Efter söndagsgudstjänsten den 19 oktober 1862 begav sig kadetten Carl Arvid Egerström från Karlbergs slott in mot Stockholm. Likt många andra kadetter vid Kungl Krigsakademien hade han beviljats permission för att besöka sina föräldrar. Till skillnad från sina kadettkamrater återvände inte Egerström till Karlberg på kvällen. I stället lämnade han sina föräldrar med avsikt att aldrig återvända till Krigsakademien. Efter två dagars vandrande på Stockholms gator återbördades han ändå till Karlberg och sattes i arrest.
Genom de protokoll som i dag finns bevarade på Krigsarkivet, växer bilden fram av vad som kunde drabba en yngling som inte passade in i kadettkårens gemenskap. I förhör uppgav den då 16-årige Carl Arvid att han kort efter sin ankomst till Karlberg, i maj samma år, hade börjat vantrivas och att han tråkats av sina kamrater för att han var ”klemig”. Carl Arvid berättade vidare om den hårda behandlingen och de handgripliga tillrättavisningarna han fått utstå från de äldre. Under hösten
förvärrades situationen och i början av september utsattes Egerström för regelrätt misshandel. Övergreppen upptäcktes i samband med en permission då Carl Arvids far, kommendör Egerström, undrade varför sonen gick så illa. Efter kommendörens anmälan sattes den skyldige i Krigsakademiens arrest.
Redan nästkommande dag kom kadettkårens svar på arresteringen. Två äldre kadetter tvingade först Carl Arvid att visa hur han gått för att uppmärksamma fadern på skadan, varefter de gav honom stryk. Ingen av de anklagade bestred Egerströms berättelse. Förvisso finns det skillnader i de olika parternas versioner, men i stort överensstämmer de med varandra. Som skäl till den första misshandeln angavs att Egerström ”inte var någon god kamrat”. Den andra misshandeln försvarades med hänvisning till att Egerströms första anmälan. Krigsakademiens ledning svarade med att också sätta de två nya förövarna i arrest.
I skolledningens ögon var frågan därmed att se som utagerad, men Egerströms rymning i oktober gjorde att ärendet
togs upp igen. I de förhör som följde berättade Carl Arvid att kadettkåren denna gång inte svarat med fysiskt våld, utan med vad vi i dag skulle kalla psykisk mobbning. Antingen ignorerades Egerström eller också möttes han av insinuerande tillmälen såsom ”rapportkarl”. I förhöret namngav han ett 20-tal kamrater och vidare hävdade han att det bara var tre kadetter, av de drygt 200 på Karlbergs slott, som fortfarande pratade med honom. De anklagade gjorde denna gång enbart smärre medgivanden och flertalet sade sig inte ha märkt något av det Egerström berättade. I stället påpekades en rad brister i Egerströms eget beteende.
Till skillnad från situationen i början av september, då skolledningen bestraffade de anklagade, ifrågasatte man nu såväl Carl Arvids vittnesmål som hans eget uppträdande. På punkt efter punkt betvivlades Egerströms version. Vidare kritiserades även Carl Arvids person genom hävdandet att hans ensamhet var självförvållad.

Det mest anmärkningsvärda med Carl Arvids öde är tyvärr inte det
våld han utsattes för, utan hur omgivningen uppfattade det. Fortfarande får vi rapporter om mobbning och trakasserier i våra skolor. Själva våldet blir därmed inte det som skiljer vår tids skola från gångna tiders skolkultur, utan skillnaden ligger i stället i synen på våldet.
I dag tolereras inte våld i skolan. Under hösten har man genom förlikning löst frågan om Umeå kommuns ansvar för en skollednings underlåtelse att ta itu med de trakasserier som Lina Olofson utsattes för under höstterminen 1998. Utbildningsminister Thomas Östros lovar att utreda frågan om skolans ansvar vid diskriminering och folkpartiets Jan Björklund ropar på hårdare tag. Mitt i detta arbete för att bekämpa ondska i gemen har nu också ”Ondskan” i Jan Guillous tappning återigen fångat vårt intresse.
