Med Benazir Bhuttos våldsamma död tycks det sista lilla hoppet om Pakistans snabba demokratisering ha minskat till nästan noll. Benazir var kanske inte Guds bästa barn – både hon och hennes man blev dömda till fängelse för korruption – men hon var en populär och skicklig politiker och trots allt det bästa alternativet i ett genomkorrumperat land med ett stort demokratiunderskott.
Pakistan, den än så länge enda islamiska kärnvapenmakten, har länge haft problem på hemmaplan och dessa inre konflikter har ökat i oroväckande grad. Tidigare i år hamnade president Pervez Musharrafs militärregim i öppen konflikt med landets islamister och vi läser dagligen om nya protester och oroligheter. I somras utkämpade armén en blodig strid med vad som i våra tidningar kallas studenter. Dessa ”studenter”, mycket unga och knappt läskunniga fattiga ungdomar, de flesta inhemska men också en del islamiska proselyter från andra länder, studerar vid koranskolor, madrasas, där de tas om hand materiellt och drillas i huvudsak i ett enda ämne, utantilläsning av koranen på arabiska, ett språk de oftast inte behärskar. Det pashtunska ordet för student, taliban, har blivit ett vardagsord som beteckning för religiösa proselyter, indoktrinerade enboksmänniskor brinnande för uppgiften att sprida islam med heligt krig, jihad, inte bara med svärd men också med kalashnikov och bilbomber.
Pakistan – ”det rena landet” – föddes ur ett blodigt krig med Indien, ett krig som man aldrig fått något riktigt slut på. Kashmirfrågan är efter 60 år fortfarande olöst och för pakistanierna ett ständigt värkande sår. En annan olöst konflikt är den gamla och bortglömda gränstvisten med Afghanistan. Afghanistan var det enda landet som opponerade mot Pakistans inval i FN och som aldrig har godkänt den koloniala gränsdragningen. Båda länderna är mångspråkiga och etniskt fragmenterade samhällen med kvarlevande stam- och klanstrukturer, där lojaliteten mot staten ofta är svag och det viktigaste sammanhållande elementet islam. Pashtuner är den största och dominerande etniska gruppen i Afghanistan, men pashtu talas även i Pakistan av cirka tio miljoner människor i de nordvästra provinserna. Bland Pakistans 160 miljoner invånare är dock pashtunerna en minoritet med starka stamlojaliteter över gränserna, och pashtunska nationalister propagerar för upprättande av ett Pashtunistan inom Afghanistans gränser. Dessa separatistiska strävanden som ibland ledde till öppet uppror, uppmuntrades och stöddes under 1950- och 1960-talen av den afghanska regeringen. I dessa svårtillgängliga och starkt islamistiska gränsprovinser har de pakistanska regeringarna kunnat hävda sin makt endast med hjälp av armén.
Detta är bakgrunden till den pågående konflikten mellan konservativa och reformvänliga krafter i ett islamiskt samhälle, som undersöks i en ny bok av Zahid Hussain, pakistansk journalist och mångårig skribent i London Times: The Struggle with Militant Islam (Columbia University Press, 232 s).
Pakistans inrikespolitik har varit turbulent, med ett fåtal rättvisa val och ett par ansatser till demokratisering, men den kännetecknas framför allt av partikularism, av generalernas politiska ambitioner, arméns statskupper och islams starka och ökande makt. Den pakistanska försvarsmakten som har sitt förflutna i det koloniala Indien där den leddes och utbildades av brittiska officerare var i början västorienterad, till stor del sekulariserad och med den brittiska disciplinen i ryggmärgen föga kuppbenägen. Om den hade någon ideologi så var det en form av islamisk nationalism som skulle skapa en nationell identitet i det etniskt splittrade landet. Efter nederlagen i kriget mot Indien och förlusten av Östpakistan 1971 var militären demoraliserad och försvagad men fick upprättelse när Benazirs far Ali Bhutto behövde den att kväsa upproren i Västpakistan och Baluchistan. Den alltmer auktoritäre Bhutto lät sedan armén bygga upp en underrättelseavdelning, en organisation som Hussain beskriver som en av de viktigaste politiska aktörerna och som skulle visa sig vara livsfarlig både för tillskyndaren Bhutto och för hans efterträdare.
