Ett av litteraturhistoriens mer spektakulära giftmord återfinns i den jakobinska pjäsen ”The revenger’s tragedy” (cirka 1606, tillerkänd antingen Cyril Tourneur eller Thomas Middleton). Hämnaren, Vindice, avser göra sluta på hertigen som mördat hans käresta Gloriana och förbereder därför ett förgiftat kranium, makabert sminkat för att likna en kvinna. När den pilske hertigen kysser skallen fräts hans tunga och tänder bort och han dör under svåra plågor: “Å, det har förgiftat mig!”.

Detta mord har en självskriven plats i kemisten Olle Matssons En dos stryknin. Om gifter och giftmord i litteraturen (Atlantis, 360 s), som avser katalogisera och analysera förekomsten av just stryknin, arsenik, cyanid och andra gifter i böckernas värld. Det är en tacksam uppgift, för gift förefaller ha utövat en alldeles särskild lockelse på en mängd författare genom tiderna – och inte bara på dem som skriver deckare.

Kriminallitteraturen är förvisso överrepresenterad i ”En dos stryknin”, men läsaren får även stifta bekantskap med Shakespeare, Hjalmar Söderberg, Astrid Lindgren och Robert Graves. Lindgrens Kalle Blomkvist visar sig vara en begåvad naturvetare som i ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt” (1951) med bravur utför det så kallade Marshska arsenikprovet, där han med hjälp av en vätgasapparat och ett glasrör framkallar en arsenikspegel för att bevisa att den chokladkaka hans vän Eva-Lotta fått på posten är förgiftad.

Matsson rullar upp en extraordinär historia om hur deckardrottningen Agatha Christies ”Den gula hästen” (1961) på 70-talet bidrog till att rädda livet på en liten flicka i London. Barnet togs in på Hammersmith Hospital, svårt sjuk men utan tillfredsställande diagnos. Räddningen blev sjuksköterskan Marsha Maitland som precis hade läst Christies kriminalroman där en mördare administrerar fatala doser tallium till sina offer. I boken beskrivs hur en förgiftad kvinna tappar håret. Precis detta hände den lilla flickan, vilket föranledde Maitland att misstänka talliumförgiftning. Mycket riktigt – efter behandling med motgiftet berlinerblått tillfrisknade den lilla och The Times gjorde förstasidesnyhet av händelsen: ”Child saved with help of Agatha Christie” (23/6 1977).

I den ljuvligt krypande och kusliga dikten ”The laboratory” låter den viktorianske poeten Robert Browning sin berättare smida onda planer för att förgifta sin otrogna älskade: ”Which is the poison to poison her, prithee?” Han väljer mellan färggranna gifter som garanterar död inom en halvtimme, och innan han beger sig till balen där han skall mörda den otrogna njuter han av tanken på hur giftet kommer fördärva hennes vackra anlete: ”Let death be felt and the proof remain; / Brand, burn up, bite into its grace -- / He is sure to remember her dying face!” (”Låt döden kännas och beviset bestå; / Märka, bränna, etsa sig in / Säkert skall han minnas hennes dödsgrin”).

Matsson skriver om arsenikförgiftningens konsekvenser i form av förvridna ansiktsdrag. För trots att gift ofta lockar presumtiva mördare på grund av sin ”osynlighet” finns i litteraturen exempel på att det även kan nyttjas som ett sätt att straffa (företrädesvis) kvinnor på genom att inte bara göra slut på dem utan även förstöra deras utseenden. Tyvärr är ju detta inte heller obekant i verkligheten: tänk på den hämnd- eller svartsjukemotiverade praxisen att kasta frätande syra i ansiktet på unga kvinnor som förekommit främst i mellanöstern.

