I en intressant understreckare, ”Roberto Saviano hettar upp kalla fakta” (SvD 8/10 2011), behandlar vetenskapsjournalisten Annagreta Dyring det nya eller skenbart nya fenomenet literary nonfiction. Med vad hon uppfattat som sin amerikanske kollega Donovan Hohns essä ”Moby duck” som ett av exemplen i sitt referat av en osignerad ledare i New York-tidskriften N+1, nickar hon bifall åt den kritiska vidräkningen med en ”trend mot sakprosa som består av kokett uppradade, framgooglade fakta, kemiska och fysikaliska data, utan nämnvärd koppling till deras betydelse i sammanhanget”. Förvisso lider samtiden knappast brist på material av sådant slag, men på Donovan Hohns bok Moby-Duck (Viking, 402 s) passar beskrivningen sällsynt illa. Lika väl som Herman Melville byggde sin stora amerikanska roman ”Moby-Dick” (1851) på dyrköpta erfarenheter av livet ombord på ett valfångstfartyg, har Hohn baserat sin framställning på extensiva resor under tre års tid över den alltmer sargade planeten Tellus.
Undertiteln till ”Moby-Duck” (där bindestrecket, som i ”Moby-Dick”, särskiljer titel från objekt) ger en klar och trivsamt 1700-talsmässig bild av vad boken handlar om: ”The true story of 28,800 bath toys lost at sea and of the beachcombers, oceanographers, environmentalists, and fools, including the author, who went in search of them”. Att tilldragelsen utgör en vandringssägen har blivit något av en vandringssägen, men de facto har Hohns skildring sin utgångspunkt i en sann händelse, daterad den 10 januari 1992 och markerad på sjökortet i Stilla havet söder om Aleuterna med positionen 44,7˚N, 178,1˚O.
Där spolades i hög sjögång två staplar däckplacerade containrar, sammanlagt tolv stycken, i sjön från 28 904-tonnaren Ever Laurel, ägd av det grekiska bolaget Technomar Shipping och chartrat av Taiwanbaserade Evergreen Marine Corporation. Sådana data kan för all del googlas fram, lika väl som uppgiften om att den förlorade lasten till lika delar bestod av röda bävrar, blå sköldpaddor, gröna grodor och gula ankor, så kallade friendly floatees, tillverkade i Kina för amerikanska badkar. Men detta är bara studsmattan för Donovan Hohns irrfärder, med minnesvärda nedslag i olika väderstreck.
Sinnebilden för katastrofresultatet är dess granngula fjärdedel, 7200 kloner av den enligt Hohn mest ikoniska varelsen i den amerikanska barndomens bestiarium – samtidigt ”a genuine bird of omen”. Ingen bör inbilla sig att de förlorade badleksakerna var någon engångsföreteelse. Enligt en uppskattning gjord av Curtis Ebbesmeyer, en pensionerad oceanograf bosatt i Seattle, spolas årligen upp till 10000 containrar i sjön från olika fartyg, i volymer som varierar stort. Till de större hör det första spill som Ebbesmeyer undersökt, 61 000 gympadojor av märket Nike, spolade överbord den 27 maj 1990 från fartyget Hansa Carrier, på väg från Sydkorea till Nordamerika. Händelsen går under namn av ”The great shoe spill of 1990”. Om Nikes och andra strandfynd kan man ta del av i Ebbesmeyers tidskrift Beachcombers’ Alert.
Hohn såg för sin del under ett besök i Ebbesmeyers hem i Washington DC flera dussin Nikes uppradade på en bokhylla. I samma veva gav den främste auktoriteten på området honom det goda rådet att resa ut i världen och studera fenomenen med egna ögon. Resultatet utgör fem chases (jakter eller spaningar), utförda av en ung, i äventyrets upptakt blivande far, med avväpnande självironi presenterad som ”donquijotisk ankjägare”.
