Tour de France äger en verkligt homerisk geografi, skrev Roland Barthes i en insiktsfull essä om den årliga cykeltävlingen. ”Liksom Odyssén är cykelloppet samtidigt en farofylld seglats och en fullständig utforskning av jordens gränser”. Är detta förklaringen till att människor runtom i Europa sitter fjättrade vid tv:n under de tre första veckorna i juli varje år?
Tour de France, världens tredje största sportevenemang efter Olympiska spelen och fotbolls-VM sett till publikintresse, pågår för fullt när Frankrike firar sin nationaldag (14/7), och när cyklisterna har gått i mål tar fransmännen semester. Mer eller mindre skämtsamt brukar man säga att Frankrike har tre traditioner som årligen stänger landet: vårstrejken, Tour de France och höststrejken. Cykellandet Danmark tystnar också dessa eftermiddagar; även i Sverige följs tävlingen i allt större utsträckning.
Den amerikanske litteraturprofessorn och idrottshistoriken Allen Guttmann har hävdat att de idrottsliga ritualerna upphörde i den moderna kommersiella sportens epok. Men faktum är att Tour de France kan ses som en enda sammanhängande kedja av samverkande ritualer. Alla stora tävlingar som OS, VM i fotboll och Wimbledon har i själva verket sina egna ritualer, inför, under och efter tävlingsmomenten.
I fallet Tour de France handlar det i första hand om själva bansträckningen: idén är att cyklisterna ska cykla landet runt – åtminstone i princip. Tas några klassiska bandelar bort i Alperna eller Pyrenéerna, eller byter man bort målgången uppför Champs-Elysées, upphör Tour de France att vara cykelloppet framför andra. Den franske sportkritiske sociologen Georges Vigarello har framhållit att sträckningen korresponderar med vad franska skolbarn får lära sig om den franska nationen, alltså att den är en geografisk enhet; en tableau som kan förstås med hjälp av Euklides geometri. Frankrike är ett vackert symmetriskt land, kort sagt.
Sträckningen påminner om kungens stora resrutt ”Le Grand Tour” och dessutom om de gamla gesällvandringarna, les compagnons , vilka började och slutade i Paris. Det finns således en nationalistisk läxa nedplöjd i Tour de France. (En liknande tankefigur finns hos Selma Lagerlöf genom den lille gåsapågen Nils resa, men de svenska etapploppen 6-dagars och Postgirot Open lyckades aldrig riktigt införliva denna idé.)
Tour de France följer alltså i kungens och hantverkarnas spår. Cyklisterna susar förbi och tv-kamerorna visar upp la belle France . Ny teknik och ny logistik utprovas. Vigarello har påpekat att loppet även har kommit att fungera som ett gigantiskt korståg för tekniska framsteg och uppfinningar.
De många franska förtecken som bildar fond till loppet bidrar till dess speciella charm och till att man som tv-tittare känner igen sig år efter år, trots att stora delar av bansträckningen successivt förändras (ibland görs till och med en avstickare i något grannland, gärna Spanien). Men bergen, dalgångarna, de halvsovande byarna, slotten och allt annat som loppet sveper förbi, förändras inte. Loppets tidigare direktör Jean-Marie Leblanc har berättat att man mycket medvetet lägger stor omsorg på vägvalet, så att det blir tävlingsmässigt, kommersiellt och turistmässigt optimalt för Frankrikes regioner och samhällen. Loppet har fött en särskild sorts sporturism som kännetecknas av att cykelfansen besöker platserna där loppet dragit förbi och rentav cyklar uppför samma berg iförda hjältarnas tröjfärger.
Bansträckningen och valet av tävlande kräver förberedelser, förhandlingar och avtal. Tävlingsorganisationen Sociéte du Tour de France är omfattande och räknar numera omkring 70 helårsanställda och hundratals fler knyts till organisationen när tävlingen går av stapeln. För organisationen gäller det bland annat att lägga en lämplig bana och att välja ut vilka ”stall” (cykellag, équipe , anmälda av en eller flera firmor/sponsorer) som ska få delta i tävlingen. Det rör sig alltså inte om en individuell tävling – i själva verket är det en tävling mellan olika lag – även om en individuell mästare koras. Härvidlag har den professionella cykelsporten sin egen logik. Lagen försöker alltså få fram sin kandidat till segern; vägen till Paris handlar om att se till att lagets kapten, som han kallas, ska kunna defilera uppför Champs Elysées. Utan hjälp av sitt stall och sina hjälpryttare ( domestiques ) kan man inte vinna loppet. Hjälpen består av draghjälp uppför bergen och ”vindskydd” så lagets ledare kan ligga ”på rulle” bakom och hämta krafter, samt av annan service under loppets gång. Det finns en betydande hierarki i lagen och hjälpryttarna är tvungna att bidra till kaptenens seger även om de själva har en god chans att vinna.
En annan detalj med rituella förtecken är ledartröjan. Den gula ledartröjan, la maillot jaune , bärs under varje etapp av den cyklist som har den lägsta sammanlagda tiden i loppet. Ledartröjan har fått sin färg efter färgen på sporttidningen L’Equipes papper. Tidningen tog över arrangemanget 1945, efter L’Auto, som ordnade det första Tour de France 1903. Många andra cykellopp och idrottstävlingar har mer eller mindre lyckosamt sökt kopiera denna vinnande ritual med en tröja som varumärke.
En ytterligare tradition utgör själva förtruppen till cyklisterna – caravanne publicitaire . Någon timme innan cyklisterna dyker upp åker en karavan av sponsorernas fordon fram längs vägen, därifrån de kastar prylar till publiken; en kommersiell karneval som aldrig visas i tv-sändningen. När cyklisterna så äntligen kommer – antingen en ensam utbrytare eller hela klungan, benämnd le peleton (plutonen) – rensas vägen med hjälp av motorcyklar. Genast efter cyklisterna följer stallcheferna som i sina bilar radiokommunicerar med sina respektive cyklister, samt alla servicebilar med mat, dryck och nya däck och cyklar om så behövs. Här finns också bilburna läkare, tävlingsledningen och mediefolk.
