Efter att ha uppträtt på olika scener runtom i Frankrike under tretton år återkom Molière med sin teatertrupp till Paris 1658. Under nästan ett helt års tid framförde de ett urval av de tragedier och komedier som de hade på repertoaren, men utan större framgång. Den 2 december prövade Molière med att sätta in en nyskriven fars på prosa och i en akt, ”De löjliga preciöserna”, som avslutande stycke efter en tragedi. Pjäsen blev ögonblickligen en stor succé och Molière fick snart flera erbjudanden om att spela sin komedi både i de aristokratiska salongerna och vid hovet.

I början av pjäsen får vi möta två adelsmän, La Grange och Du Croisy, som har svårt att acceptera att de har blivit försmådda som friare av de unga damerna Cathos och Magdelon, vilka nyss har kommit till huvudstaden. Enligt de två ”preciöserna” saknar herrarna den esprit och elegans som de tror utmärker män från den högre aristokratin. För att hämnas på de två damerna klär La Grange och Du Croisy ut Mascarille, den förres kammartjänare, som har litterära ambitioner, till adelsman. De två unga kvinnorna låter sig imponeras av Mascarilles tillgjorda struntprat. Till slut kommer dock de två adelsmännen in på scenen och avslöjar bedrägeriet.

Handlingen, som ter sig enkel, döljer emellertid en hel rad problem. Det kan rentav vara så att Molières komedi i sig själv är ett slags bedrägeri. Bakom pjäsens löjliga preciöser har litteraturhistoriker sedan länge sökt efter de verkliga preciöserna. Man har nämligen resonerat som så att om det fanns löjliga och oäkta preciöser som man kunde skratta åt på teatern så måste det också ha funnits verkliga motsvarigheter till dessa som utan att vara löjliga utövade ett visst inflytande i societeten. Försöket att extrahera verkliga personer eller beteenden under en epok från en satirisk framställning på scenen är inte ny. Det intrikata förhållandet mellan dikt och verklighet är en ständig stötesten för uttolkare av exempelvis den äldre grekiska komedin och dess förlöjligande av personer och företeelser i det atenska samhället på 400-talet f Kr (till exempel ”otypiska” frigjorda kvinnor som Lysistrate).

I litterära handböcker beskrivs ofta de preciösa som en grupp kvinnor i vilkas salonger man bemödade sig om förfining och raffinemang i både tal och skrift. Dessa, menar man, sållade ut vardagliga ord ur språket och utvecklade en speciell affekterad jargong. Denna strävan efter ett förfinat språk ledde till en förkärlek för subtila omskrivningar och en riklig användning av snåriga metaforer.
Den framstående experten på fransk 1600-talslitteratur, Roger Duchêne, med bland annat biografier om Mme de Sévigné, La Fontaine, Ninon de Lenclos och Molière bakom sig, har försökt sig på en längre utredning om bakgrunden till Molières preciöser. I sin bok – Les Précieuses, ou comment l‘esprit vint aux femmes (Fayard, 550 s), vilken kom ut i slutet av 2001 – går han med en detektivs envisa noggrannhet igenom pamfletter, tidningar, böcker, brev och andra skrivna texter där det åren innan Molière författade sin pjäs är tal om preciöser.

Det var först 1654 som ordet ”preciös” användes som substantiv i det franska språket. De få gånger som ordet utnyttjades betecknade det framför allt personer på ett berömmande sätt men det kunde också användas i negativ bemärkelse. Ordet ”preciös” användes före Molières komedi knappast alls bland de skribenter som gav sig ut för att beskriva verkligheten och bara sällan hos författare till fiktiva texter. Ordets referentiella status förblir dock osäker eftersom de anförda textställena är få och motstridiga.

1656 ändras bilden skenbart då Abbé de Pure publicerade den första längre presentationen av det preciösa fenomenet i en roman i fyra delar och med titeln ”La Précieuse ou le mystère des ruelles” (sista delen kom ut i maj 1658). Duchêne understryker att Pure aldrig kom fram till en entydig definition av vad som kännetecknar en preciös kvinna. I Pures roman korsas olika attityder om kvinnans roll som litterär smakdomare, betydelsen av äktenskapet och frågan om kvinnans emancipation. Såväl kvinnofientliga synpunkter som idéer om kvinnans jämlikhet med mannen ges plats i romanen. Pure hade ingen ambition att beskriva verkligheten såsom den var utan inbjöd läsaren endast till ett slags avancerad lek med idéer och tankar om kvinnans roll i samhället.

