycken som han in i det sista arbetade med, du-tilltalar han själva sången, det vill säga sin egen canzone, och det uppkommer en dialog. Han talar med sin bok. Det dialogiska är också ett kännetecknande drag för många av hans skrifter, alltifrån den nu förlorade skolkomedin ”Philologia” och fram genom hans verk. Han står hela tiden i dialog med någon, något eller en tradition, eller med allt han läst och hört. Om inte annat talar han med sig själv.

Petrarca riktar sig ofta till läsaren. Han skriver för tänkta läsare, och han tilltalar även läsaren direkt. Han talar också till framtiden. Också detta
påverkar hans attityd och hans sätt att tänka och skriva. Han riktar sig framåt i tiden när han ordnar att hans kyrkofientliga brevvolym ”Bok utan namn” skall utges postumt. I förordet ursäktar han sig med att det är säkrast att tala som död.
I sitt livs sista skrift ”Ad posteros” (”Till eftervärlden”) riktar han sig direkt till oss och sammanfattar sitt liv för dem som kan tänkas vara intresserade och av någon händelse känner till hans namn. ”Petrarca till eftervärlden, Var hälsade!” säger han, och berättar om sin kärlekshistoria.
För att förstå Petrarca och hans kärlek är hans allra första skrift av stor betydelse. Det är en 38-radig dikt skriven på latinsk hexameter när hans mor, Eletta Canigiani från Ancisa, dog vid 38 års ålder 1318. Han var då 14 år. I den modersbundne pojkens apostrofering vid graven finns en elegisk ton som kommer att följa honom genom livet som en livslång sorg och saknad. Det är lätt att se den längtande Lauradiktningen, som även lamenterar Lauras död, som en fortsättning på
denna gravdikt. Man kan också se en förbindelse mellan den tidiga modersdikten och Canzonierens sista dikt, ”Vergine bella”, där Lauras ansikte slutligen övergått i den Heliga Moderns, Marias bild.
Det är något annat märkvärdigt med denna okända debutdikt. ”Panegyricum in funere matris” tycks dra upp programmet för den vuxne Petrarcas uttalade ambitioner, värderingar och livsinriktning.

Mottag denna gravdikt, allraheligaste moder och lyssna med fromma öron, om du, när du får belöningar värda himlen, inte avvisar andra hedersbetygelser. Vad kan jag erbjuda dig? - som inte liksom du besitter Jupiters höga kungarike, du som är Guds utvalda både till namnet och i sak, än att hedern även här skall ge dig ett evigt namn, hedern som skall lovsjungas av musernas körer, och den högsta fromhet, själens storhet, liksom den mest välkända omsorg om en lysande ärbarhet, påbörjad under de första åren i en ringa kropp, aldrig avbruten en enda timma intill livets sista stund, beundransvärd under detta ansikte.

Detta
korta liv, som avslutats för dig i oskuld, åstadkommer nu att du förblir värd att skildra för framtidens folk, för evigt vördnadsvärd för de goda, alltid för mig att begråta. Och vi sörjer inte för att något sorgligt skulle ha hänt dig, utan för att du, ljuvaste moder, lämnar mig och min bror, trötta vid Pythagoras skiljeväg och under alltings förvirring. Men du, lyckliga flykting, flyr inte från den ostadiga världen utan mig, och inte står du ensam vid graven. Den kvarlämnade familjens lycka och hopp, vår själs hela tröst, följer den utmärkta modern. Jag ser mig nu själv tyngd av samma sten. Dessa få ord skulle jag nu önska vittna om sorgen i mitt bröst, men också många flera. Under alla år kommer tungan att genljuda av denna din ära, fromma moder: detta sorgetåg skall jag ägna lång tid, och efter den förgängliga kroppens undergång, tillse att denna ära alltjämt blomstrar, bästa moder, under vilken du alltjämt lever, när nu gravurnan har sammanpressat även oss till aska; såvida inte en glömsk tidsålder
kväver mig kommer vi båda att leva i lika mån, båda kommer vi att bli ihågkomna. Men om ödet har annat lidande i beredskap och den avundsamma döden låter vårt rykte råka i glömska tillsammans med den bräckliga kroppen, ber jag att åtminstone du, du ensam, lever kvar efter likbålet ...

Uttrycket ”allraheligaste moder”, genetrix sanctissima, är en benämning på Maria. Författaren är rädd att bli ”avvisad” som han sedan blir av Laura. Han fruktar att inte bli hörd och förstådd - förstå mig! - liksom i kärleksdiktningens utgjutelser över att all hans strävan varit förgäves. Modern är liksom Laura ”utvald” och ordet har sin grund i moderns namn, Eletta. Hon skall besjungas av musernas körer och ges ett evigt namn, det vill säga i Petrarcas kärleksdiktning, där den fromma och oskuldsfulla, jungfrun, ”blir värd att skildras för framtidens folk” och ”under alla år kommer tungan att genljuda av denna din ära [...] om inte en glömsk tidsålder glömmer mig”. Både hon och han skall bli ihågkomna genom hans skrifter.
Moderns gärningar och dygd understryks precis som i dikterna till Laura i likhet med hennes eftermäle, skapat av honom. ”Vårt rykte” rymmer ett av Petrarcas nyckelord: fama, den berömmelse som är hans överlevnadsstrategi. Moderns beundrade ”ansikte” är kärleksdikternas återkommande viso, volto, den älskades ansikte, som får drag av hans mor och Maria.

