Ett rättsdrama som började i Jerusalem 1997 då en grupp amerikaner föll offer för en arabisk terrorattack utspelar sig just nu i en federal domstol i Chicago. Fem personer förlorade sina liv och hundratals skadades svårt i illdådet som den palestinska organisationen ­Hamas tog på sig skulden för. Eftersom Irans ­regering stödjer Hamas finansiellt har en grupp överlevande och släktingar till de dödade utkrävt skadestånd från Teheran. De diplomatiska förbindelserna mellan USA och Iran ligger sedan 1980 nere och för två år sedan dömde en federal domstol i Chicago den islamiska republiken att ­betala 423 miljoner dollar i kompensation till de målsägande. För att tillfredställa ­offrens kompensationsanspråk konfiskerades strax därefter en villa i Texas tillhörande den persiska kungafamiljen som ­såldes till högstbjudande. Eftersom Iran i övrigt saknar fast egendom i USA inriktar sig de målsägandes advokater på att försöka beslagta persiska konstföremål i amerikanska museer och samlingar.

Till de berörda institutionerna hör bland annat Philadelphia Museum, Field Museum i Chicago och Museum of Fine Arts i Boston. Men i centrum för rättstvisten står en ovärderlig samling kilskriftstavlor från Persepolis som 1937 lånades ut till Chicagouniversitetet under den dåvarande shahen Reza Pahlavi. Eftersom samlingen juridiskt sett tillhör Iran framhåller universitetet att den bör åtnjuta suverän ­immunitet under federal lag, något som nyligen avfärdades av domstolen. Advokaterna hävdar å andra sidan att domslutet berättigar en konfiskering av tavlorna som de ämnar auktionera ut till privata samlare. Frågan är ytterst känslig i politiskt avseende och den rådande konflikten mellan USA och Iran över den islamiska republikens kärnkraftsprogram hotar att omintetgöra en bilateral lösning. Så sent som i maj avslog den federala domstolen en överklagan från den iranska statens rättsombud.

1933 upptäckte ett arkeologiskt arbetslag från Chicagouniversitetet under Ernst Herzfelds ledning två arkiv med över 45000 kilskriftstavlor och fragment vid Persepolis utgrävningar. För vetenskapen var fyndet epokgörande eftersom sam­lingen utgör ett ovärderligt källmaterial rörande perserriket. Den övervägande ­delen källor om antikens Iran har skrivits av icke-perser; undantaget är ett fåtal inskrifter och klippreliefer. De mest inträngande skildringarna finner vi i Gamla Testa­mentet, Herodotos ”Historia” och olika grekiska framställningar av Alexanders fälttåg. Inte helt oväntat ger dessa ofta en ensidig och fördomsfull bild av perserna och akemeniderriket. Med befästnings­tavlorna (namnet kommer från fyndplatsen vid norra befästningsmuren) har forskningen äntligen kunnat skapa sig en uppfattning om administration och vardagsliv i antikens Iran, skildrat av perserna själva. Akemeniderna kan inte längre betraktas som obildade barbarer. De grundade historiens första världsvälde och lade grunden till ett nytt styrelseskick och en högt utvecklad förvaltning.

Persepolis uppfördes som kejserlig residensstad under Dareios den store (död 486 fKr) i rikets kärnland Parsa, från vilket svenskans nationsnamn Persien härstammar. Byggnationen fullföljdes under hans son Xerxes vars styre sammanföll med akemenidernas storhetstid och invasionen av Grekland. Den nya kejsarstaden var egentligen ingen politisk huvudstad utan en arkitektonisk symbol för rikets ­enhet och mångfald, ett befästande av ­monarkins legitimitet. Arbetare och hantverkare från satrapierna värvades för att utveckla den unika persiska arkitektur som grundlagts i Susa och Pasargadae. Fram växte ett kolossalt palatskomplex med noga bestämda diplomatiska, rituella och administrativa funktioner, från kungliga våningar, ­audienssalar, skattehus och kanslier till bostäder, badhus, tempel, gravar och trädgårdar. De akemenidiska trädgårdarna var så berömda att deras fornpersiska namn pairidaeza har gett upphov till svenskans ”paradis”. Annars är Persepolis mest omtalat för sin hundrakolonnade tronsal och ”Alla länders port”, en processionsallé ­genom ­vilken utländska delegationer passerade frambärande tribut till kungarnas kung (shahanshah) på det persiska nyåret.

