Nej, Knausgård är ju ingalunda den första som skrivit självbiografiska verk i vilka både han själv och andra lämnas ut. Det var inte heller Maja Lundgren eller Carina Rydberg. Eller Jan Myrdal. Eller Kerstin Thorvall. I Norden går genren tillbaka åtminstone till Strindberg och den hade sin första storhetstid på 1970-talet då bekännelselitteraturen flödade. Ny är inte ens termen autofiktion även om den i dag i första hand förknippas med Knausgård: den lanserades 1977 av den franske författaren Serge Doubrovsky. På just det här området är det som om både kritiker och allmänhet är renons på historiskt medvetande, som om de är lika nymornade, överraskade och engagerade – eller indignerade – inför varje bok.

Vad striden står om är olika uppfattningar om minne, verklighet och sanning. Att olika människor minns samma skeenden olika är en självklarhet, inte märkvärdigare än att två människor som gör en promenad tillsammans gör olika iakttagelser och efteråt kan vara oeniga om vad de har sett. Det är numera nästan lika självklart att barn och föräldrar minns samma upplevelse olika. I sina memoarer från sin uppväxt i det som då var Rhodesia minns Doris Lessing samvaron med föräldrarna och deras gäster i simbassängen som ett stort obehag inför de vuxnas kroppar:

”Lösa, gungande bröst. Borstar av hår under armarna, vatten som plattar till håret och rinner som svett. Ibland snor i ett ansikte som grinar brett och skriker av förtjusning, /…/ jättelika, bleka kroppar som gelépuddingar som klafsade omkring utan kontroll i vatten som luktade kallt, med flaxande stora bleka armar.” Dels – och kanske framför allt – minns hon sin egen utsatthet, de vuxnas brist på respekt. När vattnet slog mot ansiktet så att hon inte kunde andas förmanade de henne bara: ”Kom an nu, var modig, stora flickor gråter inte för en sådan småsak.”

Moderns minnen av samma situation är däremot aningslöst ljusa. ”Vi simmade varenda eftermiddag på sommaren”, brukade hon på äldre dar förtjust utbrista. ”Och på helgerna hade vi fest i bassängen. Åh, det var så roligt! Du tyckte alltid det var så roligt när vi hade fest!”

I ”Minnena ljuger” skriver Kjell Espmark: ”Ett författarskap tycks kräva en mytisk omgivning i sitt förflutna. Somliga skrivare skapar myten av en ljus barndom utan andra skuggor än det skira lövets. Mina minnesbilder accentuerar det ödesdigra, det utsatta och det riskabla.” Det gör de flesta moderna barndomsskildringar, kan man konstatera. Jan Myrdal skriver redan i början av sin bok ”Barndom” att det är en subjektiv sanning han förmedlar. Han betonar att identiteten tagit form i barndomen och vill besvara frågan ”Hur blev då detta jag?”:

”Alltså skriver jag en barndom. Jag skriver ingen självbiografi, texten utger sig inte – falskt som ett polisprotokoll – att vara objektiv. Jag skriver mina ord. Den barndom jag skildrar är min. Den som vill påvisa att de dörrarna gick inåt och inte utåt och att den tavlan hängde där och inte där och att det var då och inte då kan naturligtvis roa sig med det så som folk roar sig med korsord eller femtonspel; det angår mig inte och det hör inte till texten. Den är tal i egen sak. Den är en prosaberättelse så som ’Confessions’.”

I dag finns en utbredd föreställning om att envar har rätt till sin subjektiva sanning och inte får ifrågasättas eftersom subjektiva sanningar är det enda som finns. Resultatet på längre sikt är inte respekt för olika perspektiv utan tvärtom respektlöshet, likgiltighet. ”Jag ber om ursäkt om du känner dig sårad”, kan man säga och därmed har man i själva verket lagt ansvaret på den som känner sig sårad. För en del år sedan skrev jag ett brev till en svensk myndighet – jag tror det var skatteverket – och när jag inte fick svar skrev jag på nytt. Då fick jag till slut ett svar som lydde: ”Det är tråkigt att du upplever att du inte fått svar.”