Bhutto måste överge sitt socialdemokratiska reformprogram och göra eftergifter till islamister stödda och finansierade av Saudiarabien. Men hans kompromisser dög ändå inte och han störtades (och senare hängdes) och efterträddes av arméchefen Mohammad Zia Ul-Haq – ni kanske minns mannen med den brittiska mustaschen och de tunga ögonlocken. Zia var general men också en hängiven muslim – muslimsk fundamentalist, skulle vi säga i dag – som ville förvandla Pakistan till en islamisk stat styrd av koranen och sharialagen. Han ändrade författningen, utökade mullornas domarmakt, koopterade religiösa ledare i regeringen och placerade dem inom rättsväsendet och utbildningen. Skolböckerna rensades och ersattes med ortodox litteratur, statsanställdas korankunskap och moskébesök kontrollerades och de ålades att be fem gånger om dagen. Armén islamiserades i snabb takt. Korankunskap och islamisk filosofi blev obligatoriska i officersutbildningen med skriften ”Koranens uppfattning om kriget” som en av kursböckerna.
Zias islamisering av armén påskyndades av den sociala radikalisering den genomgick under 80-talet. Från att tidigare ha rekryterats från den mestadels engelskutbildade och liberala godsägararistokratin i Punjab och överklassen i städerna, kom nu officerarna från den konservativa och religiösa medelklassen i nordprovinserna, något som ledde till att vissa kretsar inom arméns utvecklade ett nära samarbete med religiösa ledare och militanta islamistgrupper i det civila samhället.
Benazir Bhutto, som 1988 valdes till premiärminister, förväntades vända utvecklingen i demokratisk riktning, men de konservativa krafterna var redan för starka. Hennes möjligheter var begränsade genom att islamisterna – under ledning av den nu igen aktuelle Nawaz Sharif – hade behållit makten i landets största och folkrikaste provins, Punjab. Hon förde en fördröjande strid mot generalerna som ibland visade henne öppet förakt som kvinna. ”Hon är en svag kvinna”, var det svar jag fick ett par gånger av pakistanska officerare och andra när jag frågade vad de tyckte om henne som regeringschef. Utan stöd av armén fick hon trots alla kompromisser 1996 lämna sitt ämbete och gå i exil. Hon kunde skatta sig lycklig att hon slapp sin fars öde eller fängelse.
Hennes efterträdare Nawaz Sharif fullföljde Zias auktoritära islamiseringspolitik men kom i konflikt med armén och störtades 1999 av generalen Pervez Musharraf. Musharrafs kupp utlöste protester, internationella sanktioner och nedkylda diplomatiska förbindelser med USA som i Sharif hade en allierad i kampen mot talibanregimen i Afghanistan, men allt detta är glömt i dag.
Islamiseringen av samhället under Zia och hans efterträdare tillskyndades och stöddes av Saudiarabien och shejkdömen vid Persiska viken. Mycket av det finansiella stödet gick till koranskolor som vuxit lavinartat i antal, från ett drygt hundratal 1947 till 13 000 i dag, med uppskattningsvis 1,7 miljoner ”studenter”. Det är vid dessa religiösa skolor man sedan 80-talet har tränat afghanska mujahidin, och där man sedan dess har utbildat 100000 utländska jihadister och talibaner som sedan skickats vidare till krigen i Afghanistan och Bosnien.