Det uppställda men i slutändan ouppnåeliga målet för Donovan Hohn, bortsett från ett bäverfynd i Alaska, var att personligen spåra upp något av de granngula badföremål som sedan olyckan 1992 flutit omkring i Stilla havet. För att kunna orientera sig gällde det för honom att inledningsvis bilda sig en uppfattning om vindars och strömmars framfart i världens största vattensamling. Resultatet visar att sjösatta föremål med stor sannolikhet färdas mot Nordamerika, närmare bestämt mot Alaskas, Kanadas och Hawaiis kuster. En och annan anka kan ändå med tiden driva in i Indiska oceanen och den vägen så småningom upprepa Magellans och Francis Drakes bragder. Om inte slinka genom Berings sund in i Atlanten. En kvinnas strandfynd i Skottland, av Ebbesmeyer betecknat som autentiskt, ger belägg för den senare hypotesen.
Ett udda fynd på en skotsk strand motsvaras av det tusental friendly floatees som till dagens datum påträffats på olika håll i Nya världen. Enligt en (odaterad) deklaration i branschtidskriften Modern Plastics, ligger plastens framtid ”i soptunnan”, men ironiskt nog betingar aldrig så medfarna artefakter från Ever Laurel ett betydande pris på souvenirmarknaden. Att jämföra med de avfallsmängder som dagligen och stundligen når den nordamerikanska västkusten.
Ett verkligt problemområde utgör Gore Point söder om Anchorage i Alaska. Gore Point var den punkt på världskartan som fick ta emot den värsta stöten, då 11 miljoner gallon olja från Exxon Valdes läckte ut den 24 mars 1989 (5 procent togs tillvara). När Hohn under sin första jakt besöker stället, har ett team oavlönade entusiaster nyss avslutat en två veckor lång uppstädning av en halfmile strand. Om detta vittnar 60 000 skålpund sopor i 1 200 svarta säckar. En droppe i havet. Med nuvarande resurser skulle en uppstädning av hela Alaskas kust kräva 200 år, under förutsättning att flödet av nya plastsopor upphörde över en natt.
Trots skärpt amerikansk lagstiftning, specificerad i Marine Debris Act från 2006, är det hoppet fåfängt. Största delen av avfallet som sköljs iland på Gore Point, Chichagof Island nära Sitka, South Point på Hawaii och andra mål för Hohns donquijoteri, har kommit långväga ifrån; de flesta förpackningar pryds av asiatiska etiketter. Också en betydande del av de drivnätsrester som sköljs upp på stränderna anses härstamma från fiskebåtar med exotisk flagg, vilket föranledde Sarah Palin, under hennes period som Alaskas guvernör, att inlägga sitt veto mot ökade satsningar på uppstädning.
Inte minst med tanke på problemet med drivnät, som också uppmärksammas i ”Moby-Duck”, var beslutet olyckligt. Speciellt japanerna sysslade på 1980-talet oförtrutet med att dammsuga havet med kilometerlånga drivnät i praktiskt taget oförstörbart nylon, en säker död för tusentals delfiner och andra marina varelser. Verksamheten förbjöds 1992 genom ett FN-beslut, men övervakningen av piratnät är minst sagt bristfällig, för att inte tala om att tusentals förlorade så kallade spöknät alltjämt driver omkring, om inte de sjunkit till bottnen någonstans, sprängfyllda med rutten fisk.
Under läsningens gång antar en trivsam gul anka på drift allt klarare konturer som ett oroväckande förebud, i stil med Melvilles vita val och Poes svarta korp. Den är gjord av polyetylen – plastindustrins vanligaste produktionsmaterial, i likhet med andra plastsorter i princip oanvändbart och praktiskt taget oförstörbart i miljön, i detta fall världshavet – som till 60–95 procent (300 miljoner ton per år) förr eller senare utgör soptunnan i Modern Plastics stolta arbetsplan. I skarpt solsken sönderfaller polyetylen relativt snabbt, i annat fall kan det dröja flera hundra år.
Enorma plastmängder i olika stadier av nedbrytning flyter omkring i det Texasstora sopberg som Ebbesmeyer döpt till The Great North Pacific Garbage Patch. Somt är synligt för ögat, somt kräver mikroskop. Alarmerande fynd har redan gjorts. Sålunda uppvisar marinbiologisk forskning i norra Stilla havet koncentrationer av plaststoft i vattnet som i torrvikt är upp till sex gånger högre än för motsvarande plankton.
