Att vi lever i en ”övergångstid” är en alltför ofta använd historisk kliché. Att jag ändå plockar fram den beror på att den kan ges ett konkret och motiverat innehåll: det handlar om övergången från det tryckta ordets kultur (som har dominerat vår del av världen de senaste 500 åren) till nätkulturen (från år 2000), med andra ord en kommunikationsteknologisk revolution som är i full färd med att ändra villkoren för våra sätt att göra oss förstådda och samspela med andra människor, därmed också våra livsvillkor.
Den nisch i denna kolossala problematik som jag vill ta upp handlar om det som råkar vara en viktig del av mitt liv: läsa och skriva. Hur går det med den skriftkultur som jag har vuxit upp med och försökt praktisera – den eftertänksamma läsningen och den kritiska essäistiken – i den nya kulturen? Betyder kanske den ständiga stimulansen från nätet, alla pip och meddelanden från mobilernas och datorernas och plattornas appar och mejl och tweets, att vi helt enkelt inte längre kan stanna upp och fördjupa oss? Är mitt favoriserade sätt att läsa och skriva så betingat av det tryckta ordet att det inte klarar överflyttningen till nätet? Eller kan man i stället tänka sig en behövlig vitalisering?
Detta är en frågeställning som säkert alla läsare av denna sida känner igen och som inviterar till spekulation. Mitt bidrag blir att pröva ett historiskt perspektiv. Då konstaterar jag att kritiskt skrivande i någorlunda modern mening inleddes på 1700-talet, med engelsk litteraturkritik, fransk konstkritik, tysk musikkritik – förutom då den filosofi som Immanuel Kant döpte till, just, ”kritik”.
Joseph Addison kan utnämnas till den kritiska essäns pionjär med tidskriften The Spectator, som utkom med sammanlagt 555 nummer från 1711 till 1714. Addison skrev de flesta numren själv och han vandrade fritt mellan litterär, musikalisk, politisk och social kommentar och kritik. Addison höll en kåserande ton men saknade absolut inte filosofiska anspråk. Han skrev också en serie ambitiösa nummer om tragedier, om Miltons ”Det förlorade paradiset” och om imagination.
Lika gärna skrev han ett nummer om ”handelns förtjänster”, som han inleder med att meddela sin förtjusning i att spankulera på börsen. Han utvecklar en lovsång till det som i dag kallas globalisering och slutar med att utnämna köpmännen till de allra nyttigaste medlemmarna i det samvälde som heter världen: ”de knyter samman mänskligheten i de goda företagens ömsesidiga förbindelser.”
Exemplet visar att för Addison hade ”kritik” ännu inte fått den klang som ordet fick från ungefär mitten av 1800-talet och framför allt under 1900-talet, då man har svårt att föreställa sig en kritisk essä som prisar börsen. Addisons kritik är en moralisk kommentar, som inte gör någon skillnad på politik och kultur och handel. Uppgiften är att uttrycka den allmänna meningen, en uppgift som förutsätter en stark åsiktsgemenskap mellan kritikern och hans läsare.
Denna gemenskap började upplösas under 1800-talet. Den franske litteraturkritikern Sainte-Beuve var, med otaliga litterära essäer runt 1850, den siste ”smakdomaren”, som dikterade den goda smakens villkor i samförstånd med sin publik. Typiskt nog missade han därmed de författare som vi numera anser som epokens viktigaste – Balzac, Baudelaire, Flaubert – författare som, lika typiskt, ansåg sig vara på kant med både smaken och samhället.
Samtidigt med Sainte-Beuve framträder i stället ett annat slags kritiker, en som uppfattar sig som ensam på barrikaden och i konflikt med ett oförstående samhälle men ändå som företrädare för den mening som borde råda, som representant för Sanningen. Søren Kierkegaard kan utnämnas till den förste kritikern i modern mening: han avslutade sin bana 1855 med att egenhändigt skriva tidskriften Øieblikket. Det blev nio nummer, alla oförsonligt kritiska mot namngivna representanter för statskyrkan, alla lika kritiska mot ”systemet”. Kritikerns uppgift har nu blivit att ge skarpast möjliga uttryck för sin egen mening – en mening som samtidigt är representativ inte för den hopplösa allmänhet, som kritikern överöste med just kritik, utan för ett moraliskt, politiskt och estetiskt avantgarde.
