Det är via en av Prousts översättare till tyska, Rudolf Schottlaender, som ”På spaning efter den tid som flytt” introduceras i den tyske författaren Marcel Beyers roman, ”Kaltenburg” (på svenska 2008, recenserad i SvD 8/4 2008). Det handlar om 50-talet i Dresden, och för Proustläsarna i Östtyskland vid den tiden framstår Prousts roman som en fråga om liv och död; man läser den för att stå ut, för att övervintra, för att överleva under diktaturen. I översättaren Ulla Ekblad-Forsgrens efterord till den svenska utgåvan säger Beyer att han ”behövde läsa Proust för att begripa sig på DDR”, att han har upptäckt parallellen mellan Parissocieteten och den lilla kretsen av intellektuella undantagsmänniskor i Dresden i DDR: ”Ville jag lära mig något om DDR och speciellt om Dresden skulle det förmodligen ge mer att läsa Proust än Östtysklands ekonomiska historia.”
I centrum för ”Kaltenburg” står en ornitolog och hans fru, Hermann och Klara Funk. Det är hon som läser Proust och det är i hennes föräldrahem Schottlaender dyker upp. Sedan dess har hon läst ”På spaning” och ännu vid tiden strax före murens fall sitter det nu medelålders paret i sitt kök och läser, var och en för sig, hon i sin Proustkupa och han i sin bur av fågelböcker. Någon enstaka gång förirrar sig en kanariefågel från hans bok in i hennes, på rymmen från ”Fåglar i fält” dyker den upp i ”På spaning”, i övrigt förefaller det äkta paret inte ha mycket gemensamt.
Hon för sin del är upptagen av handtvagningstemat i Prousts bok, ”den berömda scenen där berättaren tvättar händerna”: ”det ljumma vattnet i fatet av emalj, temperaturen kontrolleras ytterligare en gång av mormodern – eller var det tjänsteflickan – innan berättaren får doppa sina ömtåliga, vaxartade fingrar, doften av tvål, skummet, vänstra handen i den högra, och hela tiden gossens långa, förundrade blick genom fönstret innan man ropar att måltiden är klar.” Hur bekymrad blev jag inte när jag först läste detta och annat liknande på originalspråket. Var det tyskan som spelade mig ett spratt? Jag letade och letade i ”På spaning” efter de många noggrant citerade handtvagningsscenerna, men förgäves, tills det till slut avslöjas att handtvagningsscenerna har Klara hittat på, ”de existerar inte”; så har i sann proustsk stil omgivningen färgat hennes läsning och fått henne att skriva in sitt livs dilemma i sitt livs roman; liksom så många i sin generation i DDR har hon vänt tillvaron ryggen och tvått sina händer.
Än ornitologens fågelperspektiv då? Kanariefågeln som skulle ha tagit sig in i romanen? Fåglarna är ju inte fler i Prousts bok, såvitt jag kunde erinra mig, än att ett fågeltema förefaller lika långsökt och påhittat som handtvagningstemat. Jag kommer inte på rak arm på några iögonfallande fåglar i ”På spaning” och hur jag än letat inte har jag upptäckt någon kanariefågel.
