I sin bok Leva vid Vättern skriver Folke Dahlberg: ”Tro inte att öar är förankrade”. En öbo känner av ”en pulserande oro” och att ”avstånd vill större avstånd”. Denna upplevelse av en osäkrad tillvaro gestaltas av Dahlberg genomgående från en intim position, ofta genom utsikten från det egna fönstret över ö, strand och horisontlinje, genom blicken från någon som ”levt tillräckligt länge på en ö” för att avläsa dess frånvändhet.
Poeten och konstnären Folke Dahlberg (1912–1966) uppmärksammades för sina landskapsböcker som korsade genrebestämningar som landskapsskildring, kulturhistoria, poesi och självbiografi. ”Leva vid Vättern” från 1959 (nu återutgiven av Folke Dahlberg Sällskapet, 224 s) skiljer sig dock till sin form från de tidigare landskapsböckerna. Texterna, i efterhand sorterade efter årstider, publicerades ursprungligen här i Svenska Dagbladet, under rubriken ”I marginalen” med vinjetter av författaren. Formatet är kortprosa, impressioner, något som avkräver författaren hans närvaro, till skillnad från deklarationen ”att träda i bakgrunden” för det landskap han skildrar i böcker som ”Vättern” (1949) och ”Tiveden” (1952). Författaren hinner liksom inte försvinna, utan är där som blick, andning, påstående; ett slags bloggar kunde de ha varit om inte Dahlbergs stil hade så till nästan 100 procent avvisat tyckande. Ibland slinker en sturig samtidskritik in: i en ganska obarmhärtig beskrivning av livet på ön då vädret är uselt, isen klirrar på sjön och draget från utsiktsfönstret är konstant, är detta att föredra framför att ”inte ha sina samtida för ögonen”. Men kärvt och otillgängligt är inte temperamentet i texterna. Intrycken, anekdoterna, nedslagen i detta liv vid sjön är levande, iakttagelserna förunderligt angelägna, kanske i sin förmåga att uppmärksamma det lilla, det undanskymda i vardagen och ge det plats i ett sammanhang. Områdets gränslöshet, har Dahlberg talat om i samband med sin pejling av Vätternlandskapet.
I bokens texter får läsaren vandra genom årstider på ön i Vättern, genom författarens temperament liksom hans dagligsysslor, fönstrets skiftande vyer. Och polerna är att ön är en tillflyktsort, författarens hem, och att den är på väg bort, i pulserande oro.
Ett landskap kan inte väljas, och det väljer inte heller, ändå kan mötet med en plats (just den här platsen) vara omvälvande och livsformande. ”Naturligtvis, en författare måste ha ett landskap, måste vara ett med det. När man dör går man ju bokstavligen upp i det”, säger författaren John Fowles i en intervju med Ola Larsmo (Dagens Nyheter 25/10 2005). Relationen mellan landskap och skapande är kanske inte så självklar idag, då staden, och bortom den ett slags atopos (ickeplats) i postmodernistisk anda sedan några decennier stått i centrum. En jämförelse mellan Dahlberg och Fowles grundar sig därför främst på att bägge så passionerat intresserar sig för denna förbindelse, och att de genomgående problematiserar människans relation till vad vi kallar natur. Fowles romaner utforskar människans relation till miljö, tid och kultur som föreställningar, och vad som händer när hon bryter sig loss från dessa och ställs inför naturen. Oftast hennes egen, eftersom naturen undflyr människan just på grund av hennes strategier. Naturen utgör, bland annat, en samtidighet som den mänskliga uppmärksamheten inte förmår rymma. Fowles skriver i sin poetik ”Trädet” (1979) att vi behandlar ”fågelns flykt och grenen den flyger från, lövet som förs av vinden och dess skugga på marken som separata händelser eller gåtor – vilken fågel? vilken gren? vilket löv? vilken skugga?”.