I Sverige brukar man utnämna Fredrik Bööks litteraturkritik under mellankrigstiden till ett slags motsvarighet till Sainte-Beuve: en ”smakdomare” som formulerade det som ”alla” borde mena. I takt med modernismens intåg börjar också den svenska kritikern bli kritisk i modern mening. En intressant övergångsfigur, som många av oss har i gott minne, var Olof Lagercrantz – och numera är det lätt att friska upp minnet genom det urval ur dagboken som getts ut av Richard Lagercrantz och Stina Otterberg, samt den artikelsamling som Niklas Nåsander gett ut med den talande titeln ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen”.
Lagercrantz blev en central kritiker, särskilt under 60-talet, då han inte bara var kulturredaktör utan också chefredaktör på Sveriges största morgontidning. Det var en unik kombination, som bidrar till att Lagercrantz 60-tal i dag framstår som en mytisk tid i den svenska kulturjournalistiken, eller rentav som det offentliga samtalets kortvariga guldålder.
Under Lagercrantz regim fick faktiskt litteraturkritiken en betydande plats i offentligheten och gränsen mellan politik och kulturjournalistik verkade vara på väg att upphävas: litteraturen invaderade ledarsidan och politiken fick plats i kulturen. Men Lagercrantz kom samtidigt i konflikt både med sina uppdragsgivare och med sin publik, en konflikt som är välbekant i traditionen från Kierkegaard och framåt.
Att Lagercrantz kritiserade sin mentor på Dagens Nyheter, Herbert Tingsten, i en berömd recension av dennes självbiografi, innebar i förstone att han flyttade fram sina politiska positioner. Men detta lyckliga tillstånd varade förstås inte så länge: att Lagercrantz vid samma tid börjar skriva på sin bok om Dante är nog ett tecken på att politiken inte utan vidare lät sig förenas med litteraturen.
I det historiska perspektivet framstår Lagercrantz som en kombination av smakdomaren (Sainte-Beuve) och systemkritikern (Kierkegaard). Också efter Lagercrantz fanns en period då de större tidningarnas kulturavdelningar styrdes av litteraturvetenskapligt kvalificerade storheter och gav plats åt kritisk essäistik.
I dag handlar det i stället om det raska tyckandet: dagskritiken ägnar sig minst lika mycket åt att sälja recensenternas personligheter som att diskutera böcker, efter modellen ”Kritikern X (med stora bokstäver och bild) har läst en bok om... ”. Dagens kritiker kanske kan ta plats i Babel-soffan, men inte för att ägna sig åt någon kritisk diskussion: där ägnar man sig i stället åt att presentera och lansera sig själva och författarna som personligheter och märkesvaror. Man ”gillar”, som det heter när man yttrar sin mening på Facebook. Om kritikens formel på Addisons och Sainte-Beuves tid var att formulera den allmänna meningen, för Kierkegaard och den kritiske kritikern att företräda egentlig mening, så har dagens kritiker istället uppgiften att ge sin egen mening. Att ”gilla”. Och han företräder ingen annan än sig själv.
Kritiken förutsätter, historiskt sett, tryckkonsten, tidningarna, tidskrifterna: Addison 1711, Sainte-Beuve 1850, Kierkegaard 1855, Lagercrantz 1960 – viktiga stationer i kritikens historia som också är milstolpar i pressens historia. Men snart kanske det är slut med papperstidningarna och frågan är: vad händer med den kritiska essäistiken därute på nätet? Nu är jag inte lagd för nostalgi utan genuint intresserad av att leta efter kritikens möjligheter i dagens och morgondagens mediala landskap.
