I slutet av 80-talet fanns en bankreklam som jag ibland tänker på: en yngre man sitter bekvämt tillbakalutad i en fåtölj med händerna i kors och bildtexten lyder ”Jag blir rik medan jag väntar”. Det var aktier och fonder det handlade om för det här var högkonjunkturens år då vi alla börjat intressera oss för börsen och läsa dagstidningarnas näringslivsbilagor och då det var tal om att skolorna skulle införa kurser i aktiesparande. När krisen sedan kom några år senare tänkte jag att det ändå var för väl att skolbarn inte skulle få tro att de kunde bli rika medan de väntade. Det hindrade å andra sidan inte att jag genom nya uppgångar och nya kriser fortsatt att aktiespara – och framför allt att läsa näringslivsbilagorna.
Nu har en dansk herre som ingalunda är ekonom utan professor emeritus i romansk filologi, Hans Boll-Johansen, skrivit en bok som i all enkelhet heter Penge. Mellem kapitalisme og humanisme (Gyldendal, 222 s). Hans inspiration har varit de vitt olika inställningar till pengar som råder i hans egen familj. Av hans två vuxna söner är den äldre direktör i fastighetsbranschen i Köpenhamn, en nyliberal som tjänar stora pengar och är stolt över det, medan den yngre, som är bosatt i Berlin, är tecknare och författare och snarast delar Nietzsches inställning att ”Allt som har ett pris är inget värt.”
Själv hade Hans Boll-Johansen under sina första skolår på 40-talet en fröken som energiskt uppmuntrade barnen till gammaldags hederlig sparsamhet. Varje elev hade ett särskilt häfte där de kunde klistra in klistermärken som fröken sålde dem varje månad och när häftet var fullt sattes summan in på sparbank. Det var inte fråga om direkt tvång men väl om moralisk påtryckning och han minns ett visst inre motstånd. I dag skulle han helst vilja hitta den smala medelvägen mellan sönernas hållningar och i ”Penge” – en slingrig, nog så egensinnig essä – tar han sig för att brett undersöka moralens roll i vår syn på pengar.
Tyngdpunkten ligger på en genomgång av sex typer: spelaren, golddiggern, spekulanten, entreprenören, bonden och slösaren. Bonden är den traditionella spararen, liksom Boll-Johansens skolfröken: ”En bonde utan pengar är en fiol utan strängar”, lyder ett gammalt danskt ordspråk. I det traditionella bondesamhället var den enskilda människan ett led i en kedja, hon förvaltade egendom som skulle lämnas vidare till följande generation och förväntades avstå från behovstillfredsställelse, ja, rentav också från personlig lycka, när jorden och släkten krävde det.
Inte sällan blev sparandet ett självändamål och andra samhällsklasser kom därför att uppfatta bönder som snåla. Köpkraft må vara makt men i det ögonblick man har bestämt sig för att köpa något bestämt har man samtidigt gjort sig av med den magiska friheten att köpa allt möjligt annat. Kapitalet som sådant ger trygghet och självkänsla och därmed får den asketiska livshållningen sin belöning. Beräkningar som slår fel kan däremot leda till tragedier – som i en dansk novell, ”Bankkonto”, handlar om en bonde som hade föresatt sig att ha 11000 kronor på banken den dag han fyllde 60 och som begår självmord när det visar sig att han bara har 10735.
Bondens motsats är slösaren, gestalter som F Scott Fitzgeralds gåtfulla huvudperson i 20-talsklassikern ”Den store Gatsby”. Slösaren förverkligar sig genom spektakulära villor, bilar, lustjakter, Rolex-ur – eller ännu hellre ännu dyrare vara från världens äldsta urmakeri, Vacheron Constantin – och genom att överösa sina damer med champagne och diamanter. Repertoaren kan tyckas stereotyp men det ligger i sakens natur: den måste vara igenkännlig för alla som vildaste lyx. Eller så kan den vara dekadent som i en novell om några överklassungdomar som på krogen finhackar kokain med pappas kreditkort och tänder cigarrerna med en hoprullad tusenkronorssedel.