Däremot tyckte jag mig ha kommit på Marcel Beyer med ett misstag apropå de kolsvarta fjädrarna på Marcels huvud som Klara kommer att tänka på och som en ung tjänsteflicka i ”På spaning” beundrar och liknar vid nötskrikans – såvitt jag vet handlar det ju om en korp i den berömda scenen på badhotellet i Balbec i Sodom och Gomorra: ”O, ni lilla svarta demon med hår som korpvingar, o, ni lilla avgrundsande, jag undrar vad er mor tänkte på när hon gjorde er; ni är ju alldeles som en fågel. Titta bara, Marie, ser han inte ut som om han putsade vingarna, och se så vigt han vrider på halsen! Han ser så lätt, så lätt ut, precis som om han just höll på att lära sig flyga”, men går man till det franska originalet står det faktiskt nötskrika, korpen dyker upp först i Gunnel Vallquists översättning, kanske för att hon lockades att på så sätt understryka det svarta i Prousts framtoning. Men tittar man på nötskrikan med dess svarta mustasch ser man ju vilket fint självporträtt Proust åstadkommit: ett porträtt av författaren som nötskrika. Den iögonfallande svarta korpen i den svenska översättningen lurade till och med Olof Lagercrantz att i ”Att läsa Proust” göra en längre utvikning kring Proust och korpfärgat hår – och så, vips har vi alltså inte bara en nötskrika utan också en korp i ”På spaning”. Också ett sätt för fåglarna att föröka sig på, ett slags arternas jungfrufödsel. En tärna hos Proust blir en svala i Gunnel Vallquists version, en mes blir en trast hos Sonja Vougt 1930. Översättandet ger upphov till nya fåglar. De olika översättningarna framstår som rena kycklingfabriker.
Hur som helst var min nyfikenhet väckt. Beyer gjorde mig uppmärksam på fågellivet omkring mig och min bok. Jag såg plötsligt fåglarna i min omgivning. Kanske kunde jag upptäcka dem i ”På spaning” också, så omfångsrik som den är måste den ju innehålla åtminstone några fåglar även om jag inte spontant kunde dra mig till minnes särskilt många. Men bryr man sig inte om fåglarna omkring sig uppmärksammar man dem säkert inte heller i boken man läser, särskilt inte om de inte spelar en huvudroll.
Nu sätter man sig ju inte och sträckläser 3500 sidor bara för att hitta fåglar, men jag kunde inte låta bli att börja bläddra: en duva här, en kyckling där (man äter påfallande ofta fågel i ”På spaning”), en fågelvinge i en hatt, två förälskade fåglar, en svan dold i ett namn, Ile des Cygnes, sparvar i snö, en och annan näktergal. Oftast är det ospecificerade fåglar, formerade till flyttfågelsträck, eller dekorativa fåglar, i stil med fågeln som flyger över röda fält, eller de återkommande påfåglarna med sina färggranna stjärtar, eller mönsterbildande fåglar som de orientaliska fåglar symboliserande än döden än livet som skymtar i Albertines klänning.
Proust verkar för övrigt inte särskilt lagd åt det ornitologiska hållet. Det kan väl knappast ha varit korpar som i svärmar kretsade kring kyrktornet i Illiers och sedan i romanens Combray så som Proust skriver. Korpar är skygga, tar sig sällan in till bebyggelsen och uppträder på sin höjd i par. Gunnel Vallquist rättade till kajor. Till på köpet liknar Proust sina korpar vid måsar! Men ibland dyker det upp en alldeles speciell örn, eller häger, eller ett steglitsägg till och med, och plötsligt ser man vad man aldrig sett fastän det stått tryckt rakt framför ögonen på läsaren: Rue de l’Oiseau, Fågelvägen, utanför tante Léonies hus i Combray. Plötsligt finns det tre vägar i Combray: Meseglisevägen, Guermantesvägen och Fågelvägen, tre håll att gå åt – och ett av dem helt outforskat!
Längs Fågelvägen i ”På spaning” utkristalliseras så ett antal teman, som när en annars i sin omgivning fullständigt dold kamouflagefärgad fågel oväntat lyfter och avtecknar sig mot himlen, som en frigjord fixeringsbild. Musiksoirén hos markisinnan de Saint-Euverte, i Swanns värld, där Vinteuils lilla fras påbörjar sin långa rad av repriser i romanen, inleds med ett stycke av Liszt, ”Den helige Franciscus predikar för fåglarna”, vilket, helt i linje med styckets titel, lockar berättaren till de träffande och obetalbart elaka raderna om de lyssnande kvinnorna – markisinnan de Gallardon som ”stolt [kastade] tillbaka sina skuldror som tycktes avlägsna sig från bysten och på vilka hennes huvud satt nästan horisontalt, påminnande om det ’uppsatta’ huvudet på en högfärdig fasan som serveras med hela sin fjäderskrud” och, på tal om furstinnan Guermantes, ”som en liten vacker fågelhona har hon plockat åt sig några slånbär och hagtornsbär för att pryda sitt huvud med”. Inga sångfåglar precis utan tillagade och tillgjorda fåglar.