Det som då först slår mig är att den där nostalgikören, som utgår från att det var bättre förr och att allt numera går för fort och att man drunknar i mångfalden – den har ekat i minst 200 år, alltsedan tidningarna blev ett självklart inslag i den mediala vardagen och morgontidningen blev en medborgerlig plikt (enligt en av Nietzsches sarkasmer).
Det utesluter förstås inte att dagens mediala situation verkligen är ny; klagoropen och nostalgin är ändå inövade sedan länge. Det andra som slår mig är att den självpromoverande tendensen, som är så påfallande i dag, detta att hävda sig själv, rentav skapa sig själv som litteratur, på intet sätt är en nyhet. Redan Montaigne, på 1500-talets slut, avslutade inledningen till sina ”Essäer” med att deklarera att ”det är jag själv som är ämnet för denna bok”.
En annan typ av förbindelselinje kan skönjas i och med den klassiska essäns ”metodik”; den är nämligen just så anti-metodisk som nätkulturen verkar vara, den bygger på associativt ”surfande” snarare än logiska resonemang. En fundamental skillnad betingas emellertid av distans: den klassiske kritikern lyfter blicken från boken, distanserar sig, för att därmed kunna öppna nya perspektiv.
Hur står det till med distansen på nätet? Om detta kan jag bara spekulera, något som väl inte bara beror på att jag inte är tillräckligt införstådd, utan också på att nätkulturen är under full utveckling och dessutom innehåller inslag som jag måste kalla paradoxala. Jag nämner två: volymen och minnet. Volymen: nätskrivaren kan skriva hur mycket som helst, där finns inga yttre gränser, och han kan dessutom lägga in länkar som mångdubblar det han skriver själv.
Ändå är det den ultrakorta texten som eftersträvas, de 140 tecken som ryms i en ”tweet” eller den som kan sammanfattas till ”gilla”. Minnet: minnet var förvisso den klassiske kritikerns främsta fakultet och redskap. Nätskrivaren har omedelbar tillgång till ett minne som är ofantligt mycket större än den enskildes minne. Samtidigt är det som om nätkulturen saknar minne för att i stället utspelas i ett permanent Nu. På nätet är man som bekant ”uppkopplad”, det vill säga tillgänglig och aktiv i den nutid som kallas realtid och som är tiden utan minne.
Men den distans som jag nyss utnämnde till den traditionella kritikens förutsättning handlar om att koppla ifrån, koppla bort, till exempel genom att minnas – eller snarare om en pågående utväxling mellan avkoppling och uppkoppling. På nätet är man i stället fången i nuet.
Nuet har aldrig varit frånvarande i den kritiska traditionen. Tvärtom har man alltid siktat på att verka och närvara i det som gäller, här och nu, eller till ett utbyte mellan dåtid och nutid. Jag måste dock erkänna att jag numera favoriserar distansen framför det aktiva ingripandet, och att det historiska perspektivet känns tryggare än det aktuella.
Att jag ändå inte försvär mig till nostalgisk pessimism beror just på historien: den kritiska essäistiken har under sina 500 år visat sig förbluffande anpassbar till genrer, medier och omständigheter. Det beror antagligen på att kritiken inte är någon bestämd och avgränsbar genre, åtminstone inte i första hand, utan snarare ett modus, som kan arbeta sig in i alla möjliga sammanhang. Kritiken är en parasit; vem vet om den inte skulle kunna fästa sig också i nätkulturen, bli en obligatorisk länk eller rentav ett virus eller en trojansk häst, en inbyggd uppmaning som säger att det inte räcker med ”gilla”. Kritiken korrumperar den lösryckta meningsyttringen och säger att nuet inte räcker för att förstå nuet: man måste också distansera, motivera, begrunda, utveckla. För sådan är den korta versionen av den klassiska kritikerns bidrag till det offentliga samtalet: det finns inga korta versioner.