Men också författare har varit slösare, till exempel Kierkegaard och Proust som båda ärvt betydande förmögenheter. Kierkegaard använde betydande summor på kläder, på att hålla häst och vagn och äta på krog men strävade samtidigt till att rättfärdiga sig själv genom att utveckla begreppet ”fromt slöseri”: slöseriet var, menade han, inte syndigt om det skedde i all ödmjukhet och förenades med dåligt samvete.
Som kontrast ges i samma kapitel också en bild av den mer diskreta rikedomen som den ser ut i Hellerup, den exklusiva förorten till Köpenhamn. Här talar man inte om pengar, här är den goda smaken viktig. Eller som en kvinnlig invånare formulerar det: ”Du sminkar dig inte för mycket, du färgar inte håret. Du är inte extremt solbränd. Du sticker inte ut med din klädsel. De nyrika har inte lärt sig signalerna. De är solbrända, de går med guldkedjor och de bor i alldeles för stora villor.”
Spelaren, spekulanten och entreprenören har beröringspunkter för vad det ytterst handlar om är olika grader av riskbenägenhet. Spelaren representerar en kapitalism kemiskt fri från allt annat än viljan att förtjäna snabba pengar – en vilja som både stimuleras och brutaliseras av skräcken för att förlora allt. ”Pengar man vinner är dubbelt så ljuva som pengar man förtjänar”, förklarar Paul Newman i rollen som yrkesspelare i Martin Scorseses ”The color of money”, en film vars titel kommer sig av att dollarsedeln har samma gröna färg som hoppet.
Men så finns speldjävulen, spelberoendet eller ludomanin som skildras så åskådligt i en novell av Dostojevskij. Denne visste vad han talade om. I Wiesbaden hade han en gång på en timme vunnit 12000 francs på roulett och övertygad om att kunna upprepa den prestationen spelade han senare bort inte bara sina kontanter utan också sin klocka och måste skriva till olika vänner – bland dem Turgenjev – för att få pengar till hotellräkningen och biljetten hem.
Det är ingen slump att man talar om att ”spela på börsen” och också spekulantens historia är lång. 1637–38 var det – osannolikt nog, kan det i dag tyckas – tulpaner det handlade om och när bubblan sprack följde bankrutter och självmord.
När det gäller finanskrisen 2008 är Boll-Johansens dom hård. Spekulanternas kreativitet visste inga gränser och luftiga produkter som derivater – finansmarknadens viagra, har det sagts – bidrog till att göra marknaden ogenomskinlig för medborgarna. Nyliberalerna predikade avreglering och lät förstå att globaliseringens världsomspännande, fria marknad skulle reglera sig själv. Resultatet var att bankspekulanterna inte kunde ställas till svars för det de gjort var inte olagligt: när sedan till exempel Islands ekonomi körts i sank gick hela räkningen till skattebetalarna.
Frågan om förhållandet mellan stat och marknad är över huvud taget central för Boll-Johansen och i kapitlet om entreprenören tar han upp den amerikanska författaren Ayn Rands roman ”Och världen skälvde” som är föga känd – än mindre respekterad – i litteraturvetarkretsar men som låg på första plats när man 1998 bad amerikanska läsare rösta fram 1900-talets viktigaste bok. Romanen – som utkom första gången 1957 – handlar om ett syskonpar, James som är vd för USA:s största järnvägsbolag och hans syster Dagny som tvingas arbeta under honom men i verkligheten är långt mer viljestark och handlingskraftig. Här finns alltså en feministisk vinkling men framför allt är budskapet att det amerikanska näringslivet i sin helhet hämmas av att starka individer inte kommer åt att styra och ställa som de vill utan är underkastade demokratins tröghet och ständig inblandning från en offentlig sektor som helt består av obegåvade pappersvändare. Denna ideologiska röra av övermänniskotro och marknadsekonomi kallade Rand själv för objektivism.