Även som ruinstad ger Persepolis väldiga terrass med dess höga kolumner, vägginristningar, trappor och portar ett mäktigt intryck och genom århundraden har den attraherat europeiska besökare till Iran. Dansken Carsten Niebuhrs detaljerade teckningar från palatskomplexet på 1700-talet blev grunden för de första försöken att dechiffrera kilskriften. Den banbrytande upptäckten av befästningstavlorna har förändrat vår förståelse av akemenider­riket och antikens värld i stort. De översättningar som publicerats av Richard Hallock med flera vid Chicagouniversitetet innehåller ovärderliga upplysningar om uppförandet av Persepolis och den kejserliga administrationen. Akemeniderna var länge omtalade för sitt överlägsna satrapsystem och sin kulturella mångfald som bildade en skarp kontrast till andra antika styrelseformer. Herodotos lovordade persernas innovationer inom penning- och bankväsende och vi vet att kungsleden mellan Sardis och Susa skapade förträffliga postförbindelser. Satrapstyrelsen till­erkände provinsguvernörerna ett betydande självbestämmande och de underkuvade folken följde sina egna lagar och seder. Ett känt exempel på akemenidernas religiösa tolerans är att Kyros den store befriade judarna ur den babyloniska fångenskapen och lät dem återuppbygga Templet i Jerusalem.

Befästningstavlorna intygar emellertid att den akemenidiska administrationen var högre utvecklad än man tidigare antagit och att Persepolis var rikets verkliga administrativa nav, inte alls bara ämnat för kungliga banketter och parader. Texterna innehåller förteckningar som ger ingående upplysningar om allt ifrån avlöning, beskattning och arbetsfördelning till förvaltning, post och transport. Fastän materialet kan tyckas innehållsmässigt begränsat och stilmässigt monotont beskriver det ett brett spektrum av samhället, från kungafamilj, aristokrati och livgarde till ämbetsmän, arbetare och kejserliga sändebud som rörde sig tvärsigenom riket. Tavlorna intygar att Persepolis, till skillnad från grekiska och romerska monumentalbyggen, inte uppfördes av slavar utan av arbetare. De ger en bild av kvinnans juridiska och ekonomiska ställning vilken förefaller ha varit närmast jämställd med mannens. Till skillnad från grekiska kvinnor gjorde persiska kvinnor yrkes­karriär, deltog i fälttåg och reste på egen hand. De hade egendomsrätt och erhöll, om de var arbetsföra, statlig ersättning under sin graviditet. Bland de kvinnor som omnämns finns Artystone från Parsa som kontrollerade stora jordegendomar med egen vinproduktion och risodling. Hos grekiska författare väckte det särskild anstöt att persiska kvinnor närvarade vid gästabud och inspekterade egendomar och personal. Inte sällan betraktades just kvinnans starka ställning och delaktighet i beslutsfattande av grekerna som roten till det persiska samhällets påstådda förfall och dekadens.

Befästningstavlorna är också viktiga ur språkhistorisk synpunkt. Merparten texter är skrivna på kanslisternas språk, elamitiska, som var i bruk ­redan före ariernas ankomst till den iranska högplatån. Det faktum att elamitiska idag är ett utdött tungomål som saknar släktskap med andra språk gör att det är sällsynt svårttolkat och det behärskas av endast ett tjugotal specialister. ­Materialet har dock förbättrat vår kunskap om elamitiskans språkstadier och grammatik på ett dramatiskt sätt. När europeiska forskare började dechiffrera kilskriften var fornpersiskan det första språk vars teckenkod de lyckades knäcka. Fornpersiska är besläktat med sankrit och därmed öppnades vägen för en angelägen jäm­förande språkforskning. Länge antog man att det var ett hovspråk begränsat till aristokratin, men en fornpersisk administrativ förteckning som ingår i samlingen vittnar om att det även användes för vardagliga ändamål. Samlingen är särskilt rik på ortsnamn och yrkesbeteckningar (till exempel ganzabara, ”skattedirektör”, och astandēs, ”postmästare”) som inte påträffas någon annanstans. Det faktum att orden ger alldagliga upplysningar om vad vanliga människor gjort i vanliga situationer gör dem särskilt levande och uttrycksfulla.