Det är vi själva som har skapat dessa frågegränser, menar Fowles, och antyder en symbios – både i naturen och mellan naturer – som inte är nyttobaserad eller på något sätt funktionell, utan växelverkande, samexisterande. Dystopiskt låter han antyda att detta för oss aldrig är fullt ut upplevbart, bara anat, genom en nedstigning i oss själva. Fowles drar åt ett jungianskt håll, med dess särskilda syn på det omedvetna som mytiskt, oregerligt men fruktbart, växande. Som titeln på verket antyder är skogen Fowles naturliga och poetiska metafor för skapande.
Folke Dahlberg däremot sökte vattnet som sitt element. Han intresserar sig, utifrån sitt tidstypiska samröre med surrealismen, för det undermedvetna, för ”urbilder”, och liksom hos Fowles finns ett hyllande av eros, ett visst förtjust och aningen stereotypt bejakande av en erotiserad mytisk kvinnlighet. Båda författarna drivs också av en strävan efter saklighet beträffande landskapets självständiga historia, en jakt efter gränserna mellan landskap, kulturhistoria och projektion. Men där Fowles ofta villigt, trots konkreta exempel, låter ”trädet” och ”skogen” sjunka ned i sina urbilder, för att stiga till allmängiltiga metaforer, insisterar Dahlberg i högre grad på sjön och ön som enskildheter för geografi liksom blick. Det krävs en natur för att öppna blickens uppmärksamhet. Det krävs, som Anders Weidar skriver i sin introduktion till Dahlbergs författarskap, ”Jag vill vara en kommentar” (2000), en öppenhet för den andra naturen. Den är inte absolut skild från oss, men samtidigt alltid oåtkomlig. Vårt språk beskriver den, söker den och förlorar den i samma ögonblick. Metaforer. Hopplösa. Dahlberg gestaltar utsattheten i denna önskan att beskriva. Och han gestaltar den så precist, hans metaforer överskrider ledet ”som”, det sker ingen egentlig överfart i bilden, den är, leder inte vidare.
Till Dahlbergs liv på ön i Vättern hör också båtlivet, att färdas till och från men också att väsentligen vara på sjön. För någon som jag, som bara känner roddturer på små insjöar, är det förvånande hur intima Dahlbergs beskrivningar av båtfärder, hanteringen av farkost och fiske ter sig, det är sällan jag tvingas till en metaforisk läsning för att förstå betydelsen i vad han skriver. Dock, i inledningen till ”Leva vid Vättern”, som utspelar sig utanför det farvatten han annars rör sig i, finns ett avsnitt som väl kan fungera som poetisk förhoppning och existentiell utsaga om farbarhet:
”Segel är aldrig dumdryga, de är orkidéer på vindens stora träd och kan behandla ovana seglare som svanar behandlar ankor i slottsdammar: de skakar sina högt upplyfta vingar och vänder sig bort.
Och jag har sett seglare komma med hela sin kunskap och uppmärksamhet projicerad på vackert stående dukar, sirligt och avmätt bugande från vinden. I hårt väder, då kampen för liv och båt manar fram självbevarelsedriftens instinktiva handgrepp i en intensiv spänning, kan båten, seglet och mannen sluta en hållbar vänskapspakt.”
Den ”hållbara vänskapspakten”, en respekt för det andra som samtidigt är dialogisk, tycks vara Dahlbergs vision och mål i liv och konstnärskap, och kanske behövs då detta tredje element, i Dahlbergs fall båten. I ”Leva vid Vättern” möter vi Dahlberg med endast roddbåt till hands. Han har förlorat sin koster till följd av en skatteskuld och står i färd med att bärga och renovera motorseglaren m/s Agda. Nu är det arbetet (inte seglandet) som utgör det medlande tredje för att inte författaren skall falla ned i oro ”på oklar grund”. Men projektet blir honom till slut övermäktigt och Agda lämnas ”tom, mörk och självklar”. Drömmen om en segelklar skuta har havererat men möjligen är Dahlberg väl hård när han menar att hon avtäcker en ”livslögn”. Dahlbergs poetik, i den mån den också kan sägas omfatta arbetet med Agda, tycks mig inte romantisk utan snarare sträng.
