Hur ett lands ekonomiska intressen styr dess politiska beslutsfattande, inklusive dess människorättspolitik, är en aktuell fråga. Medan de politiska aspekterna av fallet Raoul Wallenberg har diskuterats ingående, har de ekonomiska dimensionerna i stor utsträckning förbigåtts. Vissa tecken tyder på att svenska affärsintressen kom att väga tungt under alla skeden av ­affären: valet av Raoul Wallenberg till det humanitära uppdraget i Budapest; hans verksamhet i Budapest; arresteringen och fängslandet.

Trots att tyngdpunkten i Raoul Wallenbergs uppdrag var klart humanitär, stod mycket på spel för Sverige och de västallierade i Ungern 1944. Intressena gällde allt från en omfattande handel i textilier, matvaror och råmaterial (olja och bauxit) till Ungerns avancerade vapen-, ammunitions- och flygplansindustri. Svenska storföretag som SKF och Swedish Match hade inte bara lokala filialer i Budapest, utan åtnjöt en monopolställning i Ungern. Det var därför ingen slump att en delägare av Ungerns största industrikoncern, Manfred Weiss-verken, Heinz Wahl, chefen för Skandinaviska Banken och för den svensk-ungerska handelskammaren, Erik Björkman, tillsammans med Iver Olsen, som företrädde Office of Strategic Services (OSS) och amerikanska War Refugee Board i Stockholm, var intimt involverade i förberedelserna av ­Raoul Wallenbergs uppdrag.

År 1944 hade Sverige börjat få kraftig kritik från amerikansk sida för sina ekonomiska förbindelser med Tyskland. Detta gällde framför allt Wallenbergföretaget SKF:s handel med kullager, men omfattade också en lönande handel i trävirke, järnmalm och tysk teknisk utrustning. Det är mindre känt att Iver Olsen i maj 1944 rapporterade till USA:s biträdande finans­minister att Sverige spelade en stor roll för Tysklands försök att förvärva ansenliga belopp i neutrala valutor. På några få månader, skrev Olsen, har mellanhänder för tyskarnas räkning förvärvat cirka fem miljoner dollar från Ungern, Bulgarien, Spanien och Rumänien (ungefär 50 miljoner dollar i dagens penningvärde). Ett annat memorandum tillade att tyskarna köpte dollar i dessa länder ”med rabatt, genom framtvungna köp”. ”Enskilda banken och Skandinaviska Banken”, fortsatte Olsen, ”hör till de stora svenska köparna”. Dit uppgavs också ASEA, Electrolux, AGA Baltic och NK höra, med sammanlagda köp som uppskattades till 1,5 miljoner dollar. Allt detta var en nagel i amerikanernas ögon.

Som Eliassonkommissionens rapport från 2003 gör klart, finns det, vid den tidpunkt då Raoul Wallenberg valdes för uppdraget i juli 1944, tecken på ett direkt samförstånd: ett svenskt stöd för de amerikanska strävandena i Ungern skulle inverka gynnsamt på amerikanernas bedömning av svenskarnas agerande under kriget. Rapporten noterar emellertid inte den centrala ironin: genom en egendomlig ödets nyck kom Raoul Wallenbergs uppdrag att utgöra ett slags kompensation, inte bara för vad man uppfattade som hans regerings överträdelser, utan också hans egna släktingars.

Arkivdokument visar att svenska företag och deras representanter 1944 gjorde eller planerade ett antal transaktioner med Nazityskland och det ockuperade Ungern, som väckte skarpa protester från Sovjet och hade potentiella allvarliga följder för fallet Raoul Wallenberg.

Handeln mellan Sverige och Ungern hade praktiskt taget avstannat efter den tyska ockupationen i mars 1944. I mitten av augusti 1944 förmedlade en emissarie från den inflytelserika släkten von Pirkner – Ferenc von Pirkner var SKF:s vd i Budapest – ett erbjudande som hade godkänts av Ungerns generalbefullmäktigade Edmund Veesenmayer: om Sverige tillhandahöll vissa handelsvaror, skulle Veesenmayer låta ett antal handplockade individer –”bättre folk”, enligt anteckningar i UD:s dokument – lämna Ungern.

