Sommaren 2001 meddelar Das Schwäbische Tagblatt att en omfångsrik boksamling – 900 band, 26,5 hyllmeter – är på väg sjövägen från Tyskland till USA. Avsändare är universitetsbiblioteket i Tübingen. Mottagare är en 78-årig man i Los Angeles, Peter Hearst, son till Cäsar Hirsch. I 1930-talets Stuttgart var Hirsch en uppskattad specialist för sjukdomar i öron-näsa-hals. Men efter införandet av bojkottlagen mot judar 1933 tvingades han lägga ned sin praktik och sluta sitt arbete som chefsläkare på Mariasjukhuset. Hans tillgångar konfiskerades och han måste gå i exil. Med sin familj anlände han till USA 1934. Där blev de ekonomiska problemen övermäktiga; 1940 tog han sitt liv.
Hemma i Tyskland hade Gestapo lagt beslag på Hirschs böcker – 26 boklårar. I juni 1938 skänktes hela samlingen, däribland ett stort antal rariteter medicinsk facklitteratur, till universitetet i Tübingen för den symboliska summan av 1 000 riksmark. Där var Georg Leyh chefsbibliotekarie, en tacksam mottagare av stulna böcker. I USA visste varken den rättmätige ägaren eller hans arvingar om transaktionen. Först 40 år senare kom ett första officiellt omnämnande i en biografi om Leyh som universitetet publicerade 1981: Hirschs värdefulla boksamling hade slutgiltigt ”överlåtits” till biblioteket 1940. Men notisen framkallade ingen reaktion, inte heller några frågor om vem som auktoriserat ”överlåtelsen”. Det skulle dröja ytterligare 20 år innan ”fallet” klarades upp och stöldgodset återbördats till den rättmätige ägaren.
Hirschsamlingens öde visar på ett tragiskt sätt vad som hände med de miljontals böcker i tysk-judisk ägo som föll offer för naziregimens rovgirighet. Men bokstölderna gjorde inte halt vid Tredje rikets gränser. Under kriget plundrades bibliotek, museer, arkiv och forskningsinstitut – både i Väst- och Östeuropa – på runt 8 miljoner böcker. Hur många miljoner som stals från privatpersoner i de ockuperade länderna vet vi inte.
Böcker är visserligen svåra att spåra, ändå måste man förundras över hur lätt denna ansenliga mängd tycktes försvinna, både före och efter 1945. Varför tog det till exempel så lång tid för Hirschsamlingen att hitta hem? Varför fanns ingen lobby för de försvunna böckerna? Varför har forskningen hittills ägnat bokroven så lite intresse?
Känt är att en stor del böcker gick till bibliotek och institutioner och att värdefulla och ovanliga volymer stannade hos privatpersoner. Nazisterna lät också beslagta kostbara Talmud-utgåvor och andra bibliofila dyrbarheter som de sedan sålde. En stor del cirkulerade – och cirkulerar väl än – på den tyskspråkiga och internationella bokmarknaden. Annat lagrades i magasin; säkert återstår massor att upptäcka här.
Bara för ett par månader sedan hittades 70 böcker av Karl Marx (utgivna mellan 1869 och 1932) i ett magasin. De har nu återbördats till Karl Marx-huset i Trier. Dessutom vet vi att nazister fick med sig plundrad judisk egendom, när de gick under jorden i länder som Argentina, Paraguay och Egypten. Lord Janner – ordförande för brittiska Holocaust Educational Trust – har hävdat att inte bara nazisterna själva utan även stöldgods slussades via Vatikanen.
Enklare var det att efter krigsslutet ge de utländska biblioteken och arkiven sina samlingar tillbaka; de hade i regel inte skingrats. Dessutom inrättade den amerikanska armén en samlingsplats för konfiskerade bokbestånd utanför Frankfurt am Main. Offenbach Archival Depot, som först leddes av filosofen Hannah Arendt, därpå av forskaren Gershom Sholem, samarbetade med olika judisk-amerikanska organisationer. Härigenom kunde 2,5 miljoner böcker återlämnas till utländska institutioner och privatpersoner under de första efterkrigsåren.