Att romanen fått ett väldigt genomslag i USA är knappast ägnat att förvåna, mer oroande är att en dansk bank, Saxo, skänkte ett exemplar till var och en av sina medarbetare. De hade försett nyutgåvan med ett förord som sammanfattade budskapet: ”Konsekvenserna av globaliseringen, statens överdrivna omfång, konfiskeringen av en allt för stor del av produktionen genom skatter, nivelleringen och omfördelningspolitiken leder bort från det välstånd och den välfärd vi har i dag. Vi anser att det är dags för handling nu, och det är vi alla som bär ansvaret, inte bara politikerna.”
Det är nästan så man kan få för sig att bankpersonalen förväntas ta till vapen.
Googlar man Saxo får man dessutom ett oroande besked till: efterfrågan på deras Ayn Rand-utgåva har varit så överväldigande att boken är slut.
Muntrare är det då att läsa Boll-Johansens kapitel om golddiggers, åtminstone i den utsträckning det handlar om femme fatale-gestalter och demimonder, vackra, inte sällan också kultiverade kvinnor som ännu när förra seklet var ungt kunde leva lyxliv tack vare att det fanns rikemän – ofta några stycken åt gången – som försörjde dem. Men tack vare hänvisningar till svenska Kajsa Ekis Ekman lyfts också könshandelns mörkare sida fram. I Tyskland där prostitutionen legaliserats arbetar runt 400 000 kvinnor i branschen och de betjänar 1,2 miljoner män om dagen vilket betyder en total omsättning på sex miljarder euro om året. Att göra upp med moraliserandet genom att använda termen ”sexarbetare” blir också vilseledande för jobbet kan inte rutiniseras. Kunder vill ha något som det redan finns en etablerad förkortning för, GFE, Girl friend experience, något som ter sig som ett äkta emotionellt engagemang. Om kvinnan inte känner något för mannen får hon låtsas för det är det han betalar för.
Både ifråga om utblick och beläsenhet är Boll-Johansen imponerande bred. Däremot är han inte alltid så noggrann med detaljerna och åtminstone svenska läsare torde bli bekymrade när Olof Lagercrantz presenteras som en framstående medlem av Svenska Akademien. Men klarsyntheten när det gäller förhållandet mellan pengar och moral gör att man är beredd att förlåta mycket. Vad ska man tycka om att Vatikanen när påven var på besök i Storbritannien tog upp till 200 kronor i inträde för en vanlig mässa? Och ännu mer när han i Glasgow uppträdde tillsammans med ”X Factor”-sångerskan Susan Boyle? Eller – långt mer problematiskt – om generalsekreteraren för danska Röda korset som när han blivit invald till Folketinget krävde ett avgångsvederlag på två miljoner kronor? Att administration kostar är en sak men att generalsekreteraren bara för att han bytte jobb skulle göra anspråk på en så stor summa av pengar som slant för slant samlats in för världens medlidande är svårt att acceptera. Indignationen består också när man inhämtar att det till slut bara blev 750 000 som betalades ut.
Samtidigt gör boken klart att det finns mycket hyckleri när företag ska lansera sig själva som etiska: det är ingalunda ovanligt med färdiga koncept som levereras av konsultbyråer och som det bara är konsulterna själva som förtjänar något på. Den engelska termen som anspelar på miljömedvetenhetens image-skapande roll är greenwash. Och om även jag tror att det generellt kan vara klokt att förhålla sig avvaktande till etik-pratet så är jag helt och fullt enig med Hans Boll-Johansen när han säger att man bör osäkra sitt skjutvapen när man hör sammanställningen ”etik och moral”.
Som till råga på allt numera ofta uttalas som om det var ett enda ord, etikochmoral.
