Den turkiske författaren Orhan Pamuk, född 1952, är en sekulariserad modernist. Han hör till den författargeneration som följde på 60- och 70-talens realister, författare som enligt Pamuk ödslade sin konstnärliga förmåga på att skriva realistiska romaner till fromma för nationen. Själv avvisar han Maksim Gorkij och John Steinbeck som förebilder. I The Paris Review nämnde han häromåret i stället Marcel Proust, Virginia Woolf och William Faulkner som sina frändskaper.

Pamuk har givit ut åtta romaner, ett skådespel och en essäsamling. All hans skönlitterära prosa, utom debutboken ”Cevdet Bey Ve Ogullari” från 1982, har översatts till svenska.

Politiskt och intellektuellt är Pamuk en svuren fiende till all fundamentalism och nationalism. År 2005 hotades han av fängelse sedan han i en schweizisk tidning sagt att 30 000 kurder och en miljon armenier dödades i Turkiet 1915. Pamuk fällde uttalandet i februari men hotades retroaktivt enligt en lag stiftad senare samma år, en lag som stadgade fängelse för den som ”förolämpade” den turkiska identiteten eller landets institutioner. Eftersom Pamuk ställdes till svars retroaktivt, krävdes att åtalet skulle gillas av Turkiets justitieminister. Ännu i december år 2005 hade denne inte fått papperen på sitt bord. I slutet av året lades en del av åtalet ned.

Orhan Pamuk är modernist, både litterärt och politiskt. Han är även en modernist mellan öst och väst; han namnger själv traditionerna på det sättet. Men han är inte fången mellan öst och väst. Han förhåller sig fritt och kritiskt medvetet till alla traditioner. Det ger honom ett dubbelt perspektiv. Trots att han levt hela sitt liv i Istanbul ser han hemstaden och landet utifrån, inte minst genom vittnesbörden från alla konstnärer och författare som besökte staden på 1700- och 1800-talen.

I boken ”Istanbul” (”Istanbul: Hatiralar Ve ˝ehir”, 2003), där Pamuk väver samman sin personliga historia med stadens, manar han med hjälp av Théophile Gautier fram en nostalgisk bild av den mångkulturella och toleranta stad där han växte upp:

”Det kosmopolitiska Istanbul jag kände från min barndom hade försvunnit redan innan jag blev vuxen. År 1852 anmärker Gautier, liksom många andra samtida resenärer, att man på Istanbuls gator kan få höra turkiska, armeniska, italienska, franska och engelska (och mer än något av de två sistnämnda: ladino, den medeltida judespanskan som kom till Istanbul efter inkvisitionstiden); han noterar att många människor i detta ‘Babels torn‘ talar flera språk flytande och tycks liksom många av sina landsmän skämmas lite över att bara kunna tala sitt modersmål.”

Han kontrasterar mot det nya, nationalistiska Istanbul och dess gråare monokultur. I ”Istanbul” skriver Pamuk vredgat om angreppen mot de grekiska butikerna i Beyoglu 1956, tre år efter 500-årsminnet av Konstantinopels fall. Under de senaste 50 åren har fler greker lämnat Turkiet än sammanlagt de föregående fem seklerna. När Pamuk växte upp, möttes den som talade grekiska eller armeniska på gatan av glåpord och uppmaningen att tala turkiska, skriver han med bitterhet.

Orhan Pamuk gestaltar denna konflikt mellan tradition och modernitet i flera romaner. I genombrottsboken ”Det tysta huset” (”Sessiz Ev”, 1983) skriver han om det explosiva läget i Turkiet 1980. Folkvalda regeringar har misslyckats med att reda ut landets ekonomiska och politiska problem. Nationalistiska, islamistiska och kommunistiska terrorkommandon strider mot varandra, landet står inför en ny militärkupp. Romanen består av inre monologer där vi hör sex röster som representerar olika ideologier, bland dem en lätt försupen encyklopediker som drömmer om ett nytt tänkande bortom alla kausallagar och andra berättelsemönster vi projicerar på samhälleliga skeenden, en ung kommunist, en fanatisk nationalist och en känslomässigt förvirrad ung man som drömmer om Amerika (det moderna livet mer än moderniteten). Huset som givit romanen dess titel blir en sinnebild för det moderna Turkiet. Där iscensätts striden mellan drömmen om sammanhang och en mer nihilistisk idé om alltings ändamålslöshet, mellan försöken att klamra fast i det gamla (eller som i nationalisternas dröm att inom ramen för sin egen modernitet återupprätta det gamla) och en politik som vill riva huset för att bygga nytt.

