Vi befinner oss idag i en egendomlig, nästan paradoxal situation. Rysslands politiska liv, som en betydande del av den inhemska befolkningen sedan länge upphört att intressera sig för, har den senaste tiden kännetecknats av en stor mängd avgörande händelser. Händelserna är svåra att analysera, men kommer på ett betydande sätt att beröra inte endast eliten, utan var och en av landets medborgare. Tiden verkar ha stannat upp och landet stelnat i väntan på någonting som oundvikligen måste inträffa. Och det är upp till var och en att sia om vad de har att förvänta sig och hur de bäst ska förbereda sig inför detta okända. Och invånarna är väl medvetna om att någon klarhet inte finns att hämta i presidentens rapporter till parlamentet eller någon trosviss förklaring från maktapparatens höga funktionärer.
Under Sovjettidens tre sista decennier existerade en ö av illusorisk frihet och plats för återhämtning i det välbekanta Moskvaköket – en förtrolig stund kring bordet i den trånga lägenheten, där människor av samma uppfattning under långa kvällar kunde dela med sig av sina känslor, diskutera gemensamma problem och ibland hitta kollektiva lösningar på de eviga frågorna hur man ska leva vidare och vad man ska göra. Nu finns inte längre detta andningshål. Kvällarna kring köksbordet tillhör ett nostalgiskt förgånget. Var och en sitter numera ensam med sina problem, och detta är just ett symptom på det andliga tillståndet i samhället: ensamheten som dagens människa lider av, men är rädd att erkänna.
Att döma av rapporteringen från tiotals tv-kanaler, av teatrar, konserter och alla andra arenor som speglar nöjeslivet i storstäderna, om man blandar sig med den festklädda publiken, som är en levande modell av de bästa modehusen i Europa – då verkar det som om ingenting någonsin varit bättre, man hör sorglösa skratt, alla är fulla av glädje och välbefinnande. Men detta är en illusion som är svår att genomskåda för en utomstående betraktare och ännu mindre för reportern med mikrofon i handen.
Många är nu rädda att förlora den plats under solen som man lyckats tillkämpa sig. Särskilt tydligt syns detta hos dem som till helt nyligen framstod som nationens moraliska samvete och idébärare. Intelligentsians energi från Perestrojkans år är nu ett minne blott. Alltfler demokrater och liberaler ses idag förklara sina sympatier för Kremls patriotism. Detta innebär givetvis inte att hela intelligentsian (om ett sådant socialt skikt över huvud taget längre existerar) mangrant sluter upp bakom regimens nedslående insatser på det internationella området eller inom medborgerliga fri- och rättigheter. Inte alls. Men idag gör man klokast i att inte visa sitt motstånd öppet.
Paradoxen är att den som i dag fritt vill uttrycka sin åsikt varken hotas av Gulag, mentalsjukhus eller utvisning (som var fallet under Sovjettiden), men av någon anledning finns det ingen som har lust. Hur kan vi förklara att ingen framträtt och protesterat mot propagandamaskinens antigeorgiska attacker, mot att ordet ”georgier” i medierna nästan blivit liktydigt med ”fascist”? Georgien har av tradition varit en härd för andlig frihet, där Rysslands största diktare, från Pusjkin och Gribojedov till Pasternak, funnit en tillflykt undan kvävande despotism. När hela den sovjetiska pressen på 60-talet hånade den unga oppositionen, hälsades de som bröder i det sovjetiska Georgien, de hyllades och publicerades. Och nu, när Georgien behöver sina vänner – var finns de då? En Jevgenij Jevtusjenko, Andrej Voznesenskij, Bella Achmadulina? Även om de i sitt hjärta tar avstånd från de antigeorgiska stämningarna har ingen av dem vågat höja sin röst.