Men antingen har jag fått svar från skatteverket eller så har jag det inte och också i andra fall är det faktiskt möjligt att skilja mellan objektivt och subjektivt. När Myrdal i ”Barndom” beskriver sin mors ögon som gråa och kalla får man konstatera att det troligen rådde enighet om att de var gråa men inte nödvändigtvis om att de var kalla.

I Finland väckte Henrik Tikkanen – numera mest känd som Märta Tikkanens man – på 70-talet stor uppståndelse med sin så kallade adress-svit, en våldsam uppgörelse med den finlandssvenska borgerligheten i allmänhet och de egna föräldrarna i synnerhet. I första delen, ”Brändövägen 8”, berättas det att fadern vid vinterkrigets utbrott klädde sig i sin olympiska skytteuniform och ställde sig på Brändö bro, beredd att skjuta ner ryska plan. Boken slutar med att fadern har dött och blivit kremerad och att Tikkanen och hans bröder i taxi är på väg med urnan till gravsättning. När Tikkanen sitter där i baksätet med urnan i knät tänder han en cigarett och lyfter sedan på urnans lock när han behöver aska. I seriens andra del, ”Bävervägen 11”, berättar Tikkanen om en – före detta – god vän och kollega att han i en av de mer kända finlandssvenska salongerna lagt sin penis på en silverbricka – detta ”utan att väcka anstöt”.

Om man tar den sista av de tre episoderna först så är det uppenbart att den rymmer två uppgifter av ganska olika art: den första handlar om något som antingen är eller inte är ett faktum, den andra är en tolkning av omgivningens reaktion. Det enda de två uppgifterna har gemensamt är att de båda är oväntade. Den första är svår att förstå som annat än ett infamt utlämnande. Den före detta vännen har i en minnesbok till Tikkanen gett en beundransvärt saktmodig kommentar till hur det kändes att som autentisk person under eget namn figurera i ett fiktivt sammanhang: ”Henrik skrev ju sina uppgörelseromaner utur ett starkt inre tvång, och så småningom tycktes hans liv få underordna sig romanernas krav. /.../ Henrik ansåg sitt konstnärliga resultat värt människooffer. Ur hans synpunkt var detta kanske riktigt. Offrets syn kan vara en annan.”

Att skrivandet ger makt över sanningen förstod finlandssvenska författare före Carina Rydberg och Maja Lundgren. I en liten bok som heter ”På drift i förlustens landskap” beskriver Tikkanens generationskamrat Christer Kihlman hur han känt sig förkrossad av hustruns kärleksförhållande till en ung man men hämtar sig genom att inse att han som författare har makt över dem därför att han kan göra dem till stoff:

”Mig kuvar ni aldrig! Ni finns till för mig. Vad ni än är och vad ni än gör och vad ni än föreställer och vad som än sker med er, det använder jag, alltsammans, utnyttjar som lera, som gips, som brons, som målarfärg, människomaterial, att forma och knåda och gestalta och tydliggöra. Det är jag som vinner till sist. Det är ni som förlorar till sist!”

Men är de andra två episoderna ur adresstrilogin då att förstå som subjektiva sanningar?

Nej, åtminstone inte i samma mening som Alva Myrdals kalla ögon eller Doris Lessings obehag i simbassängen. När Tikkanen askar i urnan kan man eventuellt tala om en känslomässig sanning: det är känslorna för fadern – föraktet, avståndstagandet – han gestaltar. En aktuell svensk motsvarighet finns i Felicia Feldts ”Felicia försvann” där modern dör och begravs: skillnaden är då närmast att Tikkanens läsare inte kan veta om historien är sann eller osann medan Feldts läsare vet att det är dikt eftersom Anna Wahlgren lever.