Däremot fick ett tidigt upprop från Deutscher Bibliotheksverband, med maning till de vetenskapliga biblioteken att inventera sina bokbestånd i jakt på judisk egendom, inget gensvar. Varför? Eftersom forskningen är så eftersatt kan svaren i många fall bara bli hypotetiska.
Från 1950-talet och framåt prioriterades frågor om gottgörelse till Förintelsens överlevande, förhållandet till judiska organisationer och till staten Israel, och uppsökandet av nazistiska förbrytare. Forskningen har också visat vilken långsam process det varit för vissa yrkesgrupper att öppet vidgå brott som begåtts inom deras eget skrå.
Man kan utgå från att detta inte minst gäller bibliotekarierna. Många av dem hade på olika sätt tjänat naziregimen, men fick ändå behålla sina chefsposter 1945. Fram till 1980-talets slut var det få som brydde sig om konfiskerade böcker. I bibliotek och arkiv förträngde man vetskapen om stöldgodset på hyllorna. På senare tid har bibliotekarier urskuldat sig med att det är betydligt svårare att hitta ägarna till böcker än till konstverk. Sidorna med ex libris, namn och annat har rivits ur. Och hur ska man veta om böcker som förvärvats mellan 1933-45 var rättmätiga inköp eller stulet gods? Fallet Hirsch – lyder argumentet – hör till ett av de mest spektakulära och är ett undantag.
Att dagens bibliotekarier kommer med sådana invändningar är förstås rimligt – skulden ligger ju hos deras föregångare. Men – varnar bland andra Klaus-Dieter Lehmann, ordförande för stiftelsen Preussischer Kulturbesitz – man får inte slå sig till ro. Även om svårigheten växer med tidsavståndet, måste nya metoder utarbetas för att söka spåra de stulna böckerna – det handlar ju också om bibliotekens och arkivens anseende. Man måste ta reda på hur nätverken fungerat från beslagtagandet av böcker (av exempelvis Gestapo) till deras förvaring och leverans till biblioteken, framhåller Lehmann.
En annan orsak till den bristfälliga forskningen är att det tills helt nyligen rått ett slags felaktig konsensus. Det antogs att de ”försvunna” böckerna antingen restituerats till sina rättmätiga institutionella ägare eller att de bränts upp i de barbariska bränderna av ”förbjudna” böcker som nådde en tidig kulmen den 10 maj 1933 – i dag precis 70 år sedan.
I stad efter stad, på bokbål efter bokbål brände de tyska nazisterna verk av Thomas Mann, Bertolt Brecht, Sigmund Freud, Albert Einstein, Karl Marx, Alfred Döblin, Kurt Tucholsky, Erich Maria Remarque, Heinrich Heine, Franz Werfel, Stefan Zweig, Erich Kästner, etc. Under parollen ”Wider den undeutschen Geist” (Mot den otyska andan) koordinerades aktionen i universitetsstäderna av Nationalsocialistiska studentförbundet. Även böcker av utländska författare stämplades som fientliga, bland annnat verk av Romain Rolland, Upton Sinclair, Boris Pasternak, H G Wells.
Nu vet vi att långt ifrån alla böcker med ”otyskt” innehåll eller som hade ”otyska” ägare blev flammornas rov. Och när vi i dag, den 10 maj, minns bokbränderna bör man också tänka på de böcker som brandskattades.
Det var alltså först vid mitten av 1980-talet som bibliotekens ”handel” med ”ariserade” bokbestånd blev känd. Då fick forskaren Ingo Toussaint tillåtelse att göra vissa undersökningar om ”inköpspolitiken” vid universitetsbiblioteken i Heidelberg, Freiburg och Karlsruhe åren 1933-45. Men reaktionerna uteblev. Först med en ny bibliotekariegeneration i chefsställning kom bibliotekens roll i Nazityskland upp på agendan. År 1988 behandlades frågan på en bibliotekskonferens. Vid den tidpunkten pågick den så kallade historikerstriden för fullt, och man kan anta att detta bidrog till en växande önskan bland bibliotekarierna att försöka gottgöra skråets ”glömska”. Likaså slöt sig kritiska bibliotekarier samman i en arbetsgrupp, Akribie.