Duchêne kommer i sin undersökning fram till att det inte finns något verklighetsunderlag för teorin om en sammansatt kvinnlig grupp av ”preciöser” som skulle ha haft ett eget specifikt lingvistiskt eller estetiskt program – en tes som han redan 1998 förfäktade i sin stora Molière-biografi. Enligt Duchêne har Molière finurligt kopplat ihop två ”landsortsgäss” med en beteckning som var vag och intresseväckande. De preciösa som Molière låter oss stifta bekantskap med på scenen är således rena fantasiskapelser. Duchêne talar till och med om pjäsen som ett slags litterärt falsarium, även om Molières uppsåt inte var att vilseleda publiken, utan att roa den.

Det som Molière med sin komedi i främsta rummet ville driva gäck med var aristokratiska och borgerliga kvinnors anspråk på att få delta i det intellektuella och kulturella livet på samma villkor som männen – krav som på Molières tid hade upprepats under mer än hundra år. Kvinnorna var i regel uteslutna från den kultur som byggde på den klassiska bildningslitteraturen men de kom att leda och intressera sig för utvecklingen av en ny kultur vars naturliga hemvist var de aristokratiska salongerna, där kvickhet och esprit uppskattades under det att boklärt pedanteri avvisades. Denna nya ordning fick betydelse för de män som försökte ta sig fram i societeten och som nu var tvungna att behaga de kvinnor som styrde i de förnäma salongerna. Molière går till attack mot dem som i de aristokratiska kretsarna med förkärlek ägnar sig åt skapande i det lilla formatet, som exempelvis sonetter, madrigaler, smådikter, epigram och elegier. Detta nya förhållande innebar nämligen att språket inte längre var ett privilegium exklusivt reserverat för Molière och hans skråbröder utan också var inom räckhåll för upplysta amatörer. Ytterst handlar ”De löjliga preciöserna” om vem som skall ha makten över det språkliga och litterära skapandet i samhället.

Hovets och adelns prestige och det aristokratiska sättet att tala skapade ett behov att uttrycka sig på samma sätt även hos dem som inte tillhörde den högre societeten. Vad den tillkrånglade jargongen emellertid gav uttryck för var ofta den egna okunnigheten och att man, på sin höjd, hade läst ett par romaner som var på modet. Möjligen hade Molière själv på sina resor genom Frankrike träffat på kotterier av språkliga pedanter och fåfänga kvinnor som prydde sig med lånta fjädrar. I denna kontext, där språket förvanskas till spel och utanverk, blir figuren Mascarille i sitt försök att spela herre emblematisk. Molière skildrar honom som en löjlig typ som med tomt prat imponerar på just sådana lättrogna och obildade kvinnor. Mascarille är ett falskt klingande mynt och hans slutreplik sammanfattar Molières ståndpunkt: ”Här uppskattas bara den tomma utstyrseln och inte den nakna dygden”. Ett likartat spel med roller skulle Molière senare återkomma till i komedin ”Borgaren som adelsman”.

Titeln på Molières pjäs är något vilseledande eftersom den egentligen inte handlar om preciöser. Detta ord används endast två gånger, tillika redan i den första scenen i en och samma harang. När Molière väl har väckt åskådarens intresse gömmer han undan det preciösa för att koncentrera sig på det som är hans egentliga måltavla: galanteriet, det vill säga salongernas behagfulla och lekfulla sätt att konversera och uppträda. Olika former av ordet ”galant” används hela tretton gånger i pjäsen. Vid tiden för Molières komedi var Mlle de Scudérys salong den mest uppburna. Mlle de Scudéry, som även kallades ”den lysande Sapfo” av sina samtida, skrev två digra romaner i äventyrsgenren: ”Le grand Cyrus” och ”Clélie”. I dessa romaner blandade hon moraliska analyser av kärlekens väsen med beskrivningar av den mondäna societeten. Det är i synnerhet det litterära galanteriet, såsom detta kommer till uttryck i Mlle de Scudérys romaner, som Molière är ute efter att kritisera. Men genom att kalla Cathos och Magdelon för preciöser behövde han inte befara att de galanta damerna och herrarna i publiken skulle känna sig träffade. Användningen av beteckningen ”galant” som synonym till ”preciös” har lett till en viss begreppsförvirring som Duchêne inte helt lyckas upphäva. Det är möjligt, som han hävdar, att Mlle de Scudéry inte kan kallas för en preciös författarinna, men det är också ett faktum att hon i dag, i litteraturhistoriska verk, omnämns på just detta sätt.