Tysklands desperata behov av krigs­materiel hade redan blivit uppenbart i och med den så kallade Joel Brand-missionen – Himmlers erbjudande om att rädda en miljon judar i utbyte mot 10000 lastbilar (som skulle användas på östfronten) – som man övervägde under den här tiden. Enligt historikern Wilhelm Agrell vädjade Himmlers sändebud i Ungern, Kurt Becher, i slutet av augusti 1944 enträget till Berlin om att strategisk materiel, såsom kullager och vissa metaller från neutrala länder, skulle inneslutas i det föreslagna utbytet.

Kort därefter, i september, beslöt SKF:s högkvarter i Göteborg sälja sina återstående lager i Europa, där­ibland SKF Budapests lager, till Schweinfurt i Tyskland; detta skedde strax innan ett särskilt avtal mellan USA och Sverige om att all export av kritiska kullager till nazisterna skulle upphöra trädde i full kraft i oktober. Samtidigt bekymrade sig amerikanska investerare över att ett annat svenskt bolag (Swedish Trading Company) hade lagrat 17500 tunnor nickel från Finland vid Nitro Chemie i Budapest. Nickel behövdes vid produktion av ammunition, pansarvagnar och andra vapen.

Som framgår av Bechers begäran och Veesenmayers erbjudande hade Tyskland ett skriande behov av krigsmateriel och Sverige var en av de återstående källor som kunde uppfylla det. Raoul Wallenberg hade själv kontakt med Becher den sista veckan i september och senare förhandlade han med denne om att få utfartsvisum för en grupp på omkring 400 personer.

Det säger sig självt att ryssarna åsåg allt detta med stor misstro, och de hotade stämma SKF Budapests inköpschef. Några månader efter att Wallenberg försvann blev svenska myndigheter av väl insatta ungrare underrättade om att ryssarna hade arresterat Raoul Wallenberg för att använda honom i rättegångar mot nazikollaboratörer i Ungern. Wallenbergs planer på en organisation som efter kriget skulle ägna sig åt att återuppbygga Ungern bidrog ytterligare till den sovjetiska paranoian om att han fungerade som ett verktyg för västmakternas mera omfattande strävanden i Östeuropa. Sveriges representanter hade kort sagt föga motiv att inta en aggressiv hållning till förmån för Raoul Wallenberg.

Så snart stridshandlingarna hade upphört 1945 var de svenska politikernas och affärsledarnas primära angelägenhet att normalisera relationerna till Ungern och, i förlängningen, med Sovjetunionen. Sveriges ambassadör i Moskva vid denna tidpunkt, Staffan Söderblom, underströk detta med stolthet: ”härvidlag är vårt /.../ land pionjär”. Söderblom – som av oförklarlig anledning redan i juni 1946 skulle tala om för Stalin att han trodde att Wallenberg var död – betonade gång på gång de ekonomiska relationernas nyckelroll i den här processen, och han sökte snabbt direkta konsultationer med LM Ericsson, Swedish Match, ASEA och SKF. I april 1945 varnade han också Wallenbergs kollega, Per Anger, med anledning av Sovjets ockupation av de baltiska staterna: ”Kom ihåg när du kommer hem, inte ett ont ord om ryssarna.”

Vid tiden för Wallenbergs försvinnande var frågan om hur Sovjet skulle kompensera Sverige för förlorade affärer i Baltikum en viktig punkt på de två ländernas agenda, och den spelade en roll i de utdragna förhandlingarna om den svensk-ryska kreditavtalet på 300 miljoner dollar som slutligen undertecknades i oktober 1946.

I Ungern nationaliserades utländska före­tag helt först i december 1949 – nästan fem år efter krigsslutet. Kompensationsförhandlingarna pågick till mitten av 50-talet och i vissa fall fortsatte de till helt nyligen. Wallenbergs öde förefaller inte ha kommit upp i dessa diskussioner.

Eliassonkommissionen fann att släkten Wallenberg år 1945 inte hade tillfälle att effektivt hjälpa Raoul Wallenberg, på grund av dess skamfilade rykte och på grund av amerikanska undersökningar efter kriget av släktens förbindelser med Nazityskland. Trots dessa problem är det klart att släkten Wallenbergs inflytande aldrig på allvar var ifrågasatt.