Så förknippas ju gift med självmord, förstås. Matematikern Alan Turings dödande bett i ett cyaniddoppat äpple, enligt legenden inspirerat av ”Snövit och de sju dvärgarna”, har gått till historien. Poeten Sylvia Plath ställde fram frukost till sina två små barn, tätade dörrspringorna med våta handdukar och stoppade huvudet i gasugnen (kolomonoxidförgiftning får ett eget kapitel i Matssons bok). Thomas Chatterton, tidig engelsk romantisk poet, tog sitt liv blott 17 år gammal genom att äta arsenik och har förevigats av den pre-rafaelitiske konstnären Henry Wallis. Wallis målning ”The death of Chatterton” (1856) visar en underskön, rödhårig man utsträckt på en bädd i en vindsvåning. Den tomma giftflaskan har fallit ur hans hand och rullat ut över golvet. Här syns inga spår av lidande eller dödskamp; Chatterton liknar mest en utsökt marmorskulptur. Jämför med Gustave Flauberts Emma Bovary i ”Madame Bovary” (1856), vars själförvållade död i arsenikförgiftning, så som Matsson beskriver den, är allt annat än vacker: ”när hon vaknar är det med en besk smak i munnen, hon kräks och kräks igen; blir vit ’som det lakan fingrarna krampaktigt rev’. Hon har svag och ojämn puls, kallsvettas, skallrar tänder, jämrar sig och krampar, skriker, kräks blod.” Inte särskilt romantiskt.

Arsenik kanske tycks ganska exotiskt, men Matsson gör läsaren uppmärksam på att han dagligen omger sig med livsfarliga toxiner. Nikotin, till exempel – förutom att långsamt förstöra kroppen hos den som röker är nikotin ett potent gift: ”Om man exponeras för rent nikotin /…/ är man /…/ i stort sett chanslös”. Både Stieg Larssons Lisbeth Salander i ”Män som hatar kvinnor” (2005), Agatha Christies mördare i ”Tragedi i tre akter” (1995) och Ed McBains tandläkare i ”Gift” (1987) intresserar sig för nikotinet, i sin rena form ”en färglös vätska, löslig i vatten och alkohol och med en oerhört brännande smak”. Tobaksplantan är för övrigt släkt med potatisen, som ju enligt myten till en början hade svårt att få genomslag i Sverige då folk åt de giftiga, solaninmättade bladen i stället för knölarna. Huruvida det är sant eller ej är kanske bäst att låta vara osagt.

Men nog finns många giftiga plantor omkring oss, som man som barn varnades för: gullregn, fingerborgsblomma, de vackra liljekonvaljerna. Hästintresserade flickor vet att akta sig och sitt ekipage för idegranen som ganska omgående kan döda en häst (och vars barr nyttjades för både mord och självmord under antiken). Författaren John Krakauer spekulerade i sin biografi över Christopher McCandless, ”Into the wild” (1996, boken blev sedermera film i Sean Penns regi) om att den unge äventyrarens död i Alaskas vildmark berodde på att han av misstag ätit giftiga frön – en teori som dock avvisats av toxikologer.

I Donna Tartts collegethriller ”Den hemliga historien” (1992) behöver den hyperintelligente studenten Henry röja en besvärlig kamrat ur vägen och bestämmer sig för att använda sig av sin klassiska bildning. Han slår i arabiska giftlexikon och funderar på att tillreda en maträtt med en dödlig dos lömsk flugsvamp som en av ingredienserna. För att inte väcka misstankar måste han själv äta av maten, förstås, men planerar att tillverka ett motgift av belladonna, som innehåller tropanalkaloiden atropin. ”Tar du inte död på dig själv med den ena så gör du det med den andra”, suckar Henrys vän och tillika bokens berättare Richard när planen delges honom. Så småningom väljer Henry mycket riktigt ett annat sätt. Hos Agatha Christie finns dock en mörderska som faktiskt fullbordar en liknande plan: i romanen ”Samvetskval” (1940) blandas, berättar Matsson, morfin i maten; offret dör men mördaren kräks upp måltiden ”med hjälp av apomorfin”.