Det är slående hur likt Guillous Stjärnsberg är den miljö som forna kadetter beskrev i minnesteckningar över sin tid på Karlbergs slott. I den flora av självbiografiska framställningar kring Krigsakademien återfinns snart sagt allt det
som Guillou beskriver. Några exempel är kamratuppfostringens rangordning av människor, de äldres krav på uppassning och straff för den som inte lydde.
Som händelserna runt Carl Arvid Egerström visar blundade dock inte Krigsakademiens ledning för uppenbara fall av misshandel och andra fall visar även att man heller inte drog sig för att relegera elever då man fann detta nödvändigt. I det kända fall som närmast liknar de öden som Guillous fiktiva alter ego möter, stod skolledningen på Karlberg faktiskt för en förvånansvärd handlingskraft.
Den 15 november 1862, knappt en månad efter Egerströms rymning, kom tredjeklassaren Carl Magnus Victor Rehbinder in i Krigsakademiens nedre avdelning och hamnade strax i slagsmål med en kadett i andra klass, Rolf Oskar Alexander Schenström. Slagsmålet resulterade i att Rehbinder fick stryk och att Schenström hotade att kasta ut honom ur klassrummet. Några timmar senare kom ett par andra tredjeklassare in i nedre avdelningen och hämtade Schenström till sitt klassrum.
Tredje klassen hade i samråd beslutat att bestraffa Schenström för hans tilltag och straffet var klasstryk. Schenström fick lägga upp sig för tredjeklassarna, som en efter en skulle slå honom. Misshandeln hann inte längre än till fjärde man innan en kadett ur fjärde klass avbröt tillställningen. Skolledningens dom var i detta fall ovanligt hård. Sex kadetter relegerades medan åtta andra varnades. Relegering innebar dock inte slutet på dessa kadetters karriär, utan samtliga sex återvände till Karlberg redan nästkommande år.
Trots olikheterna i fråga om skolledningens handlande är det främst i hur skoltiden upplevdes som vi finner fundamentala skillnader mellan Guillous sätt att göra upp med sin skoltid, och hur de forna kadetterna beskriver sitt Karlberg. För medan Guillou bara ser ondska i den pennalism som präglar Stjärnsberg, är den bild som ges av Krigsakademien, om än kluven, övervägande positiv. Intressant nog ligger denna skillnad inte i vad som beskrivs. Som etnologiprofessorn Mats Hellspong har
visat i sin studie av kadetttraditionerna, saknar inte kadettminnena ingående beskrivningar av utstuderad misshandel och en många gånger sadistisk uppfinningsrikedom som väl kan mäta sig med den Guillou vittnar om.
Detta till trots är det ingen av de forna kadetterna som inte försvarar sin skola och den hårda uppfostringen. Ingen skugga faller över systemet i sig, utan bara över dem som var ”kitsliga”, det vill säga över dem som i sin kamratuppfostran gick alltför långt. Dessa händelser avskrivs emellertid som undantag och ses inte som något kadettgemenskapen kunde lastas för.

Självklart kan inte det tiotal forna kadetter som i tryck valt att beskriva sin tid vid Karlberg sägas representera samtliga elevers upplevelser. Att säga att man där finner den slagnes historia är därmed vanskligt. Tack vare bevarade disciplinhandlingar har det dock varit möjligt att ställa förhörsprotokoll mot den bild som i efterhand förmedlades av kadetterna själva.
Ett intressant exempel är den beskrivning av
Karlbergspennalismen som översten Nils Selander gav i ”Två gamla Stockholmares anteckningar”. I verkets avslutande del, som rör kadettlivet, poängteras hur varken bestraffningar eller drängsysslor hotade kadettkårens kamratskap. Nils Selander menar i stället att pennalismen var en viktig del i skapandet av en livslång sammanhållning och framhåller att man på äldre dagar faktiskt kunde förbrödras med sina uppfostrare genom de gemensamma minnena. Med tillgång till Krigsakademiens disciplinhandlingar kan man inte annat än häpna över Selanders fördragsamhet med sina äldre kamrater. I april år 1860 rymde nämligen Selander från Karlberg tillsammans med sin olyckskamrat Alfred Rudelius. De två hade då varit på Karlberg i mindre än fjorton dagar och de anklagelser de riktade mot sina plågoandar inkluderade såväl fysiska tillrättavisningar som hot och grövre våld. Till handlingarna har även fogats ett anonymt hotbrev, adresserat till Selanders mor, där brevskrivaren varnar henne för att skicka tillbaka sin son
till Karlberg, då det fanns risk för att han skall bli märkt för livet.
