Nyligen blev jag uppmanad av ”Filosofiska rummet” i Sveriges Radio att säga något om Montaigne som den ”förste bloggaren”. Jag tyckte först att frågeställningen var lite flåsig: varför förknippa en 1500-talsförfattare med ett medium som bara är tio år gammalt? Men när jag motvilligt funderade på saken tyckte jag mig ändå upptäcka några poänger. När Montaigne satte sig i sitt tornrum för att skriva det som så småningom kom att kallas essäer så satte han sig förvisso inte vid datorn. Men man kan ändå säga att han jobbade på sin ”hemsida”: han skrev texter som handlade mest om honom själv. Hans essäer presenterar hans ”profil” samtidigt som han passar på att yttra sig om världens beskaffenhet och dess affärer, skriver om det som faller honom in.

Givetvis finns det bestämda skillnader som har att göra med mediala förutsättningar: Montaignes essäer är längre än någon bloggares texter, Montaigne arbetar i ett bibliotek, han citerar och bearbetar en frågeställning, han använder först och främst sitt minne – medan bloggaren lever i det permanenta nu som kallas nätet. Men ändå: dagens nätbetingade ”sociala medier” påminner vagt om den skriftkultur som föregick den moderna, den som rådde från ungefär 1800 men som nu är i upplösning. I den moderna skriftkulturen skilde man på författare och text och på privat och offentligt – icke så hos Montaigne, icke heller så idag, hos bloggaren.

Vem var då den förste chattaren? Vem var först på Facebook? Mitt förslag: Marie de Rabutin Chantal, markisinnan av Sévigné, som levde ungefär hundra år efter Montaigne och blev berömd för sina brev. Uppåt 1500 har bevarats, förmodligen skrev hon ännu fler. Mest kända är de många brev hon skrev till sin dotter efter att dottern 1671 lämnat Paris. Dessa innehåller ”allt” och ”vad som helst”: skvaller från hov- och societetslivet i Paris, anekdoter, scener, vardagliga upplevelser, läsefrukter, livsfilosofiska reflexioner, personliga omdömen – samtidigt som madame oroar sig för dotterns liv och hälsa, betygar henne sin kärlek.

Madame de Sévigné började emellertid skriva brev långt innan hon inledde sin korrespondens med dottern. De tidigast bevarade breven är skrivna runt 1650 och hon fortsatte att skriva brev till oftast manliga vänner och släktingar också mellan de många breven till dottern. Dessa skiljer sig från de kärleksfulla breven till dottern och demonstrerar istället hennes fyndiga språk, skarpa iakttagelser och rappa omdömen. Och det är här jag kommer att tänka på Facebook.

Facebook startades av några Harvardstudenter som ville ge ”ansikten” åt alla namn man kunde läsa i universitetskatalogen. Det handlade om att underlätta information, skvaller och inte minst dating. I sin begynnelse förutsatte fenomenet således en homogen social miljö, det underlättade meningsutbyten mellan likasinnade och det bidrog till att riva barriären mellan privat och offentligt liv.

Madame de Sévignés sociala miljö var den franska överklassen, särskilt den hon träffade i olika berömda salonger i Marais-kvarteren i Paris, där hon föddes och bodde på olika adresser, sist på Hôtel Carnavalet som nu är stadsmuseum. Hon inledde detta societetsliv redan som gift och fortsatte som ung, vacker och spirituell änka i de salonger man förknippar med madame de Rambouillet, madame de Scudéry, madame de Lavardin. Det handlade om en salongskultur som utvecklades i utkanten av den hovkultur som sköt fart när den karismatiske och allsmäktige Ludvig XIV på 1670-talet började bygga upp sitt Versailles. Salongskulturen kunde rentav vara en fristad undan den mer ”officiella” och strikt reglerade hovkulturen. I salongen ägnade man sig åt konversation om liv och litteratur och madame de Sévigné kunde träna upp sin formuleringsförmåga i samtal med tidens ledande författare: La Rochefoucauld, Racine, Boileau, madame de Scudéry, madame de Lafayette (som också blev en livslång väninna). Liksom Facebook var salongen ett slags alternativ offentlighet. I salongen kunde kvinnor glänsa, några var stjärnor och alla var ”vänner”.

