Kärnvapenmakten Pakistan står vid ett historiskt vägskäl. Väsentliga delar av den genomkorrumperade förvaltningsapparaten har sedan länge upphört att fungera. Nya kullar av unga fanatiska islamister pumpas oupphörligen ut från de 30 000 koranskolor (madraser) som finns i landet. År 2001 fanns 58 religiösa partier registrerade och 24 väpnade religiösa miliser som ständigt stod redo att terrorisera – och lönnmörda – liberala reformförespråkare eller attackera varandra. Om Pakistan fortsätter på den stig som trampats upp under de senaste decennierna kan en regelrätt statskollaps inträffa inom en inte alltför avlägsen framtid. Bland tänkbara skräckscenarier skymtar en skenande ”talibaniseringsprocess” som kan destabilisera den sydasiatiska regionen och i allra värsta fall en alarmerande katastrofsituation där landets kärnvapentillgångar hamnar i händerna på religiösa vettvillingar som inte tvekar att attackera arvfienden Indien. Det enda hållbara alternativet är en genomgripande demokratiseringsprocess som sopar bort de kleptokratiska makteliter som dominerat pakistansk politik sedan självständigheten 1947 och en ekonomisk tillväxtpolitik som kan ge framtidstro åt en frustrerad ungdomsgeneration.

Ungefär så skriver den pakistanske forskaren Hassan Abbas i den nyligen publicerade boken Pakistan's Drift into Extremism: Allah, the Army, and America's War on Terror (M E Sharpe, 275 s). Den välunderrättade författaren, som tjänstgjort på höga poster i premiärminister Benazir Bhuttos och general Pervez Musharrafs regeringar, är för närvarande verksam vid Harvard Law School och Tufts University i Massachusetts. Fakta som presenteras i boken bygger bland annat på Abbas intervjuer med höga pakistanska officerare och politiker, ledare för extrema islamistpartier och befattningshavare inom underrättelsetjänsten ISI (Inter-Services Intelligence). Här ett axplock ur den uppmärksammade boken.

Under mellankrigstiden var drömmen om ett eget ”nationalhem” långt ifrån självklar för den indiska halvöns muslimer. Så sent som i mars 1940, när Muslimska förbundet antog ett resolutionsförslag om att upprätta en separat stat för muslimer vid det brittisk-indiska imperiets nära förestående upplösning, avfärdades projektet av de flesta som ett verklighetsfrämmande hugskott för intellektuella som poeten Muhammad Iqbal. Det var den uppflammande hinduiska väckelsen och det hindudominerade kongresspartiets beslut, efter valet 1937, att nonchalera alla tidigare avtal om maktdelning som tvingade de indiska muslimerna att acceptera tanken på en självständig stat på religiösa grunder. Ännu på 30-talet kämpade Muhammad Ali Jinnah – Muslimska förbundets portalfigur – för en framtida allindisk federation med långtgående självstyre för delstaterna, konstitutionella garantier för subkontinentens många minoriteter och ett kvotsystem som garanterade muslimerna en tredjedel av tjänsterna i centralregeringens förvaltning.

Det självständiga Pakistan var alltså resultatet av ett monumentalt politiskt fiasko, konstaterar Abbas. Ungefär 1 300 kilometer indiskt territorium skilde den nya statens västra hälft från Östpakistan i Östbengalen, det vill säga det nuvarande Bangladesh. Våldsamma oroligheter tvingade 17 miljoner människor att fly från sina hem när de nya gränserna drogs upp i augusti 1947. Dödsoffren kunde räknas i hundratusental. Såväl Väst- som Östpakistan var fattiga råvaruproducerande regioner medan förädlingsindustrierna fanns i Indien, på andra sidan om de stängda gränserna. I de centrala delarna av Västpakistan – i Sind och Punjab – bröt det mesta av administrationen och näringslivet samman när medelklassen, som huvudsakligen bestod av hinduer och sikher, tog till flykten. Den bankrutta pakistanska staten tvingades ta hand om uppskattningsvis 8,5 miljoner utblottade flyktingar och drogs snart in i en resursslukande konflikt om Kashmir med sin indiska granne. De som från början tvivlade på att Pakistan skulle bli en livsduglig statsbildning fick rätt, menar Abbas. Inte heller blev Pakistan det nationalhem för den indiska subkontinentens muslimer som separatisterna hade drömt om. Trots delningen förblev Indien en av världens folkrikaste muslimska stater. Av landets i dag drygt en miljard invånare är ungefär 140 miljoner muslimer.