Efter hand som det kalla kriget fortskred fick ekonomiska angelägenheter en allt större roll i säker­hetspolitiken. Redan i ­augusti 1945 kom USA och Sverige överens om att det vida nätverket av svenska företag bakom järnridån skulle tjäna som en central informationskälla angående Ryssland. Svenska och amerikanska företag samarbetade i utvecklandet av högklassiga vapen- och övervakningssystem, och Sverige erbjöd ett viktigt stöd åt Natoledda (”stay-behind”) nätverk som skulle stanna kvar om Sovjet angrep och ockuperade Sverige.

Sverige utsattes utan tvivel för enorma påtryckningar att medverka i amerikanska embargon riktade mot Sovjet, och de officiella siffrorna tycks bekräfta detta: som ett stort antal analytiker har konstaterat, utnyttjade Sovjet bara hälften av de erbjudna svenska krediterna, och den svenska exporten till Ryssland stannade långt under den förväntade nivån fem år efter kriget. Medan andra viktiga faktorer bidrog till detta förhållande – en oväntat liten nedgång i den europeiska efterfrågan och Rysslands relativt stabila valutareserver – anklagade Ryssland öppet Sverige för att sabotera handelsöverenskommelsen. De spänningar som blev följden bäddade uppenbarligen inte för en lösning av Raoul Wallenberg-frågan.

Neutraliteten erbjöd emellertid också Sverige viktiga tillfällen att fungera som förmedlare i ekonomiska transaktioner med kommunistblocket. En stor del av Sveriges utbyte med Östeuropa skedde i form av så kallad mothandel, ett slags bytes­handel som den reguljära handelsstatistiken ofta inte fångar upp. I många år var det främsta företaget på det här området Sukab – Sveriges Utrikeshandels Kompensations AB – ett import/export-kooperativ bildat av några ledande svenska ­affärsföretag 1940. Under andra världskriget var det detta organ som möjliggjorde handel med de tyskockuperade områdena i Europa och franska Vichyrepubliken.

Dess roll växte snabbt under det kalla kriget. Under 50- och 60-talet, medan Sverige inte officiellt erkände länder som Östtyskland, gick Sukab in för att etablera omfattande handelsrelationer med Östberlin. Genom dessa kanaler fick Sverige viktiga råmaterial som kol och olja, medan Sovjetunionen fick kullager, stål och maskiner.

Fortsatt forskning borde ta upp frågan om dessa ekonomiska kontakter kunde ha använts för att utveckla en konstruktiv dialog med Sovjet om Raoul Wallenberg. Åtminstone vid ett tillfälle tycks detta ha varit fallet: 1954 lär Jacob Wallenberg ha använt sig just av sådana kanaler för att få upplysningar från sovjetiska tjänstemän om Raoul Wallenbergs öde. Det är inte känt om han fick några upplysningar.

Efter det kalla krigets slut har Sverige skyndat sig att utmejsla en ny roll för sig själv. Det definierar sig nu som en nation som medlar i internationella konflikter och en underlättar den europeiska integrationen. Sverige ägnar särskild uppmärksamhet åt Ryssland – Sverige är i dag en av de tio största investerarna i Ryssland – och trots ökad spänning under de senaste månaderna betraktar Ryssland å sin sida Sverige som en viktig partner i dialogen med de europeiska grannarna. Av hänsyn till denna gemensamma agenda har nya och gamla konflikter huvudsakligen skjutits i bakgrunden, såsom det kontinuerliga undergrävandet av de medborgerliga rättigheterna i Ryssland (något som äntligen börjat tilldra sig större uppmärksamhet) eller fastställandet av hela sanningen om Raoul Wallenberg och om andra svenskar som försvunnit i Sovjet­unionen.

Sveriges dilemma är ingalunda unikt – hur man ska lösa den uppenbara motsättningen mellan en principiell politisk filosofi (demokrati) och de snävt praktiska regler som styr bytet av varor och tjänster har alltid utgjort en svårhanterlig utmaning för demokratiska nationer engagerade i världshandeln. Den aktuella kontroversen kring försäljningen av svenska jaktplan till Thailand är ett av exemplen. Sveriges regering förespråkar just nu en pragmatisk inställning: statsminister Fredrik Reinfeldt deklarerade nyligen att han kommer att driva en allmännare människo­rättspolitik samtidigt som han slår vakt om Sveriges politiska och ekonomiska ­intressen.



Översättning: Ludvig Hertzberg