Även i den senare romanen ”Snö” (”Kar”, 2002) förankrar Pamuk striden mellan tradition och modernitet i en samtida miljö. Romanen utspelas i staden Kars, vid gränsen mellan de gamla ryska och osmanska väldena. I staden grasserar en självmordsepidemi bland unga flickor, som förbjudits att bära slöja i skolan; enligt konstitutionen är Turkiet en sekulär republik. Men varför begår flickorna självmord? Det är den yttersta synden enligt Koranen. En poet som levt i exil återvänder för att skriva en artikel om självmorden.

Till det yttre är det en thriller, men Pamuk bygger in så många osäkerhetsmoment i läsarens bild av skeendet att fokus flyttas från den till en början tydliga politiska tendensen (riktad mot den islamiska extremismen) i riktning mot en mer filosofisk och existentiell tematik, när poeten dras in i dels ett privat kärleksdrama då han på nytt träffar en kvinna han var förälskad i som student men som gifte sig med en hårdför leninist (numera islamist), dels ett politiskt drama som kulminerar i ett kuppförsök under en teaterföreställning.

Snön ger romanen dess övergripande symbol. Den fångar upp den återvändande poetens kärlek och drömmar, men förändrar också hans seende. Under ytan i Kars döljer sig självmorden och de terroristiska stämplingarna liksom statens lögner och förfall. Men snön förtydligar också, den ger klarare kontur åt terrorn och korruptionen. På ett plan är romanen en politisk thriller, men den är även en bildningsroman. Den återvändande är en apolitisk modernitetsförespråkare, som avskyr det våld som användes under Atatürks modernisering. Han avskyr också fundamentalismen, men dras till de troendes trygga fromhet. Romanens politiska tendens är tydlig (Pamuk talar klarspråk om folkmordet på armenierna), men den ger även en sorgmodig bild av en vinddriven och olycklig människas rastlöshet.

I ”Den vita borgen” (”Beyaz Kale”, 1985) och ”Mitt namn är röd” (”Benim Adim Kirmizi”, 1998) fokuserar Pamuk mer på de religiösa, konstnärliga och vetenskapliga delarna av konflikten mellan tradition och modernitet. ”Den vita borgen” består av ett fiktivt manus av en venetiansk ädling som på 1600-talet rövas bort av turkiska sjörövare och förs till Istanbul. Han vägrar att konvertera, men räddas till livet då en vetenskapsman tar honom som slav. De är varandras spegelbilder, en av många varianter av motivet med tvillingen och den osäkra identiteten hos Pamuk (ett motiv som enligt Pamuk själv bottnar i rivaliteten mellan honom och hans äldre bror under uppväxten). De når framgång i sina personliga och vetenskapliga motsättningar.

I ”Mitt namn är röd”, en av Pamuks främsta romaner, ställs konflikten på sin spets i en lång och omsorgsfullt gestaltad diskussion om huruvida konsten skall återge ett mänskligt eller gudomligt perspektiv. Året är 1591. Sultan Murad III har tagit intryck av den västerländska konstens upptäckt av stil och perspektiv. Han ger några radikala målare som hävdar individualiteten, inte bara återgivandet av gamla mönster, i uppdrag att illustrera en bok om hans regeringstid. I den klassiska metoden sökte man återge Allahs blick. Enligt de nya idéerna skall människans blick styra konsten. Skapelsen återges inte, den äger rum i verket. Så sätter sig målarna upp mot Allah och religionen vars namn betyder ”underkastelse”. Men striden mellan idealen är hård, så hård att den leder till två mord bland målarna. Så förankrar Pamuk sin kritik av religiös fundamentalism i konstdiskussionen, men han skriver även en deckare där han inte sparar på genrekrutet. Dessutom visar han sin lekfullhet genom att låta motiven från målningarna själva formulera sina idéer om måleriet, bland annat en häst.