Under den snart 60-åriga självständighetsperioden har krigsmakten successivt trängt undan konkurrerande eliter och etablerat sig som den dominerande politiska maktfaktorn i Pakistan. Med hänvisning till det spända förhållandet till Indien, och i synnerhet den olösta kashmirkonflikten, har krigsmakten kunnat lägga beslag på lejonparten av statens budgetutrymme till förfång för civila kärnområden som vården, utbildningssystemet och en tillväxtbefrämjande näringslivspolitik. Antydningar om vart utvecklingen i Pakistan skulle barka hän kunde skönjas redan från början, konstaterar Abbas. Den tuberkulosdrabbade Jinnah, landets förste generalguvernör, avled redan 1948. Landsfaderns politiske arvtagare, premiärministern Liaquat Ali Khan, mördades i oktober 1951. När Muslimska förbundets populära ledargestalter var borta steg reaktionära feodala godsägare och klanhövdingar från Västpakistan, samt deras anförvanter och allierade i officerskåren, fram som landets nya härskande elit. Korruptionen frodades som metastaser i samhällskroppen. I det åsidosatta Östpakistan växte missnöjet – och en bengalisk nationalism som i sinom tid (1971) skulle spränga den märkliga statsbildningen. Kapprustningen med Indien blev i realiteten det effektiva redskap som förmådde blockera kostnadskrävande sociala reformer och en demokratiseringsprocess som bara kunde underminera den feodala härskande elitens ställning. I oktober 1958 övertogs makten i landet av en militärjunta under ledning av arméchefen Muhammad Ayub Khan.

Hösten 1971 bröt militärregimen samman. I december överlämnade diktatorn Yahya Khan makten till Zulfikar Ali Bhutto, ledaren för partiet PPP (Pakistan People”s Party) som vunnit det västpakistanska parlamentsvalet 1970. Bhutto hade den karismatiska utstrålning som krävs av en framgångsrik folkledare, skriver Abbas. Han vann de breda massornas tillgivenhet med svepande löften om sociala reformer och ett rättvisare samhälle i en nära framtid. Han väckte ungdomarnas entusiasm med socialistiska slagord. Reforminitiativen omintetgjordes dock av mäktiga motståndare i statsförvaltningen och krigsmakten. Våren 1977 utlyste Bhutto nyval och offentliggjorde samtidigt ett jordreformprogram med målet att upplösa den feodala godsstrukturen. PPP:s jordskredsseger ledde dock till kaos, och i juli 1977 störtades den demokratiska regeringen av en militärjunta under ledning av arméchefen Muhammad Zia ul-Haq. Bhutto dömdes till döden i en skandalomsusad rättegång och avrättades den 4 april 1979 trots massiva protester från det internationella samfundet.

Det var den sovjetiska invasionen i Afghanistan, på juldagen 1979, som räddade Zia-regimen. Som genom ett trollslag förvandlades den brutale diktatorn till den fria världens hjälte i kampen mot Sovjetunionen och den kommunistiska juntan i Kabul. Ekonomiskt miljardbistånd och vapen – från USA, den övriga västvärlden, de globala islamiska välfärdsorganisationerna och särskilt den saudiska regimen – strömmade in i landet för att slussas vidare till de sju afghanska mujahedinrörelser som hade sina högkvarter i den pakistanska gränsstaden Peshawar. I ett avtal mellan general Zias junta och amerikanska CIA stipulerades att det västliga stödet skulle förbli hemligt och att Afghanistanbiståndet skulle administreras av den pakistanska underrättelsetjänsten ISI. I andra avtal tillerkändes Pakistan ett omfattande biståndspaket – med bland annat F 16-plan – och ett löfte att Reaganadministrationen skulle skrinlägga kritiken mot det pakistanska kärnvapenprogrammet. Det afghanska kriget gjorde ISI till ett Frankensteins monster, konstaterar Abbas. 90-talets svaga demokratiska regeringar i Pakistan förmådde aldrig kontrollera den mäktiga underrättelseorganisationen.