Episoden med fadern i olympisk skytteuniform är väl närmast det vi skulle kalla en konstnärlig sanning – eller frihet. Sådana har författare i alla tider unnat sig. I novellen ”Kungens brev” – i samlingen ”Skuggor på gräset” – berättar Karen Blixen hur hon på sin afrikanska farm använde ett brev hon fått av danska kungen för att bota sina tjänare när de var sjuka eller sårade: deras tro på dokumentets västerländska kungliga kraft var så stor att de blev friska av blotta beröringen och brevet var i så flitig användning att pappret med åren blev fläckat av svett och blod. Karen Blixen-forskarna har faktiskt hittat brevet – men det ligger hopvikt i sitt kuvert, fläckfritt och prydligt.

Termen autofiktion förekommer flitigt i baksidestexter eftersom den anses vara säljande men hur den egentligen ska förstås är omstritt. Ursprungligen betydde den helt enkelt att författaren å ena sidan berättar sanningen men å andra sidan också tar sig friheten att hitta på. Inte heller det är nytt. 1993 utkom ”Operation Shylock. A confession” av Philip Roth som ägnat en stor del av sitt författarliv åt att utforska det självbiografiska skrivandets möjligheter. Här har han ett förord där han låter förstå att boken skildrar autentiska upplevelser, bland annat ett uppdrag han haft 1988 för israeliska underrättelsetjänsten Mossad – men han har också ett efterord som låter förstå att alltsammans är fiktion, en lögn. I intervjuerna efter utgivningen har han först hävdat att boken är sann, sedan att den är lögn. Så småningom vägrade han att uttala sig alls.

”Operation Shylock” kan läsas som ett postmodernistiskt experiment men alla tenderar vi att skapa oss minnen utifrån berättelser vi hört. Själv är jag övertygad om att jag som helt liten flicka suttit i bombskydd på nätterna men samtidigt vet jag att det är omöjligt eftersom kriget för Finlands del tog slut ett halvår innan jag föddes. Hade det inte varit omöjligt hade jag helt säkert tagit med dessa nätter i någon självbiografisk bok.

En svensk professor gästade Berkeley-universitetet på 60-talet, under studentoroligheternas tid. En kväll då han varit hos en Berkeley-kollega på middag följdes han tillbaka till sitt hotell av en doktorand som sedan i sin tur skulle gå hem, men på vägen i misstag kom att uppfattas som demonstrant och blev nedslagen av polis. Flera decennier senare skrev professorn sina memoarer och låter där förstå att det var han själv som blev nedslagen.

Vad ska vi tänka om detta? Det är troligt att professorn vid hemkomsten till Sverige flitigt berättade historien – kanske till en början med doktoranden som huvudperson och offer. Men så småningom kan han ha valt att förkorta den och göra sig till huvudperson, kanske också att utbrodera den och det är möjligt att det var en version som han till slut rentav kom att tro på själv. Frågan är bara hur det kändes för doktoranden att först bli nedslagen och sedan bestulen på sin historia.

En gång hörde jag följande historia som ska ha utspelats på ett apotek i Stockholm där Kristina Lugn satt och köade. En kvinna i hennes ålder fick syn på henne och utbrast i uppfordrande ton: ”Jag vet vem du är.” Kristina Lugn som knappast kan vara ovan vid att bli igenkänd svarade vänligt: ”Ja, jag kan tänka mig att du sett mig på bild.” ”Nejdå”, sa den andra kvinnan, nu mycket högt, ”jag såg dig när du var elefantskötare på Skansen.” Nu blev Akademiledamoten trots allt överrumplad och kom i hastigheten inte på något annat svar än ”Jag har då verkligen aldrig varit elefantskötare på Skansen” varpå den andra kvinnan insisterade: ”Det har du visst det.” Dialogen fortsatte i samma stil ett litet tag med ”Det har jag inte” och ”Det har du visst” – tills Kristina Lugn med återvunnen värdighet mycket bestämt sa: ”Vet du vad, om jag hade varit elefantskötare på Skansen skulle jag helt säkert komma ihåg det.”

Formulerar inte Kristina Lugn här ett slags minimalistisk tumregel? Vi har alla anledning att vara osäkra på våra minnen men hade vi varit elefantskötare på Skansen skulle vi helt säkert komma ihåg det.