”Mitt namn är röd” antyder även ett annat centralt tema i Pamuks författarskap, den metatextuella diskussionen om konst och litteratur. Det är ett tema som även ger en metod. I Pamuks första mästerverk, ”Den svarta boken” (”Kara kitap”, 1990), blir Istanbul ett chiffer, eller en text som glider undan i myllret av tecken och citat. Även där lånar Pamuk från detektivberättelsen, men han låter Poe och Doyle brytas mot en spekulation om tidens och tingens innebörd i Prousts och Walter Benjamins anda.

Boken är ett inferno av berättelser och inre referenser. En av huvudpersonerna är en gammal tidningskolumnist, de andra är dennes brorson och en kvinna som försvinner. För att skydda sig själv har kolumnisten haft flera bostäder, där hans material och ägodelar är utspridda. När den unge mannen ger sig ut på spaning efter den kvinna som flytt, söker han först genom farbroderns olika våningar. Han konfronteras med sin bild av både farbrodern, tiden och Istanbul. Han inser att hans bild av staden är kodad av farbroderns krönikor, samtidigt som staden själv i sitt myller av gator, basarer och människor blir en text som skriker efter tolkning.

Brorsonen ser staden på ett nytt sätt, som han tror oförmedlat. Men kanske är även de nya betydelser han avtäcker tecken för något annat? Så ger Pamuk en virtuos vinkling åt idén om text och tolkning som oändlig regression, en process som aldrig tar slut, en variant av Derridas bild av läsningen som ett schackbräde utan botten.

Genom att fokusera på chiffret och den oavslutade tolkningen, understryker Pamuk berättelsens omöjlighet, berättelsens men inte berättandets. Allt blir tecken för något annat, en undanglidande ur-berättelse som inte kan återskapas, som kanske inte ens finns. Men Pamuk berättar vidare, lustfyllt och virtuost. I sin följande roman, ”Det nya livet” (”Yeni Hayat”, 1994) inleder han med orden ”En dag läste jag en bok och hela mitt liv förändrades”. En student upplever en livsomvandling. Boken han läser tycks skriven direkt för honom. Men den ger bara tecken att tyda, inte en berättelse. Boken värnar sin hemlighet. Studenten kan bara närma sig den intuitivt, och han ger sig ut på resa med en ung kvinna som läst samma bok.

Men de vet inte vad de söker. Kanske ett liv som de inte förstår, men som gåtfullt och gäckande lockar dem att ompröva sina egna liv? Sökandet för dem till skiftande miljöer, och de dras in i striden mellan fundamentalister och modernitetsanhängare. De förra avskyr boken. Den talar om ett annat liv men utan att säga något; den blir en negation till deras längtan efter entydighet. Men även en nationalistledare visar sitt hat. För honom är boken ett uttryck för det västliga hotet mot det sant turkiska. Boken blir en metafor för det förnekade, för allt som nationalister och fundamentalister ser som hot: passionen, demokratin, moderniteten, sekulariseringen, internationaliseringen. Boken glider undan, men bär också ett löfte om frihet.

Orhan Pamuks två stora teman är det metalitterära och striden mellan tradition och modernitet. Ofta glider de samman, inte minst genom det fyrverkeri av ironiska och berättartekniska effekter som Pamuk gärna fyrar av. Och när han närmar sig en mer avklarnad berättelse, som i ”Snö”, sker det med sådana reservationer att texten ändå blir ett gungfly. När Pamuk hävdar berättelsens omöjlighet är det dock inte en eftergift åt litteraturteorin, utan en ståndpunkt riktad mot samtiden, mot dess övertro på de berättelser som föder tyranniet: fundamentalismen, kommunismen, nationalismen.

Orhan Pamuk är en av vår tids stora författare, en sanningssägare och romanteknisk virtuos som laddar varje grepp med innebörd.