Förutom sitt vetenskapliga värde har befästningstavlorna en central betydelse som symbol inte bara för den persiska ­monarkin utan för hela det persiska kulturarvet. 1971 högtidlighöll Iran kejsar­dömets 2500-års jubileum i Persepolis med praktfulla ceremonier. Akemeniderrikets storhetstid präglar i hög grad iraniernas självmedvetande och befästningstavlorna är därför minst lika värdefulla för iranier som Akropolis är för greker eller Pyramiderna för egyptier. Det faktum att Iran under Pahlavidynastin lånade ut dem till Chicagouniversitetet för översättning och analys var därför ett sällsynt tecken på gott förtroende för internationellt vetenskapligt samarbete. Idag har uppskattningsvis omkring två tredjedelar av samlingen återbördats till Iran, en första omgång mellan 1948 och 1951 och senast 2004 då en amerikansk delegation återlämnade 300 tavlor till Nationalmuseet i Teheran. Tavlornas enorma mängd, ömtåliga skick och komplicerade dechiffrering har avsevärt fördröjt det minutiösa arbetet med översättning och analys. Hallock som ­utgett en transkription och översättning av ett urval elamitiska texter understryker att samlingens största värde är som helhet ­eftersom texterna saknar ett narrativ eller ett drama. Varje ny del visar på samband med övriga delar och bekräftar eller falsifierar rådande teorier.

Det överhängande hotet att de resterande tavlorna skall konfiskeras och auktioneras ut på den internationella konstmarknaden har ökat dramatiskt sedan den federala domstolen i Chicago i maj ogiltigförklarade de bevis som den iranska statens advokat lagt fram i rätten. Eftersom Persepolis står på Unicefs världsarvslista sedan 1979 hävdar Iran att tavlorna ­åtnjuter en särskild, skyddad rättsstatus till skillnad från kommersiella tillgångar som fastigheter eller oljefartyg. Chicagouniversitetet, som i praktiken har uppsikt över tavlorna, har vid upprepade tillfällen vidhållit sitt vetenskapliga ansvar och verkar för att översättningen och analysen skall ha sin gång och att föremålen skall återlämnas till Iran. De fruktar att en konfiskering av tavlorna kan skada förtroendet för internationellt forskningssamarbete vilket kan ge oanade konsekvenser. USA:s utrikesdepartement har kritiserat domen och även justitiedepartementet har uttryckt sitt stöd för att tavlorna skall återbördas. Men ännu har ingen av regeringarna i Washington eller Teheran kommenterat det senaste domstolsbeslutet.

Om tavlorna skulle beslagtas vore det en svår förlust för vetenskapen eftersom ovärderlig information om antikens Iran för alltid skulle gå förlorad. Persepolis ­befästningstavlor har vidare relevans långt utanför landets gränser eftersom arvet ­efter perserriket utgör en gyllene tråd som sammanlänkar antikens Främre Asien med den grekiska civilisationen och västerlandets framväxt. Persepolis befästningstavlor är inte bara en juvel i det persiska kulturarvet utan ett unikt vittnesbörd om en svunnen kultur som satt sin prägel på civilisationens utveckling i både öst och väst. Därför kan ingen forskning om antikens historia, språk, konst och ­sociala och politiska institutioner idag ­anses uttömmande utan hänvisning till samlingen. Det är ett mirakel att den överlevde Alexander den stores nedbrännande av ”den persiska staden” och det är ett kanske ännu större under att den har dechiffrerats och kan läsas och förstås i vår tid.