Madame de Sévignés brev till sina vänner var en del av denna salongskultur. Vi är vana att betrakta brevet som en särdeles privat uttrycksform men det gäller inte dessa brev, som lästes upp i salongerna och därmed riktades till tout le monde, det vill säga ”alla” som räknades i den parisiskt kultiverade världen. Breven till dottern är mer förtroliga men också dessa lästes nog upp åtminstone i familjen. För övrigt måste madame, som alla tidens brevskrivare, räkna med att breven kunde öppnas och granskas av den misstänksamma statsmakten.

Madame de Sévignés brev rör sig i nuet. De rapporterar om dagens aktualiteter och siktar till en känsla av närvaro: detta har just hänt eller händer just nu. I ett brev från 1670 riktar hon sig till en yngre kusin, en man som råkar befinna sig på ”landet” och som därför behöver informeras om vad som pågår i världens centrum, det vill säga hovet i Paris. Det gäller dagens sensation och madame inleder med att utlova ”något alldeles fantastiskt, något alldeles häpnadsväckande, något alldeles tokigt, något alldeles mirakulöst, något alldeles svindlande, något alldeles oerhört, något mäkta besynnerligt, något helt enkelt otroligt, något absolut oväntat, något väldigt stort, något väldigt litet, något mycket sällsynt, något mycket banalt, något hemskt sensationellt, något till idag absolut hemlighållet”. Efter att ha roat sina åhörare med denna upptakt – och väckt adressatens nyfikenhet – meddelar madame vad det gäller: monsieur De Lauzun ska gifta sig. ”Du kan aldrig gissa med vem!”

Hon fortsätter med att räkna upp tänkbara kandidater varpå hon till slut låter bomben brisera:

”Nå, jag får väl lov att säga det själv: han gifter sig på söndag, i Louvren, med kungens tillåtelse, med Mademoiselle, med Mademoiselle de … Mademoiselle … säg namnet … Han gifter sig med Mademoiselle. Helt otroligt, med Mademoiselle! La Grande Mademoiselle [Ludvigs kusin], Mademoiselle, dotter till salig Monsieur [Ludvigs farbror], Mademoiselle, sondotter till Henrik IV, Mademoiselle d’Eu, Mademoiselle de Dombes, Mademoiselle de Montpensier, Mademoiselle d’Orléans, Mademoiselle, kungens köttsliga kusin, Mademoiselle som skulle bestiga tronen, Mademoiselle, det enda partiet i Frankrike som kunde gifta sig med Monsieur [Ludvigs bror]. Vilket underbart samtalsämne!”

Madame de Sévigné närmar sig här, som hon ofta gör, en scenisk och så att säga performativ skrivform som ligger nära den rappa muntlighet som gick hem i salongerna. Som i en tidig Facebook hon ger hon ”ansikte” åt figurer och händelser samtidigt som hon meddelar sig till sina ”vänner” och stärker deras miljö: salongen.

Bara någon månad efter detta brev flyttar dottern till Provence och madame de Sévignés brev ändrar karaktär. Nu, och 25 år framåt, skriver hon två långa brev per vecka till den utflugna dottern. Det har spekulerats mycket om förhållandet mellan mor och dotter. Exempelvis Virginia Woolf, själv barnlös, undrade hur det kunde komma sig att denna annars så rationella, balanserade och spirituella kvinna kunde utveckla en så ”förvrängd och morbid passion” för sin dotter. Andra menar att dottern inte var värd moderns uppmärksamhet; madame de Sévignés svenske översättare, Stig Ahlgren, kallar dottern ”en bortskämd lantlolla, en högfärdsblåsa med mindrevärdeskomplex”.