Lika ödesdiger var Zia-regimens inrikespolitiska strategi. För första gången i landets historia allierade
sig de styrande generalerna med militanta islamistiska partier på den yttersta högerkanten. Regimen introducerade ett islamistiskt bankväsende och upprättade religiösa shariadomstolar. Tusentals nya koranskolor öppnades över hela landet, vissa i regimens regi och många andra med ekonomiskt bistånd från Saudiarabien och oljeemiraten vid Persiska viken (De ökända talibanerna är, som bekant, barn till afghanska flyktingar som fostrats i dessa madraser). Soldater med islamistiska värderingar rekryterades till officerskåren och ISI. Intyg från religiösa seminarier jämställdes med examina från sekulära utbildningsanstalter. För den cyniske general Zia och hans kumpaner var islamiseringspolitiken först och främst ett raffinerat terrorinstrument och en listig strategi som skulle legitimera den avskydda regimen. Men resultatet blev en draksådd som bara kunde påskynda landets sönderfallsprocess.

Från 90-talets början till år 2000 beklädde Abbas höga poster i den pakistanska statsförvaltningen. Den bild han målar upp är dyster. Det etniska och sekteristiska våldet trappades fortlöpande upp med regelrätta gatustrider och mord på (bland annat) tongivande intellektuella, affärsmän och läkare. Förvaltningsapparaten och den nationaliserade företagssektorn förlamades av korruption och nepotism. Premiärministrarna Benazir Bhuttos (1988-90 och 1993-96) och Mian Nawaz Sharifs (1990-93 och 1996- 99) vacklande demokratiska regeringar hade inga maktmedel – och knappast några ambitioner – att vända den katastrofala utvecklingen. Armén och ISI hade förvandlats till en övermäktig stat i staten.

Den 12 oktober 1999 tog överbefälhavaren Pervez Musharraf makten i en oblodig militärkupp. Den tvehågsne generalen förbrukade dock snart det mesta av sitt folkliga förtroendekapital, konstaterar Abbas. Den populära antikorruptionskampanjen rann stegvis ut i sanden sedan regimen nått en kompromiss med de desavouerade – men långt ifrån besegrade – kleptokratiska eliterna. Militanta islamistledare, som fängslats efter amerikanska påtryckningar i januari 2002, släpptes i tysthet fria efter ett par månader. De förbjudna islamistiska partierna återuppstod omedelbart med nya namn. Den amerikanska ockupationspolitiken i Irak har stärkt de mest extrema bland de islamistiska mullorna samtidigt som mattan dragits bort under de moderata politiska krafterna i landet. Musharraf balanserar på en knivsegg. Pakistans stagnationsprocess har inte hejdats.

Arbetslöshet och hopplös fattigdom är utan tvekan den militanta islamismens livsluft. Den överdimensionerade armén, och den traditionella makteliten, har dränerat landet på resurser. Det Pakistan först och främst behöver – frånsett en drastisk militär demobilisering och ett fungerande demokratiskt system – är en stabil kompromiss som kan lösa den 58-åriga Kashmirfrågan och ett slutgiltigt fredsavtal med Indien. Ekonomisk tillväxt och strukturreformer, och i synnerhet en utbildningspolitik som reglerar madrasernas läroplan, kan ge de frustrerade pakistanierna nytt framtidshopp. Den perspektivrika och välskrivna boken ”Pakistan's Drift into Extremism” bör tas på största allvar av de strateger som planerar det globala kriget mot terrorismen.