Något av giftets poetik kan väl sägas finnas i det faktum att många av de ämnen som är så farliga faktiskt kan nyttjas som läkemedel i låga doser. Matsson berättar om centraleuropeiska bergsfolk som haft för vana att under långa perioder ta små doser arsenik för att medlet, som det står under rubriken ”Arsenikätare” i 1904 års ”Nordisk familjebok”, ”gifver godt hull, blomstrande utseende och ökade krafter, hvarigenom bergvandringarna kännas mindre mödosamma”. Ur digitalis, eller fingerborgsblomma, utvinner man substansen digitoxin som används i hjärtmedicin. Den tidigare omnämnda idegranen bistår med taxol, en förening isolerad ur extrakt av idegransarten Taxus brevifolias bark, som visat sig ha celldödande egenskaper och därför kan ingå i cancermedicin. Och bittermandel, som innehåller cyanid, är ju en viktig ingrediens i småkakan mandelkubb som mormödrar landet över bjuder sina barnbarn på. Lite samma princip får väl sägas gälla för kärleken, en annan substans som beskrivs både som stärkande elixir och dödligt gift i poesin (sir Thomas Wyatt utbrister till exempel ”What power is this? /…/ What poison pleasant sweet?” i dikten ”To his unkind love”) – en abstrakt aspekt av giftighet som dock inte ryms inom ramarna för denna essä.

I modern tid associerar man ofta gift till terrordåd och kemisk krigföring. Matsson tecknar sarinets och cyklosarinets historia – ämnena utvecklades av en grupp tyska forskare på 30-talet och hamnade snart i militärens händer när deras giftighetsgrad upptäcktes. Nervgaserna skulle användas i kriget, men stora reserver blev kvar och delar av dem dumpades, förvånansvärt nog, i Östersjön. Dock är sarinet kanske mest känt för att ha använts under den japanska sekten Aum Shinrikyos terrordåd i Tokyos tunnelbana i mars 1995, ett nationellt trauma som bearbetats av författaren Haruki Murakami i det dokumentära verket ”Underground” (1998). Men att man inte behöver bruka nervgas för att mörda ett stort antal människor är den amerikanske sektledaren Jim Jones ett bevis på. 1978 tvingade han 909 medlemmar av sekten Peoples Temple att själva dricka cyanidblandad saft, eller, som han själv uttryckte det, att begå revolutionärt självmord i protest mot en omänsklig värld.

Efter att noggrant ha dokumenterat de verkliga gifter som författare använder sig av ägnar Matsson sista delen av ”En dos stryknin” åt ”de bekväma eller kanske innovativa författare” som inte orkat eller velat slå i toxikologiböcker utan helt enkelt uppfunnit det medel som bäst passar deras syften. Henning Mankell, Umberto Eco, Arthur Conan Doyle och Sigrid Undset finnes alla skyldiga, men naturligtvis är ”Kallocain” (1940) av Karin Boye ”paradnumret”, med det mycket användbara sanningsserum som Leo Kall skapar. Man kan misstänka att åtskilliga stormakter vid något tillfälle lagt in en önskan hos sina kemister om ett dylikt preparat.

Till de påhittigas skara räknas även Tintins pappa Hergé. I seriealbumet ”Faraos cigarrer” (1955) träffas ”den kände författaren” Zlotzky av en pil doppad i ”radjaidjahs saft”, eller ”giftet som gör en galen”. Matsson visar en panel där den stackars Zlotzky dansar och sjunger tillsammans med Tintin, till den virrige professor Kalkyls stora förtjusning. Men radjaidjahs saft finns alltså inte i verkligheten. Det gör inte heller giftbusken Angostura som Tove Jansson låter dra ”i den lilla snorkfrökens svans / … / nu drog den henne långsamt till sig med sina levande armar medan hon pep och skrek och stretade emot”, som det står i ”Mumintrollet på kometjakt” (1956). Men den som läst ”En dos stryknin” drar i ärlighetens namn en lättnadens suck över detta. Verkliga gifter finns så att det räcker och blir över.