Så följer Swanns tio sidor långa beskrivning av den lilla frasen i Venteuils sonat, Swanns och Odettes kärleks ”nationalsång”, som de en gång fäste sig vid och som får honom att minnas tiden när Odette ännu var förälskad i honom: ”Den höjde sig med snabba vingslag och sjöng”. Och så kvalificeras fågelliknelsen: ”Först klagade den ensamma pianostämman likt en fågel som övergivits av sin maka; violinen hörde och svarade från ett träd i närheten /…/ Underbara fågel! Violinisten tycktes vilja locka den till sig, tämja den och fånga den.” Samma utveckling av fågeltemat således som i fallet med Albertine: från fri flykt som mås i ”I skuggan av unga flickor i blom” till inburad isolering i ”Den fångna”, från parningssång till sterilt härmande i bur. Romanens stora tema, kärlekens obeständighet, iscensätts, upprepas och speglas på alla nivåer; kapitlet om Swann och kärleken fungerar som en ouvertyr till den fullt utbyggda romanens historia om Marcel och Albertine med resonanser in i minsta bildspråksdetalj. Inte en fågel som inte bär på den stora hemligheten.
Det kanske intressantaste fågelinslaget förekommer redan inledningsvis, i form av två olika fåglar, som en del av upptakten till romanen, i vilken Marcel inventerar de sju olika fastän nästan oskiljbara sovrum som sedan ska återkomma i romancykeln: ”Vinterns rum där man ligger med huvudet i ett bo som man byggt av de mest olikartade föremål: ett hörn av huvudkudden, översta delen av filtarna, en schalsnibb, sängkanten och ett nummer av Débats roses, som man slutligen lyckas foga samman med fåglarnas egen teknik genom att ständigt på nytt trycka sig mot det. När iskyla råder utomhus är det en vällust att, likt tärnan som reder sitt bo i värmen djupt nere i jorden, känna sig innesluten i sitt rum”: det är ett alltså ett litet fågelrede Marcel inrättat åt sig och som han delar med sin berättelses tärna, det rede i vilket romanberättaren föds, som den fågel som han sedan beskriver sig som.
Vad för slags fågel får vi ögonblickligen svar på när Marcel påminner sig ”sommarens rum”, det vill säga barnkammaren i Combray: ”där man njuter av att känna sig förenad med den ljumma natten och där månskenet, som tar stöd mot de halvöppna fönsterluckorna, når fram med sin förtrollade stege ända till sängfoten; rum där man sover nästan i fria luften, som en mes gungande i vinden ytterst på en månstråle.” En blåmes, gul och blå, gul som de aristokratiskt lysande prinsessorna åt Guermanteshållet till, blå som Swanns melankoli åt Meseglisehållet till, skulle jag vilja föreslå, i linje med de intressanta resonemang om romanens färger som Philippe Boyer för i sin bok ”Le petit pan de mur jaune” (1987).
Blåmesen blir i så fall till ett emblem för författaren och hans bok, tecknat i romanens båda viktigaste färger, gult och blått, samtidigt som tärnan med sitt bo påminner om hur en bok växer fram, det idoga plockandet och samlandet av vardagligt småskräp, som sedan man bott in sig i det putsats och gnidits till ett konstverk. Eller så är just den här fågeln ett porträtt av författaren som liten mes, det stämmer bra det också.
Så långt har nu Fågelvägen, Rue de l’Oiseau, fört mig genom Prousts bok. Jag tänker fortsätta och leta efter kanariefågeln som Beyer påstår finns där någonstans. Det föresvävar mig att den kan vara ytterligare en variation på den gula fläckens tematik hos Proust. Kanske är det rentav värt att läsa om alla 3500 sidorna för den sakens skull, på spaning efter en gul liten fågel.