Hur kan det vara möjligt att en människa som genomlevt en sådan behandling, ens på äldre dagar, inte bara försvarar, utan också hyllar densamma? Denna fråga aktualiseras inte bara av de självbiografiska beskrivningarna av Karlbergstiden, utan nu senast även av den kritik som framförts mot Guillou i samband med filmatiseringen av ”Ondskan”. Forna elever på Solbacka, den skola som stått modell för Stjärnsberg, går nu till storms mot vad de anser som en orättvis bild av deras skola. Intressant nog förnekar exempelvis Thomas Hedin, före detta Solbackaelev, i en debattartikel inte förekomsten av kamratuppfostran vid skolan. Däremot kritiserar han Guillou för en allt för ensidig och förvrängd bild av Solbacka. Hedins försvar för sin skola har många likheter med de forna kadetternas sätt att se på sitt Karlberg.

För att förstå detta försvar av kamratuppfostran måste vi se bortom tanken om onda människor och i stället sätta fokus på den struktur som pennalism verkar inom. Den engelska utbildningssociologen Christine Heward har i sina studier av det tidiga 1900-talets engelska internatskolesystemet beskrivit denna skolform som en utbildning för en dominerande position i samhället, ett ”drivhus” för landets ledarskikt. Enligt Heward kännetecknades denna form av manlighetsfostran dels av en exklusiv social rekrytering och dels av ett strikt hierarkiskt system. I detta sammanhang blir skolans hierarkier av särskilt intresse och den hårda disciplin som föreskrevs kom inte bara att ingjuta självdisciplin, utan utgjorde också en övning i ledarskap. Samtidigt som de nyanlända måste lära sig underordning följde sedermera även rätten att underordna andra, en ordning som enligt Heward uppfattats som ryggraden i det engelska internatskolesystemet. Med detta för ögonen kan vi förstå hur den som en gång blivit slagen inte bara kan acceptera, utan även hylla, detta system.
Det kanske främsta exemplet på hur ordningen vid Krigsakademien hyllats på detta sätt återfinns i det tal som generalen och den svenska idrottens fader, Viktor Balck, höll vid forna kadetters minnesfest den 5 maj 1923. Även om Viktor Balck i sina memoarer framhåller förtjänsterna med kamratuppfostran, var han långt mer explicit när han tog till orda inför sina forna kadettkamrater. Med glädje omtalade Balck hur han som nyantagen kadett beordrades att rengöra en kadettkorprals kastorhandskar och om de nyttiga lärdomar sådana uppdrag gav. På samma sätt hyllades även kadettkårens hierarki samt den tillfredsställelse som förstaklassaren kände när han äntligen fick lämna ”den femte raden” i nedre avdelningen, och därigenom inte längre stod lägst på rangordningen.
Hur främmande dessa hyllningar av pennalismen än kan framstå för vår tids sätt att se på våld i skolan, sätter de trots allt fingret på hur mycket värre den mobbning som vi i dag kämpar emot kan slå emot dem som drabbas. I de pennalistiska strukturerna hade den drabbade åtminstone möjligheten att för sin mentala hälsas skull se huggen och slagen som något som riktades mot honom i egenskap av underordnad, en plats han med åren skulle bli befriad ifrån. Denna möjlighet har inte många av de barn som i dag utsätts för mobbning i vår svenska skola. I ett samhälle där alla fördömer mobbning blir den mobbade paradoxalt nog än mer utlämnad. För i ett samhälle där ingen har rätt att mobba någon annan, blir alla former av mobbning ett direkt slag mot den mobbades egen person.

Esbjörn Larsson
är doktorand i historia
vid Uppsala universitet.