Plaston i stället för plankton. Vad detta i längden leder till är det ingen som vet. Däremot finns det tankeväckande exempel på vilken inverkan plast i större fragment kan ha på marin fauna. Det problematiska är att plastpolymerer, förutom att de adsorberar miljögifter som DDT och PCB, attraherar ätliga organismer som långhalsar och havstulpaner. Tydligaste beviset utgör en laysanalbatross, döpt till Shed Bird, utslagen vid sex månaders ålder efter en diet bestående av 252 plastbitar, inklusive ”en slemmig gryta av kapsyler och cigarettändare och oidentifierbara skärvor”. Albatrossungen från Laysan Island, belägen en bit nordväst om Honolulu, representerar en än så länge miljonhövdad art, men på samma ö finns en and av vilken endast 465 exemplar har bokförts. Och Laysan är bara ett annat namn på världen.
Bara ett annat namn. Bevisligen har Shed Bird sina gelikar, också i det större formatet. I en fotnot räknar Hohn upp innehållet i en 37 fot lång gråval, som våren 2010 påträffats död på en strand nära Seattle. Bland föremålen i dess buk räknade cetologer upp ”silvertejp, eltejp, tygbitar (olika), strumpa, svettbyxben, handduk, fiskegarn, golfboll, grönt rep, flätat nylonrep, röd plastcylinder, svarta fragment, Caprisun-juicetetra, olika påsmaterial (gånger 26), röd plastkäpp, smörgåspåse, väska med blixtlås, gummisnodd, operationshandske, ’okänt skalliknande material, möjligtvis naturligt’”. Vad Hohn inte nämner är att gråvalen i denna del av världen är en hotad art.
Han nämner dock mycket, tillräckligt för att, i den ledare som Annagreta Dyring hänvisar till, drabbas av kritik för förmätenheten att förlama sina läsares handlingskraft i de ekologiska sammanhang han beskriver: ”ju mer överväldigande fakta som öses över oss i stora komplicerade frågor, desto svårare får vi att agera. Vi fångas i en överväldigande vilsenhet som vi inte kan ta oss ur.” Så kan saken naturligtvis uttryckas, men det luktar misstänkt partsinlaga, formulerad i BP:s eller Euratoms styrelserum. Om inte Po Sings, den plastindustri i Dongguan, Moby Ducks tillverkare, som också omfattats av Donovan Hohns världsomspännande ambitioner. Uppgifterna om det befäl som vid olyckstillfället arbetade på Ever Laurel är strikt konfidentiella, men på fabriken blir författaren en smula oväntat insläppt. Något större utbyte ger besöket ändå inte; avsnitt som resan genom Nordvästpassagen, i eventuella ankors osynliga kölvatten, har inspirerat honom till långt större vältalighet.
Trots den eleganta stilkonst, ymnigt kryddad med litterära citat, som utmärker Donovan Hohns spaning efter den anka som flytt, är ordrikedomen ställvis en smula bedövande. Om det finns något skäl att nagelfara den genre Donovan Hohn företräder, så är det för oförmågan att alla gånger skilja det väsentliga från dess motsats. Den mestadels utflugne berättarens växande familj utgör ett återkommande inslag, Hohns onda rygg ett annat. Längden på skägg och snittet på jackor hos personer han kommer i kontakt med redovisas med aldrig svalnande iver. Om Amy Bowers arbetsrum på Woods Hole får läsaren veta att dess dörr pryds av en Monetreproduktion föreställande ”Kvinna med parasoll” och fotografier av oceanografens guatemalanska dotter, förutom ett maskinskrivet motto: ”Teori är när du vet allt men inget fungerar. Experiment är när allt fungerar men du inte vet något alls. För det mesta fungerar inget och ingen vet varför.”
Möjligen en exakt beskrivning av tillvaron i universums oändliga nu, hursomhelst inget som googlats fram på nätet. Här är citatet en krydda bland oräkneliga andra i en uppvisning, fullt i klass med låt oss säga Norman Mailers ”Of a fire on the moon” (1970, om Apollo 11:s månlandning 1969), av de gränslösa möjligheter som ryms inom fenomenet literary nonfiction.