Det är en poetik som lyfts fram tidigare, av Weidar, men den tål att begrundas. Dahlberg står där och glor på drivveden i vattnet och försöker se det som är. Han vill disciplinera ögonen och ”avvisa varje liknelse”, möta det ”formfulländat namnlösa”. Han ser. Samtidigt är det ett tröstlöst projekt, särskilt om man är konstnär.
Det rena seendet, den oaffekterade uppmärksamheten som tillåter mötet med det egna och det andra. Något som alltid sker i ögonblicket, och alltid möter konstnären därför sina begränsningar, igen och desto tydligare. I sina efterord till nyutgivningen av Dahlbergs skrifter lägger Weidar stor vikt vid myten Folke Dahlberg, Dahlbergs egen mytologisering av sig själv. Jag kan inte uttala mig om hur pass medveten en sådan strategi var hos Dahlberg, men jag kan se dess konstnärliga och existentiella funktion och hur resultatet är just detta: att se sina begränsningar i vitögat, en avmytologisering.
Men lätt är det inte. I efterordet till ”Leva vid Vättern” citerar Weidar från en sen marginaltext (skriven efter det att samlingen utkommit): ”Jag blandade ihop mig och landskapet.” Den tunna men nödvändiga skiljelinjen mellan det egna och det andra, nödvändig för att en dialog skall uppstå, hade han – menar han själv – överskridit.
Ett lyckligt överskridande av en sådan gräns var fokus för den franske filosofen Gaston Bachelards (1884–1962) undersökningar av vad han kallade den materiella föreställningsförmågan. Hans ”litteraturfenomenologiska” böcker kring element och diktartemperament kan också kallas landskapsböcker. Trots att det rör sig om ett slags arkaiska landskapsvandringar där inre och yttre natur smälter samman i fantasins drömmande möjligheter återfinns den materiella föreställningsförmågans rottrådar alltid i det konkreta landskapets mylla.
Född i vattnets tecken torde Dahlberg ha varit ”hemma” i det flegmatiska temperamentet med dess förkärlek för både lekfullhet, upplösning, djup och transcendens. Samtidigt låter Dahlbergs text ana en koleriker och det blir en vacker bild av hur en eldig själ söker släcka sin rastlöshet. Bachelard skriver om eldens temperament med hänvisningar till alkoholens självförbränning och metamorfoser, elementets sexualiserade och karnevaliska former, men också om hur det slår över i sin motsats – den rena vita lågan. Kring vattnets element rör sig födelse och död, modersmjölk och drunkningsdöd, vårbäckens lättsamma sång och havets öppna ödslighet. Bachelard bekände sig till vattnets element, han levde i ett landskap av dalgångar korsade av floder och bäckar. Om sjöar skriver han: ”Sjön är ett stort lugnt öga.” Detta lugna öga väcker det aktiva seendet hos betraktaren, som inser att ”ögat har vilja att se sina syner, att även betraktaren är vilja”. Jag tror inte Bachelard någonsin mötte en sjö som Dahlbergs, men något av den Dahlbergska gränsupplevelsen av sjön som livsvillkor och som skapare av hägringar återklingar här.
När John Fowles fann ”sin plats” (i Lyme Regis, vid kusten) är det, skriver han i sin dagbok, en upplevelse av att möta sig själv, från framtiden – skulle han undvika att gå detta förutbestämda jag till mötes undvek han sitt liv. En sådan upplevelse skapar förstås en nervös, om än passionerad hållning till sin omgivning och sin plats i den. Det lugna öga som det Bachelardska landskapet skänker hör inte till detta temperament. Jag tänker mig att den eldfängde och neurotiske Dahlberg ändå mötte sin sjös lugna blick. Han sökte nå den samtidighet i uppmärksamheten som Fowles dömde omöjlig: en klarhet och öppenhet som avmystifierar naturen, det vill säga inte tillåter oss att använda naturen/landskapet som en gåta eller projektion. Vi ställer inga frågor och naturen svarar inte. I ögonblicken just en samtidighet och därför konstnärlig frihet, som livsprojekt ett slags resignation.