Det finns en diger litteratur om detta cykellopps olika dimensioner. Det har lockat många berättare, däribland exempelvis de danska poeterna Jørgen Lyth och Joakim Jakobsen som både med inlevelse skildrat cyklisternas strapatser och upplevelser. Den brittiske journalisten Geoffrey Wheatcroft har i boken ”Le Tour: A History of the Tour De France” (2003) redogjort för loppets olika skeden; Owen Mulholland har analyserat dess bergsklättringar, och Samuel Abt, till vardags på Parisbaserade International Herald Tribune, har skildrat Lance Armstrongs comeback efter sin cancersjukdom. Även sociologer och historiker har känt sig kallade. Man har skrivit om dopingproblematiken, cykellagens och loppets hierarkiska ordning samt cyklisternas samverkansstrategier för att klara de stora påfrestningarna det innebär att cykla omkring 20 mil per dag i treveckor i hög fart. Det finns också studier av cykelsportens politiska roll och givetvis en mängd böcker om berömda cyklister ur loppets historia. Till tävlingens 100-årsjubileum 2003 utkom den ledande idrottshistoriska tidskriften The International Journal of the History of Sport med ett stort välmatat specialnummer om Tour de France.
Riktigt spännande är Christopher S Thompsons avhandling i historia, som kom i en uppdaterad utgåva förra året: The Tour de France: A Cultural History (University of California Press, 385 s). Thompson är verksam vid Ball State University i USA och är förtrogen med såväl fransk kulturhistoria som modern industrisociologi, en mix som visar sig i hans speciella perspektiv: han intresserar sig för cyklisternas färd runt Frankrike främst med utgångspunkt i hur den belyser arbetets sociologi. Han jämför med galärslavarnas arbete (på Genuas skepp fanns även frivilliga roddare!) och ser cyklisternas relation till ledningen och regelverket för Tour de France som en relation mellan arbetstagare och en totalt bestämmande arbetsgivare. (Thompson intresserar sig främst just för relationen mellan cyklisterna och loppets ledning, men det hade också kunnat vara intressant att ha fått relationen mellan lagcheferna och tävlingsledningen utredd i industrisociologiska termer.)
Thompson drar paralleller till löpande band-jobb och diskuterar sin frågeställning utifrån Frederick Winslow Taylors vetenskapliga arbetsledningslära. Cyklisterna pedalarbete var hårt uppstyrt och något medbestämmande var det inte tal om. Infallsvinkeln tycks inspirerad av de franska kommunisternas syn på loppet: Thompson hänvisar flitigt till hur partiorganet L’Humanité framhävde just maktförhållandet mellan cyklisterna och tävlingsarrangörerna, där tidningen såg arrangörernas ledarskap som närmast brutalt. Cykelsporten var en utpräglad arbetarsport, cyklisterna rekryterades huvudsakligen från arbetarleden. I Frankrike har cykelsporten varit minst i paritet med fotbollen när det gäller den sociala förankringen. Han konstaterar också att loppets etableringsprocess sammanfaller med en tidsanda av industrialism, modernism och taylorism, och behandlar mot denna bakgrund dels cyklisterna som arbetare (”ouvriers de la pedale”) och dels dopingens roll i Tour de France.
Thompsons förmår närma sig loppets drama ur ett vetenskapligt perspektiv som fokuserar tävlingens organisation, cyklisternas arbetsförhållanden och strapatser samt drogmissbruket. Han går igenom historien med Tom Simpsons tragiska död på Mont Ventoux 1967 och den stora dopingskandalen 1998 när Festinastallet ertappades med en bil full med dopingmedel. Då hotades tävlingens hela existens.
Vidare redovisar Thompson den kritik som åtföljt Tour de France under dess historia: det har gällt bansträckningen, den tilltagande kommersialiseringen, den överdrivna hjältedyrkan samt dopingproblemet. Och med jämna mellanrum har tävlingen kantats av enskilda skandaler. Några fall är särskilt uppseendeväckande. Det ena är när cyklisterna under en mycket het etapp utmed Medelhavet kollektivt bestämmer sig för att ta ett bad för att svalka av sig. Året är 1950 och tävlingsledaren blir närmast vansinnig och bestraffningar utdelas i form av böter. Två år senare sker något liknande. Solen bränner, och cyklisterna beslutar sig gemensamt för att cykla långsamt, under 30 kilometer i timmen. Denna gång beslöt tävlingsledningen för att dra in prispengarna. En tredje spektakulär händelse utgjordes av strejken 1978. Cyklisterna svarade, med lagens kaptener i spetsen, på en ändrad och förlängd bansträckning (från 18 till 25,4 mil) efter en förkortad nattvila genom att cykla etappen extremt långsamt. Målgången skedde sedan gående i bredd.
Alla dessa protester från cyklisternas sida utlöste en våldsam debatt i de franska medierna. Cyklisterna hade vid denna tid också börjat organisera sig i en egen facklig organisation. Men några förhandlingar skedde inte med cyklisterna. Le Figaro argumenterade för disciplinära åtgärder mot cyklisterna medan vänsterpressen pekade på tävlingsledningens hänsynslöshet. Någonting ligger det kanske i Thompsons jämförelse mellan Tour de France och industrins arbetsmarknadsmässiga förhållanden. Men inte desto mindre kan man samtidigt se Tour de France som en klassisk farofylld seglats i Odysséns efterföljd.