Det bör nämnas att samtliga brev från dotter till mor förstördes, så det vi vet om dottern kommer uteslutande från madame de Sévignés egna brev. Det framgår att dottern kunde vara reserverad inför moderns krävande uppmärksamhet – kanske hon bara försökte gå sina egna vägar och värja sig mot en dominant moder?

Till skillnad från breven till vännerna är breven till dottern ofta påfallande känslosamma. Madame tröttnar inte på att betyga sin kärlek samtidigt som hon förmanar och fostrar, ofta synnerligen konkret och privat – hon försöker exempelvis få dottern att säga nej till sin man lite oftare: hon borde tänka på sin hälsa istället för att föda fler barn! Samtidigt innehåller breven utförliga och ofta underhållande rapporter från livet i Paris. Man kan med andra ord studera hur två brevstilar bryts mot varandra: den för-moderna, utåtriktade och så att säga Facebook-lika versionen. Och så den modernt privata och känsloladdade. Madame de Sévigné utvecklar rentav en filosofisk självreflexion; det kan hänga ihop med att hon blir äldre men också att hon tog intryck av de officiellt fördömda teologer som kallades jansenister; exempelvis läste hon uppmärksamt den stränge Pascal. En av hennes lärda vänner med denna orientering var en viss Corbinelli, och i ett brev från 1690 läxar hon upp sin dotter, som råkat kalla Corbinelli ”djävulens mystiker”:

”Men jag kritiserar dig, min kära grevinna, för att uppfatta vår Corbinelli som djävulens mystiker; din bror fick sig ett gott skratt och jag skällde ut honom just som du. Hurdå djävulens mystiker? En man som bara tänker på att förstöra sin egen makt, som hela tiden samarbetar med djävulens fiender, nämligen kyrkans alla helgon! En man som inte bryr sig om sin eländiga kropp, som uthärdar sin fattigdom på kristet vis (du skulle säga filosofiskt); som inte tröttnar på att hylla Guds gärningar och existens; som aldrig dömer sin nästa utan alltid förlåter honom; som ägnar sitt liv åt goda gärningar till andras fromma; som aldrig söker njutningar eller nöjen; som fullständigt underkastar sig Guds vilja! Och det kallar du djävulens mystiker!”

Här har madame avlägsnat sig långt från salongens urbana ideal och lätta konversation. I samma brev beskriver hon sig själv som en ”from liten varelse av ringa värde”:

”Ja, just precis, mitt kära barn, det är vad jag alltjämt är och ingenting annat, vilket jag beklagar. Åh! det enda som är bra med mig är att jag förstår mig på min religion och vad den handlar om. Jag tar inte det falska för det sanna; jag vet vad som är gott och vad som bara verkar gott; jag hoppas aldrig ta fel och att Gud, som redan har gett mig goda känslor, fortsätter att göra detta: den nåd jag har vederfarits lovar ett slags fortsättning så att jag lever i tillförsikt, om än blandad med mycken oro.”

Som man ser reflekterar madame här över tidens gång och sig själv i tiden. Hon söker inte längre, som i de tidigare breven, det absoluta nuet. I resten av det citerade brevet bekymrar sig madame, som hon ofta gör i breven till dottern, för ekonomin och för barnbarnen (och hon hade goda skäl till att bekymra sig). Dessutom berättar hon en dråplig salongsscen med Boileau i huvudrollen. Hon blandar med andra ord sin tidiga brevstil, den jag associerar till Facebook, med en intim och självreflexiv stil. Hon på god väg att bli ”modern” på ett sätt som idag inte längre är lika modernt.

På svenska finns ett litet urval av madame de Sévignés brev utgivet av Stig Ahlgren 1948; det första citatet har jag lånat därifrån (men justerat en smula). Några brev till dottern återkommer i antologin ”Hundra skrivande kvinnor”, utgiven 1995 av Birgitta Svanberg och Ebba Witt-Brattström. Hög tid att vi får ett nytt urval som förstås skall exponera denna märkliga kvinnas känslosamma brev till dottern. Men som också kan demonstrera hur våra dagars mediala situation aktualiserat hennes spralliga brev till vännerna.