Till en början var det dock endast ett bibliotek – Stads- och universitetsbiblioteket i Bremen – som gick från ord till handling, genom att leta upp ett par tusen volymer som förvärvats på en auktion under kriget. Eftersom böckerna var märkta med inskriften J A (judisk auktion) var de lätta att identifiera. På så vis kunde ett tiotal familjer få tillbaka det som en gång stulits från dem.
Strax efter Bremen följde biblioteket i Hamburg initiativet; därefter blev det åter tyst. Vid universitetsbiblioteket i Mainz fanns exempelvis ansatser till att finna arvingarna till den italienska familjen Sabatini, som hade blivit bestulen på 1 200 böcker. Men, berättar Raimund Dehmlow i en artikel i Laurentiusförlagets tidskrift, chefsbibliotekarien i Mainz ansåg sig inte skyldig att driva saken vidare.
Först år 1998 etablerades frågan på högsta politiska nivå. I slutet av året hade det amerikanska utrikesministeriet och US Holocaust Memorial Museums tagit initiativ till en internationell konferens på temat ”Holocaust-Era Assets”. Representanter från 38 stater hade infunnit sig. Äntligen skulle man göra en internationell kraftansträngning för att ta reda på var stöldgodset från judar tagit vägen också i stater utanför Nazityskland. Man enades om att anta så kallade ”Principles with Respect to Nazi-Confiscated Art” i Washington. I första hand skulle museer, bibliotek, arkiv och andra institutioner gå igenom sina bestånd. Vidare rekommenderades att de så kallade fristlagarna skulle åsidosättas; oavsett när stölderna ägt rum skulle de inte kunna preskriberas.
Ett bibliotek som följde uppmaningen var Universitetsbiblioteket i Marburg. 1999 tillsattes en arbetsgrupp under ledning av historikern Margret Lemberg. Där håller man nu på att utvärdera nästan en halv miljon böcker som inkommit mellan åren 1933-50. Ungefär 8 000 av dem är ”misstänkta”. I relation till den enorma mängden är det förstås ändå ganska få böcker som har kunnat lokaliseras och återbördas till sina rättmätiga ägare.
Däremot gjorde Lemberg en annan intressant upptäckt: universitetsbiblioteken hade ett visst handlingsutrymme för hur de kunde förfara med det av nazisterna ”förbjudna” bokbeståndet i de egna biblioteken. Bibliotekschefernas individuella agerande blev utslagsgivande. Inte alla var så regimtrogna som Leyh i Tubingen. I Marburg var Fritz Rohde en chefsbibliotekarie med distans till regimen. I stället för att prisge de förbjudna böckerna och bidra till stadens bokbål inrättade han ett ”giftskåp” på bibliotekets vind. Endast en – hans egen – nyckel existerade till dess tunga ståldörr. Under bombningarna 1944 fördes bibliotekets värdefulla bokbestånd till en saltgruva; Rohde såg till att ”giftskåpets” innehåll kom med.
Efter kriget ”försvann” de förbjudna böckerna bland bibliotekets övriga 2 miljoner volymer. Först för två år sedan hittade Lemberg en förteckning och kunde lokalisera dem. Bland de 2 600 räddade banden finns bland annat förstaupplagor av Marx, Lenin, Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht, Freud och Einstein.
I december 2002 samlades så i Hannover 200 bibliotekarier till ett symposium om judiska böcker som rovbyte. Man konstaterade att det inte bara handlade om några få tusental böcker, vilka biblioteken redovisat för, utan hundratusentals. Var finns de? Här väntar biblioteken en viktig uppgift.
Några spillror av det rika tysk-judiska bokbeståndet lyckades ändå emigrera med sina ägare. Ungefär 90 000 judar (från Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien), vilka gick i exil till Palestina 1933-34 lyckades ta med sig sina böcker. I det sammanhanget myntades uttrycket ”böckernas emigration”. Det första möbelköpet för de nyanlända var oftast en bokhylla där Goethe trängdes med Arnold och Stefan Zweig. I sin roman ”Shira” observerar den israeliske författaren Samuel J Agnon: ”Sedan nazisterna kom till makten har Jerusalem blivit ett centrum för tyska böcker”.