Sådan utveckling kunde naturligtvis inte ske utan arméns medverkan. Hussain, som har intervjuat Musharraf och andra inblandade, skriver att arméns underrättelsetjänst som styrde Mujaheddins och talibanernas operationer i Afghanistan – med finansiellt stöd från CIA – satsade på att en talibandominerad regering skulle bli en allierad som skulle ge Pakistan det strategiska terrängdjup det smala landet behövde i eventuellt krig med Indien. Men när talibanerna kom till makten visade de sig vara svårhanterliga, bland annat vägrade även de godkänna den tidigare nämnda omstridda gränsdragningen.
Den av den sunnitiska huvudströmningen och militären hårt drivna förvandlingen av Pakistan till en stat styrd av sharialagar enligt den sunni-hanafiska rättstolkningen mötte motstånd i det sekteristiskt splittrade samhället. Inte bara shia och ickemuslimska minoriteter, utan också otaliga stambaserade sunnitiska moskéer och madrasas fruktade ytterligare marginalisering. Det ortodoxa sunniprästerskapet krävde samtidigt fullständig islamisering av samhället och exkommunikation av shiiter som otrogna. Allt detta ledde till att sekteristiska stridigheter med gamla rötter utvecklades till mer och mer öppet våld med folkupplopp och terror.
Shiiterna i Pakistan var av tradition moderata men de radikaliserades efter den islamiska revolutionen i Iran och började uppträda på ett sätt som av sunniterna uppfattades som utmanande. Det kom till kravaller och sammandrabbningar mellan madrasastudenter finansierade av Irak och saudierna och shiitiska trosivrare uppmuntrade av Iran. Oroligheterna kulminerade under några månader 2003–2004 i staden Quetta, där beväpnade överfall på shiamoskéer och religiösa processioner krävde ett hundratal shiamuslimers liv.
General Musharrafs militärregim har krossat talibanupproret i Röda moskén, en lättvunnen vinst som kan visa sig vara en pyrrhusseger. Musharraf kom till makten som en islamisternas och arméns man och som förespråkare för den hårda linjen i Kashmirfrågan. Många av de militärer som stödde honom då är sedan decennier lierade med islamistiska madrasas och militanta extremistgrupper och de har finansierat och utrustat talibaner och andra jihadister. Först efter hårda amerikanska påtryckningar men tveksamt och under starkt motstånd från sin junta, började Musharraf överge sina gamla proislamistiska positioner. Händelserna den 11 september 2001 och USA:s ultimativa krav på samarbete tvingade honom att göra en kovändning och ansluta sig till ”kriget mot terrorn”, men det har skett med stor vånda och under protester från flera av hans kolleger, de generaler som fört honom till makten. De av USA framtvingade räderna mot talibanerna i gränstrakterna mot Afghanistan har inte varit särskilt framgångsrika och för närvarande tycks al-Qaida ha flyttat sina huvudbaser till den pakistanska sidan.
Folket i Pakistan har aldrig blivit tillfrågat vad de tycker om Musharrafs politik och vi har sett missnöjesyttringar och demonstrationer på flera håll i landet mot hans behandling av extremisterna och mot hans anslutning till USA:s krig. För att behålla presidentposten har Musharraf tvingats att ge upp ställningen som överbefälhavare. Hans uppgörelse om maktdelning med Benazir Bhutto tycktes kunna lugna kritikerna men allt har gått i spillror efter Bhuttos död och oron ökar på nytt. Islamisternas man Nawaz Sharif vädrar morgonluft och kräver Musharrafs avgång. Allt tyder på att presidenten kommer att ha användning för militären snart igen, men frågan är hur länge den nye befälhavaren och officerarna lyder honom. Enligt Zahid Hussain är uppemot en tredjedel av den pakistanska officerskåren moskétrogna islamister. Kommer Musharraf att tvingas att överge alliansen med USA? Kommer han att rida ut stormen även denna gång? Han har med nöd och näppe klarat livhanken från otaliga attentat hittills. Men hur länge? Vem kommer att ha fingret på avtryckaren till de pakistanska kärnvapenmissilerna nästa månad… eller kanske redan nästa vecka?