Att förklara detta fenomen är inte så svårt, det svåra är att förstå. Och ta till sig. Den sovjetiska poststalinistiska propagandan kunde aldrig lura befolkningen. De flesta genomskådade pratet om sovjetstatens enorma framsteg, den moraliska och politiska sammanhållningen och den stora folkvänskapen, västs tarvliga intriger och så vidare. Befolkningen gav sitt moraliska stöd till dem som hade modet att demonstrera sitt missnöje. Annars skulle den sovjetiska kolossen inte ha fallit samman som ett korthus 1991. Folkets moraliska stöd skänkte de oliktänkande styrka och mod. Samme Jevtusjenko tvekade aldrig att skicka Kreml ett telegram med sin dikt ”Stridsvagnar rullar fram över Prag, stridsvagnar rullar fram över sanningen”, eftersom han visste att hans uppfattning delades av miljoner medborgare. Idag skulle han och hans generationskamrater sakna detta stöd. Den patriotiska retoriken har kvävt förmågan att tänka kritiskt; varje ord av protest riskerar att klinga som en ropandes röst i öknen. De forna hjältarna är skrämda av risken att bli utstötta.
Bristen på stöd från allmänheten förklarar till stor del oviljan att göra öppet motstånd mot orättvisa myndighetsbeslut. I augusti 1968 var det sju våghalsar som inte tvekade att gå till Röda torget för att protestera mot krossandet av Pragvåren. Med slagordet ”För vår och din frihet” lyckades de inte hålla sig kvar på torget mer än i några minuter, men deras modiga handling, som ledde till fängelse, mentalsjukhus och utvisning, nådde hela världen. Och den är ihågkommen än i dag. Exakt 40 år senare beslöt sju andra våghalsar upprepa samma handling. De krävde för sitt hemlands heder att de ryska trupperna skulle dras bort från det oberoende Georgien. Till skillnad från 1968 klarade sig alla enbart med böter för störande av den allmänna ordningen. Nästan ingen fick höra talas om deras aktion. Är inte detta ett tecken så gott som något på det verkliga läget i samhället, att alla offentliga uttryck för protest måste kännas meningslösa och fåfänga?
Det finns emellertid också en annan orsak till devalveringen av de traditionella moraliska värdena och till den ärorika ryska intelligentsians reträtt från den offentliga arenan. Välstånd i kombination med en panisk skräck för att mista platsen vid köttgrytorna är den huvudsakliga anledningen till att forna kämpar för tankens frihet dragit sig tillbaka.
Ur en krasst pragmatisk synvinkel har Kreml här slagit in på helt rätt väg. Man frågar sig onekligen hur den sovjetiska politbyråns åderförkalkade gerontokrater kunde göra detta misstag. Det hade varit klokare att hålla sig till moroten än till piskan, att istället för att hårt bestraffa oliktänkare, sluta dem i en varm omfamning. Dela ut utmärkelser, fina titlar och annat strunt som inte kostar någonting. Eller rentav erbjuda respektabla positioner, lägenheter och datjor. Så gjorde till exempel den gamle räven Todor Zjivkov i Bulgarien. Hur som helst har den nuvarande ryska regimen gjort flitigt bruk av dessa medel. Rädslan att mista privilegier – plats i tv-rutan, priser, medaljer, stora bokupplagor och därmed honorar – fungerar effektivare än de bästa munlås.
Och se resultatet: borta är satiren, särskilt den politiska satiren, liksom den populära skjutjärnsjournalistiken. Den enda och ofta säkraste metoden att visa sitt motstånd är tystnaden – exakt som på Stalins tid. Intelligentsian, som världen känner som en företeelse unik för Ryssland (och därtill ett begrepp som lånats från ryskan till alla världens språk), har återgått till 30- och 40-talets utgångsläge.
Men en liten strimma hopp verkar finnas. Den person som lyckats blåsa liv i det insomnade samvetet heter Svetlana Bachmina, före detta advokat vid oljekoncernen Yukos, som just nu avtjänar ett straff för delaktighet i Chodorkovskij-affären. Hon är i 40-årsåldern, mor till två små barn och höggravid, men domstolen vägrar att frige henne, trots att Bachmina avtjänat mer än två tredjedelar av strafftiden. Lagen ger domstolen rätt att förordna om villkorlig frigivning och presidenten att använda sin konstitutionella rätt att benåda. Men man kan råka ännu värre ut: Michail Chodorkovskijs närmaste man Vasilij Aleksanjan, i det närmaste blind och döende i cancer, tuberkulos och aids, tillåts inte att dö i frihet. Tvärtom ligger han fjättrad med bojor vid sjuksängen för att han inte ska få för sig att rymma. Hämndlystnad och grymhet är kännemärket för de män som nu styr landet. Under hela 2007 utnyttjade den tidigare presidenten sin benådningsrätt vid ett tillfälle – i ett land där fångarnas antal räknas i hundratusental. Fram till sensommaren i år hade inte en enda fånge benådats. Barmhärtighet – ett motiv som löper som en röd tråd genom den ryska litteraturen från Pusjkin till Dostojevskij, Tolstoj och Tjechov – har blivit om inte ett skällsord, så en uppenbar anakronism.