Molières framgång väckte avundsjuka hos konkurrerande teatergrupper och redan efter premiären på ”De löjliga preciöserna” startade en kampanj som syftade till att utpeka Molière som en simpel författare till enkla farser. Dessutom anklagades han för att ha stulit idén från Pure. Denna åsikt företrädes för övrigt än i dag i litteraturhistoriska uppslagsverk.
Molière var tvungen att publicera sin pjäs redan två månader efter premiären för att visa det var han som var dess verklige författare. En kortare version hade redan utan Molières medgivande getts ut (dessutom hade också en version på vers kommit ut). Pjäsens plötsliga framgång hos publiken och den debatt som den förorsakade jämte det faktum att andra författare ogenerat plagierade hans text (samtidigt som de hävdade att Molière själv hade stulit idén!) innebar att komedin och dess löjliga preciöser nu började leva ett eget liv och att gränsen mellan dikt och verklighet alltmer suddades ut. Ju mer man skrev om de preciösa, menar Duchêne, ju mer antog de formen av ett socialt, och inte ett enkom litterärt, fenomen. Molière själv bidrog till denna utveckling genom att redan i maj 1660 framföra komedin ”Den sanna eller den falska preciösen”, skriven av Gabriel Gilbert.

En av de författare som profiterade på Molières framgång och därmed bidrog till förvanskningen var Baudeau de Somaize, som redan under de två första åren efter premiären på Molières pjäs hann skriva ett par pjäser med preciöser i huvudrollen samt sammanställa ett uppslagsverk om de preciösa och en ordlista över deras språk. Innehållet i Somaizes lexika är emellertid i hög grad en skapelse av dennes egen fantasi. I ordlistan finner vi att en sann preciös till exempel inte nämner ordet ”näsa” utan fördrar att tala om ”hjärnans sluss”. ”Kvällen” har för henne blivit ”skuggornas gudinna” och när hon pratar om modet så pratar hon om ”hovets avgudabild”. En ny pjäs av Somaize fanns redan till hands i början av januari 1660: ”De verkliga preciöserna”. Titeln kan tydas som att Molières preciöser inte var verkliga (vilket ju stämmer enligt Duchêne) men att det fanns en avgränsbar grupp av kvinnor som man kunde kalla för ”de verkliga preciöserna” (vilket enligt Duchêne inte stämmer).

En av de stora förtjänsterna med Duchênes studie är att han i ett innehållsdigert appendix bland annat har sammanställt flera av Somaizes alster, vilka är en underhållande lektyr för dem som tycker om ”De löjliga preciöserna”. En annan förtjänst är att Duchêne mycket tydligt lyfter fram Pures och Somaizes betydelse för skapandet av myten om de preciösa. Dessa två skönlitterära författare har tillsammans med Molière använts och används fortfarande av forskare för att förklara hur de ”preciösa” egentligen talade och uppträde och vilka de egentligen var. En av de forskare som Duchêne kritiserar är Myriam Maître och hennes stora arbete från 1999 om de preciösa: ”Les Précieuses – Naissance des femmes de lettres en France au XVII:e siècle”. Även om Maître framför sina teorier med en viss försiktighet så existerar de preciösa för henne som en social och historisk realitet. Deras närvaro hos Pure och Somaize ser hon visserligen som överdriven, men bortom satiren kan vi, menar hon, konstruera ett slags fantombild av 1600-talets preciösa kvinna.

Duchêne korrigerar och tillrättalägger ett stycke viktig litteraturhistoria. Han skriver engagerat om ett fängslande men ibland svåranalyserbart material. Duchênes bok är ett exempel på att de preciösa, verkliga eller bara fantasiprodukter, fortsätter att ”existera”, locka och fascinera. Framgången med ”De löjliga preciöserna” blev en oväntad överraskning för Molière. Han hade säkert blivit än mer överraskad om han hade vetat att hans Cathos och Magdelon skulle sysselsätta litteraturvetare och historiker mer än 300 år efter premiären.

Hans-Roland Johnsson är fil dr i franska.