Dikten anknyter också till Petrarcas andra stora åtagande, studiet av de romerska klassikerna, vilket givet honom benämningen ”den förste humanisten”. Hans mor befinner sig i ”Jupiters höga kungarike”, vilket är uppseendeväckande ord vid en kristen begravning på 1300-talet. Uttrycket ”Pythagoras skiljeväg” har han lärt sig hemma eller i latinskolan där man läste Vergilius. Enligt Servius kommentar till ”Aeneiden”, som handlar om hjältens slitning mellan sin böjelse för drottning Dido av Kartago och den gudagivna plikten att grunda Rom, är detta den skiljeväg man ställs inför när puberteten inträder. Redan där måste man, liksom Stiernhielms Hercules,
välja mellan syndens och dygdens vägar. Detta vägval förföljer Petrarca genom livet och är ett återkommande tema i hans skrifter. Laura är den punkt där det jordiska och det himmelska sammanfaller, diktverkets origo. I henne går Pythagoras skiljeväg och genom henne försöker han gå i båda riktningarna.
Författaren är illa ute, och om vägvalets kris, ångest och syndafall handlar hela hans bekännelseskrift ”Min hemlighet” (övers Birger Bergh 2002). Den skrevs i hemlighet och var inte avsedd för publicering. Bokstaven Y sammanfattar dess innehåll, vägvalets predikament.
Kärleksdikterna framställer på ett dramatiskt sätt konflikten mellan Eros och Agape. Den sköna kvinnan ställer sig i vägen för Gud, som visat sig men trängts undan. Dikt 81:

En god Vän kom i sanning för att lösgöra mig, i Sin höga och outsägliga barmhärtighet. Sedan gled Han ut ur mitt synfält så att jag förgäves försöker se Honom. Men Hans röst genljuder ännu här nere: ”O ni betungade, se här vägen! Kom till mig om ingen annan står i
vägen!”

Jämför Jesuorden i Matt XI:28, ”Kommen till mig, I alla som arbeten och äro betungade, så skall jag giva eder ro.” Petrarca ger sin egen version. I Bibeln talas inte om ”någon annan” som står i vägen. Någon annan blockerar passagen till Gud. Det är just det hans italienska dikter visar, liksom de latinska. I ”Min hemlighet” säger den fiktive Augustinus, som han för en fiktiv dialog med, att den jordiska kvinna han älskar ställt sig mellan honom och Gud så att han bara ser henne.
I en sonett berättar Petrarca att han går ensam i skogen och sjunger om henne som han ser uppenbara sig överallt, och bokarna och barrträden tycks honom som kvinnor och flickor i hennes följe. Han hör henne i grenarnas och kvistarnas klagan och i vattnet som sorlande flyr i det gröna gräset. Och ” Många gånger har jag (vem kan tro mig nu?) sett henne alldeles levande i det klara vattnet och på det gröna gräset, i ett bokträds stam eller i ett vitt moln”.

Hur den olyckligt förälskade skalden än försöker fly, följer
honom hennes ögon, och deras bild sprider sig så att han ser dem hur han än vänder sig, deras ljus återspeglar sig överallt. Diktjaget finner ingenting annat än sin kvinnas bild. Han, ”som ingen annan ser” ser heller ingenting annat. Hos efterföljaren Pietro Bembo återkommer känslan att se ett enda ansiktsuttryck - den älskades - inpräglat vart man än skådar, veder, ove si miri, un volto impresso. Snart skulle hela Europa vibrera av detta anlete.
Man kan hos Petrarca här skymta ett annat dramatiskt vägval, det stora rollskiftet mellan människan och Gud i den moderna tidens begynnelse. Att se den älskade i skapelsen, överallt, är en upplevelse där människan och skaparen bytt plats. Här har erotiken övertagit ett religiöst idiom, vilket har en sekulariseringsprocess till förutsättning. Denna kärleksikonografi förekommer knappast före 1300-talet. Sambandet mellan tanke och känsla, filosofi och psykologi, teologi och antropologi, ideologi och perception kan knappast tydligare illustreras än hos den
klentrogne kaniken Petrarca, som förgäves värjer sig. Jag-Du-relationen har flyttats in i en privatsfär där det fromma ögats världsupplevelse har övertagits av ett omnipotent individuellt jag som överallt ser ett mer privat ”dig”, den älskade som övertagit alla gudomliga attribut. Ur det flydda årtusendet uppstiger ett mummel om sacrilegium inför sådant tal, sådan tanke, sådant missbruk av de heliga orden, om aldrig så subtilt och sublimt, och nu rent av på folkspråket, volgare. Den fromma litteraturens unio mystica, klosterlivets hänförda suckar har fått ny innebörd. Perspektivet har spegelvänts mot den sinnliga världen. Men den ambivalente Petrarca bjuder envetet motstånd och vrider darrande på denna spegel mot slutet av sitt liv och ser bara madonnabilden.
Anders Hallengren är forskarassistent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och författare till boken ”Petrarca i Provence. Den stora kärleken och ensamhetens liv” (2003).

(under strecket 15/11 2004)