Men nu har en rad av landets mest kända författare, regissörer, skådespelare och musikartister offentligt riktat sig till presidenten med en begäran om nåd för Bachmina, och ett upprop med liknande innehåll på radiostationen Moskvas Ekos webbsida har redan undertecknats av drygt 80000 personer. Rysslands president har i sedvanlig ordning inte bevärdigat sig med att svara på denna bön från landets ledande kulturpersonligheter – precis som när president Putin slog dövörat till inför alla protester mot att göra bolsjevikpartiets gamla statshymn till Rysslands nya nationalsång.
Oavsett formen är varje offentligt uttryck för misstro mot Kremls politik i sig en handling som når vida längre än den konkreta utlösande faktorn. Till sist har då människor som fortfarande äger rätten att räkna sig till intelligentsian, vilket betyder att delta i andras olycka och vägra vara ett stumt vittne när den nedärvda ryska barmhärtigheten trampas under fötterna, erinrat sig att saken inte bara gäller att kunna tiga med värdighet, utan också handla med värdighet – låt vara inom de blygsamma ramar som ännu står till buds.
Men makten kommer knappast att ge vika för opinionen. Som alla vet fattas besluten inte av den sittande utan av den tidigare presidenten, och Putin kan inte tillåta sig att vika för påtryckningar. Varje försök till påverkan får motsatt effekt. Envigen mellan den absoluta makten och en hjälplös småbarnsmor kommer inte att sluta med hennes seger, inte ens med stöd av protester från personer vars begåvning presidenten enligt egen utsago djupt beundrar. Och skulle de likväl inte höja sin röst, riskerar de att förlora sin moraliska resning inte bara i Kremls utan i hela samhällets ögon.
Professor Jurij Afanasijev, en av Perestrojkans förgrundsgestalter, hävdar att dagens splittrade ryska samhälle saknar behov av andliga och moraliska ledare av det slag som representerades av namn som Solzjenitsyn och akademiledamöterna Andrej Sacharov och Dmitrij Lichatjov. Flertalet bekymrar sig i dag mer om att leva tjusigt och behagligt, och detta gör det så mycket enklare för makthavarna att påtvinga befolkningen Kremls sanktionerade tänkesätt och ett fullt och oreserverat stöd för parhästarna Putin-Medvedev.
De sju okända som gick till Röda torget i augusti 2008 bar med sig flygblad med följande innehåll:
”De politiska fångarna är tillbaka. De rättvisa valen är ett hån. Kärleken till fosterlandet har bytts ut mot kärlek till ledarna. Nyheterna för dagen handlar om hur ledarens närvaro ökar mjölkkornas avkastning. Vi är tillbaka i en tid då domarna inte söker svaren på sina frågor i konstitutionen och lagboken, utan väntar att få höra det i telefon. Rätten att hålla fredliga möten garanteras endast under ’rätt’ slagord. Majoriteten av statliga organ ägnar sig återigen enbart åt att bekämpa oliktänkande. Skolan har åter blivit ett verktyg för statens propaganda. Komsomol återuppstår. Återigen försöker man inbilla oss att vi är omgivna av fiender.”
Den avgörande frågan är: kommer de som alltjämt räknar sig till intelligentsian att kunna enas och stå emot dessa beklämmande ”återigen”? Eller skall rädsla, trötthet och uppgivenhet, och än mera komfort och belåtenhet, döma den att avstå från sitt syfte? Om svaret på frågan inte kommer inom överskådlig tid, lär det inte komma över huvud taget.
Översättning: Bengt Samuelson.
